Protester mot bortfuskat val Tanzania, ungdomar som fäller presidenten på Madagaskar och har självrannsakans tid nått ledningen för ANC i Sydafrika? Kaj Persson sammanfattar utvecklingen i regionen, som alltid, med en helt egen twist.
Tanzania – det förfuskade valet
Som många befarat blev valen i Tanzania den 29 oktober förfuskade. Bara det faktum att president Samia Suluhu Hassan fick 98 procent av rösterna talar sitt tydliga språk. Liknande siffror förekommer endast i Afrika i länder som Rwanda och Ekvatorial Guinea. Nog borde Hassan skämmas (ja, Paul Kagame också) när de träffar andra världsledare. Kanske tror hon/de att röstantalet imponerar på de många illitterata på landsbygden. Men, det är i sig ett underbetyg, att det fortfarande finns så många som inte ens känner till demokratins basala grunder.
Något förvånande är det också då Hassan – när hon väl tog över makten från den auktoritäre Magufuli i mars 2021 – uppvisade vilja och klara tecken på att förändra landet i positiv riktning. Hon inledde en dialog med oppositionen om att förändra författningen. Men ju närmare valet kom, desto mer ökade förtrycket: media förbjöds, internet stängdes av, ja hon tog till de flesta av de åtgärder desperata ledare använder sig av. Det största oppositionspartiet CHADEMA:s ledare hamnade i fängelse och dess viceordförande arresterades inför valet. Det näststörsta partiet ACT-Wazalendos ledare tilläts inte delta i valet.
Många reagerade över valfusket och inte minst ungdomar (Generation Z). Val i Tanzania brukar vara fredliga, förutom på öarna Zanzibar och Pemba. Men denna gång blev det upplopp i de större städerna. Polisen svarade med våld. Efter valet har mellan 200 och 300 personer häktats.
Valobservatörerna var, för ovanlighetens skull, någorlunda överens. Vad som är viktigt att notera är att den subregionala organisationen SADC uttryckte kritik. Man klargjorde att valet ” …fell short of regional standards”. Även AU uttryckte kritik. EU:s valobservatörers förkunnade att valet varken var fritt eller rättvist.
Regeringspartiet CCM har innehaft makten alltsedan Tanzania blev självständigt 1961 och som alla partier som innehaft makten länge vågar man inte riskera förlora makten och bli av med privilegier och status. Troligen är det anledningen varför de mer härsklystna delarna av partiet tog över makten inför valet. Därför är det viktigt att Sverige med vår långvariga och förtroendefulla relation med Tanzania inte drar oss undan utan i stället förstärker dialogen och samarbetet med de många även inom CCM som vill se att Tanzania utvecklas i en positiv riktning.
Generation Z bakom militärens maktövertagande i Madagaskar
Det stora öriket Madagaskar vid den afrikanska kontinentens östkust är ett av världens fattigaste länder. Tre fjärdedelar av öns drygt 32 miljoner invånare lever under fattigdomsnivå och landet drabbas ofta av klimatmässiga katastrofer, ett år är de landsomfattande torka, nästa år översvämningar.
Politiskt har landet under lång tid betraktats som politisk instabilt. Kanske var några bedömare hoppfulla när Andry Rajoelina (51) vann presidentvalet i december 2023, ett val som dock betecknades som förfuskat och där inte ens hälften av de röstberättigade hade masat sig i väg till valurnorna. Den tidigare diskjockeyn hade ju i alla fall varit någorlunda populär under åren som borgmästare i huvudstaden Antananarivo (2007–2009). Vissa knöt nog också förhoppningar till honom när han med militärens hjälp som tillförordnad tog över landets ledning 2009 (och därmed löste en långvarig stökig maktstrid). Rajoelina avgick 2014, men redan efter valen 2018 återkom han.
Situationen för landet har dock förändrats snabbt det senaste året. Den tidigare grava korruptionen förvärrades, liksom arbetslösheten. När vatten- och elbristen blev akut, inte minst i Antanarivo, brast tålamodet för huvudstadens ungdomar (Generation Z). På sociala medier uppmanades det till protester. Beväpnade med molotovcocktails, gatstenar och påkar samt viftande med Gen Z:s flagga (svart med en manga-dödskalle) visade de unga sin vrede. Rajoelina kallade ut militären och 22 unga lär ha förlorat livet.
De protesterande gav dock inte vika. Efter några dagar insåg också militären att upploppen inte skulle bedarra utan politiska förändringar. Madagaskars elitförband bestämde sig då för att tvinga Rajoelina att lämna ifrån sig makten och dess ledare Randrianina (51) svors in som ny president. Han tackade ungdomarna för att de hade visats sitt mod och lovade vidare att civilt styre skulle återupprättas om två år.
Rajoelina förmodas har lämnat öriket med hjälp av franskt flyg (han har faktiskt franskt pass). Överste Randrianinas uttalade målsättning för sina två år är att upprätthålla budgetdisciplin, motverka straffrihet och förbättra företagsklimatet. De enskilda ministeriernas arbete skall följas upp och resultaten skall utvärderas efter två månader.
ANCs kräftgång fortsätter
ANC som enligt förre presidenten Zuma skulle vara vid makten ”….tills Jesus återkommer” har i realiteten alltsedan landets första demokratiska val 1994, förlorat stödet från landets befolkning. Ja 2004 var partiets valseger större, men valdeltagandet var betydligt lägre. Det framstod som allt klarare att sydafrikanerna inte har förtroende för landets styrande.
Euforin och förväntningarna på att ”de våra” skulle göra livet så mycket bättre för majoriteten var överväldigande. Ok, många insåg nog, när väl baksmällan lindrats, att kraven var för stora. Till en början uttryckte sig den tilltagande besvikelsen just i att avstå från att rösta. För så många framstod blotta tanken på att rösta för nåt annat parti som omöjlig. ANC var ju just de våra och de hade kämpat för så länge (ja ända sedan 1912) för ett fritt Sydafrika utan apartheid.
Men ANC förändrades inifrån. ANC skulle nu tillsätta sina egna i administrationen och myndigheter runt om i landet. De många utnämningarna baserades mest på bekantskap och likatyckande, även släktskap. Krav som kunskap, utbildning och erfarenhet hade föga tyngd. Alltmer utvecklades partiet till en grupp av personer som tillvaratog de materiella förmåner man kunde tillskansa sig och inte en genuin strävan att verka för landets bästa. Och när Zuma tog makten 2009 så verkade det som att fördämningar raserades.
Efter att förlora majoriteten i valen 2019, förväntades att President Ramaphosa skulle – under denna sin andra och sista mandatperiod – genomföra reformer som åtminstone skulle få tillväxten att stiga. Men nej, Ramaphosa har fortsatt haft som huvudintresse att se till att ANC förblir enat. Det har lett till att partiet nästintill lamslagits. Det som det mest talas – och fightas – om är vem som ska bli partiets ledare när Ramaphosa måste stiga av senast 2029. Någon självklar kandidat finns inte. Då det avgörs vid partikonferensen i slutet av nästa år, börjar Ramaphosas internt nu bli allt svagare, en lam anka.
Partiledningen har börjat inse vartåt det barkar och har självt börjat erkänna sina egna brister. I interna diskussioner och offentliga uttalanden har partiledningen medgett att partiet fjärmat sig från sina kärnväljare, att korruption och interna lojalitetsnätverk har skadat dess trovärdighet, och att många i ledningen prioriterat makt framför tjänande. Ramaphosa har i flera tal betonat behovet av ”självrannsakan och återgång till rörelsens grundläggande värderingar”, men kritiker menar att det fortfarande stannar vid ord. Den självkritiska tonen, även om den är senkommen, visar dock att ANC inser att den historiska legitimiteten inte längre räcker för att vinna väljarnas förtroende.
Inom kort kommer lokalval att genomföras. Exakt datum har inte fastlagts, men det blir mellan nov 2026 och januari 2027. Regeringskoalitionens näst största parti, det nästintill helvita DA (som fick 22 procent vid valen förra året mot ANC:s knappa 40) har varit väldigt aktiva och trummar in budskapet ”Vi kan styra”. Man anspelar då på att partiet haft makten i den erkänt tämligen väl sköta västra Kapprovinsen. Som bevis på detta pekar partiet bland annat på att landets (motsvarande) riksrevisor i sin årliga genomgång pekar på att DA styr i många av de kommuner som har godkända finansiella rapporter (vilket utgör en liten andel av totalen). Inte minst satsar partiet nu på att kunna ta makten i Johannesburg.
Förra årets valöverraskning det nybildade MK (knappt 15 procent) som skapats av och runt Zuma, brottas med ständiga interna strider, avhopp och oegentligheter. Likadant är läget för Eff (knappt 10 procent). Partiets karismatiska ledare Malema har nyligen dömts till ett längre fängelsestraff och andremannen Shivambu hoppade av, försvann till MK, för att nu befinna sig mer eller mindre i den sydafrikanska politiska öknen.
Nu väntar vi bara på vad Sydafrikas egen Generation Z ska hitta på.
Kaj Persson
PS. Några av er har undrat varför jag inte skriver om det fruktansvärda som händer i Sudan. Svaret är enkelt. Jag kan för lite. Jag har bara varit i Sudan en gång (på begravningen av SPLA/M:s legendariske ledare John Garang). I övrigt inte följt utvecklingen. Jag håller mig till de länder i vilka jag bott och jobbat i samt följt ingående, dvs östra, centrala och södra Afrika.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
