DEBATT. Afrikas befolkning växer explosionsartat och tusentals unga människor försöker ta sig till Europa. Ett minskat bistånd kommer att leda till att ännu fler ger sig av. Därför behöver vi snarare stärka vårt samarbete inom strategiska områden, skriver Inge Gerremo som under många år arbetet med jordbruksfrågor i Afrika.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
I dagarna genomför regeringen en fullständigt ohämmad slakt av Sveriges långvariga samarbete med Afrika. Visst, många av de förhoppningar på de nybildade afrikanska staterna som vi hade i utvecklingssamarbetets början av 1960-talet, har grusats. Men, dels beror detta på våra egna insikter så här i efterhand om hur svårt det är för ett land att bygga upp de nödvändiga strukturer som krävs. Dels på att vi själva i Europa, genom inte minst Berlinkonferensen 1884-85, linjerade upp afrikanska kolonier och därefter nationalstater som på ett olyckligt sätt kom att skilja befolkningsgrupper åt. Vi tog dessutom, i stor omfattning, även fortsättningsvis hand om kontinentens enorma naturresurser. Det räcker med att jämföra kartorna över de väg- och järnvägsnät som byggdes upp i Afrika jämfört med de i Indien för att förstå detta. I Afrika börjar de ofta vid kusterna och slutar vid någon naturtillgång i inlandet.
De afrikanska länderna står nu inför gigantiska utmaningar för att kunna försörja sina alltför snabbt växande befolkningar. De kan totalt komma att uppgå till 4 miljarder vid århundradets slut. När jag själv började arbeta i Afrika i slutet av 1960-talet hade Kenya färre än tio miljoner invånare, idag är det mer än 50 miljoner. Inget land klarar på tillräckligt bra en sådan ökningstakt, än minde de minst utvecklade.
Jag har under många år i mitt arbete med afrikanskt lantbruk pekat på vikten av att snabbt få till stånd livsmedelsförsörjningen, dels för befolkningarnas egna matbehov, dels – och inte minst –för att alla länders utveckling (förutom Singapore) börjar med just lantbrukssektorn som sin utvecklingsmotor. Det är då det också blir viktigt för länderna att på allvar ta sig frågan om familjeplanering.
Sedan länge har vi sett hur främst unga människor på den afrikanska kontinenten försöker ta sig på allt farligare vägar till Europa. Detta är bara en västanfläkt av det vi kan förvänta oss framöver – och som kommer att bli omöjlig att hejda – om vi inte redan nu inser att vi själva fortsatt behöver all kunskap om det som händer i dagens och framtidens Afrika. I första hand behövs den för att genom samarbete inom strategiska områden ge länderna och de enskilda människorna där bättre förutsättningar att få till stånd den utveckling som krävs. Kunskapen behövs också för att fördjupa vår egen förståelse för hur det står till i olika delar av Afrika och fortsätta bygga relationer inom viktiga områden. Till detta kommer de akuta humanitära behov som tyvärr kommer att bestå under lång tid.
Huvudfokus måste fortsatt ligga på det långsiktiga samarbetet. Den högre lantbruksutbildningen och därtill hörande forskning är ett sådant strategiskt område. Detta är dessutom något som tidigare svenska regeringar sagt sig se som avgörande och angeläget att samarbeta om med den Afrikanska Unionen. De kontakter som byggs upp mellan afrikanska och svenska företrädare, inte minst inom det civila samhället, kring våra gemensamma utmaningar kommer att utgöra en ovärderlig kunskapskälla också för vår framtid i Sverige. Det gäller också de nödvändiga övergripande beslut som behövs om det enda klot vi har att bo på.
Mot den bakgrunden är regeringens totalt okänsliga beslut om att sluta bry sig om Afrika och dess befolkning både sorgligt och obegripligt. Dagens politiskt ansvarig kommer att få stå till svars inför våra barn och barnbarn för detta.
Inge Gerremo
Afrikakännare, före detta lantbruksråd
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
