ANALYS. Tjugofem år efter att Slobodan Milošević förvisades från den politiska makten står Serbien fortfarande i skuggan av hans auktoritära politik och system. Mycket av det som hände då känns igen i dag, men i en ny form, skriver Vladan Lausevic.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.
Den 5 oktober 2000 gick hundratusentals människor ut på gatorna i Belgrad. De kom med bussar, traktorer, lastbilar samt med grävmaskiner från hela Serbien, fyllda av både ilska och hopp. I en kaotisk, känslofylld och våldsam situation stormades parlamentet och “grävmaskinrevolutionen” genomfördes. Dagen efter erkände Slobodan Milošević att han hade förlorat makten efter flera år av vanstyre, valfusk och maktmissbruk. För en hel generation serber blev dagen en symbol för befrielse. Men lika ofta som att det i Serbien talar om den femte oktober, talas det också om att den sjätte oktober aldrig kom. Många av dem som kämpade på gatorna 2000 och drömde om rättsstat, demokrati, fria medier och ett land som skulle integreras med Europa upplevde i efterhand att deras önskemål och ambitioner aldrig genomfördes.
Tjugofem år efter att Slobodan Milošević förvisades från den politiska makten står Serbien fortfarande i skuggan av hans auktoritära politik och system. Mycket av det som hände då känns igen i dag, men i en ny form. Det är vanligt i Serbien att tala om att 1990-talet upprepas eller lever kvar på flera sätt. Bland de som protesterar sedan slutet av 2024 finns äldre invånare som var unga när de demonstrerade emot Milošević och som idag demonstrerar tillsammans med sina barn – och barnbarn.
På det sättet är Serbien ett samhälle där “politisk depression” och tragiska upplevelser är överförd mellan generationerna. Bland annat därför att Serbien styrs av Aleksandar Vučić, en man som en gång själv var Miloševićs medarbetare. Ett annat exempel är att inrikesministern Ivica Dačić, även känd som “Lille Sloba”, fortfarande leder Miloševićs parti Serbiens Socialistiska Parti som i praktiken inte är socialistisk, utan mer som ett korrumperat nätverk.
1990-talets flashbacks
För att förstå dagens Serbien är det viktigt att förstå skillnaderna mellan hur Milošević och Vučić styr institutionerna, ekonomin och medierna. Där Milošević styrde genom att isolera landet från framför allt EU och USA så styr Vučić genom att sammankoppla Serbien ekonomiskt med EU och med andra aktörer. Medan Milošević försökte hålla landet så långt borta som möjligt från demokratiska idéer, västerländska medier och internationellt kapital har Vučić byggt en ny sorts auktoritär modell som är öppen på ytan, men auktoritär i kärnan.
Under Miloševićs tid var statliga TV-kanalerna och kontrollerade medier regimens förlängda arm, internet var som en lyx för en minoritet i landet och resor till EU-länder som Tyskland var svårare än idag. Milošević hade stort stöd bland väljare som var äldre, nostalgiska efter det socialistiska Jugoslavien och beroende av industriella och statliga jobb, främst i mindre orter och på landsbygden. Medan Milošević motverkade globalisering, europeisk integration och liberaliseringar samt privatiseringar har Vučić istället använt sådana processer och institutioner på mer eller mindre samma sätt som Erdogan i Turkiet och Orban i Ungern.
Vučić har också insett vikten av sociala medier som Facebook och populistiska portaler betalda och kontrollerade av hans SNS parti. Därför är situationen i Serbien mindre likt Orwell (informationen är begränsad) och mer likt Huxley (informationen är överflödig) där Vučić och SNS under flera år dominerat på sociala medier och präglat mycket av världsbilder och verklighetsuppfattningar hos majoriteten av landets vuxna invånare. Där Milošević använde censur, använder Vučić medialt genomslag.
Samtidigt finns det stora likheter mellan Vučić och Milošević, framför allt när det kommer till bruk – eller bättre sagt missbruk – av statliga institutioner som public service, polisen och domstolarna. Båda har sett till att styra landet genom att tillåta en formell opposition, samtidigt som offentliga arbetstillfällen och program används för att gynna SNS med hjäl av bland annat ekonomiska utbetalningar. Båda har satsat på väljare och personer som är mer eller mindre latent auktoritära och inte bryr sig om demokratiska värderingar eller rättsstatens principer.
Vad hände med den sjätte oktober?
När människor i Serbien säger att “den femte oktober hände, men den sjätte oktober aldrig ägde rum”, är det inte bara ett uttryck för nostalgi. Det är också en sorg över ett förlorat tillfälle och möjlighet att förändra landet. Många som stod på gatorna år 2000 trodde att de kämpade för ett nytt samhälle, men vaknade upp i ett landskap där gamla strukturer återvände under andra namn. “Grävmaskinrevolutionen” byttes mot reformer, reformerna mot kompromisser, och kompromisserna mot apati och likgiltighet.
Efter Milošević kom politiker som talade om Europa, men levde som inhemska oligarker i ett samhälle där korruptionen bestod. Redan i mitten av 2000-talet upplevde många i Serbien, även mer liberala personer, att samhället inte utvecklades lika snabbt eller i den riktning som många hyst förhoppningar om. Många som hoppades på ett vardagsliv som i Sverige, Österrike eller Italien med bättre löner, bilar och välfärd blev med tiden mer besvikna och tappade tron förbättringar och förnyelse.
Boris Tadić, som reagerade landet innan Vučić och SNS kom till makten, upplevdes av många som en politiker som vill ha “status quo”. Tadićs politik upplevdes som att han inte ville ha större förändringar, bland annat för att på det sättet även kunna få röster från personer som tidigare röstade på Milošević, men som nu saknade ett alternativ. I detta vakuum som uppstod växte populismen på nytt där Vučić och andra såg möjligheten.
Från radikalnationalist och fotbollshulligan “transformerade” sig Vučić till en europé, demokrat och pro-business politiker. Hans nya SNS parti började i praktiken erbjuda det som många i Serbien redan ville ha, eller upplevde som lockande – nämligen en kombination av mer eller mindre orimliga och motsägelsefulla politiska mål där vägen mot EU-medlemskap, ekonomiska investeringar, handel och välfärdssatsningar kombinerades med politisk korruption, nationalistisk identitetspolitik som rörande Kosovo och konservativa värderingar som rörande religion och livsstilar.
Medan Milošević erbjöd serberna det gamla socialistiska socioekonomiska systemet med internationellt samarbete med Ryssland kunde Vučić erbjuda mer liberala socioekonomiska systemet med privatiseringar och transnationella flöden – kombinerat med Miloševićs nationalistiska identitetspolitik och kontroll av institutioner.
Därmed innebar Miloševićs fall visserligen slutet på en era av öppet våld och isolering, men inte slutet på den auktoritära mentaliteten. I stället bytte den skepnad – från revolutionär till administrativ – från brutal till byråkratisk. Och där lever den vidare i vardagen, till exempel genom rädslan att förlora jobbet om man röstar “fel”.
Det nygamla Serbien
Vučićs politiska styrka ligger i att han lyckats kombinera auktoritärt styre med ekonomisk pragmatism som gynnar utvalda grupper i samhället. Det är därför parallellen mellan 1990-talets Serbien och dagens är så talande. Institutioner som ska skydda demokratin som domstolar, valmyndigheten och medier är formellt oberoende, men i praktiken underordnade. Den ekonomiska tillväxten är verklig, men ojämlikt fördelad där till exempel unga människor flyttar i hundratusental till EU-länder för att söka ett bättre liv.
Vučić försäkrar Bryssel om att Serbien vill närma sig EU, samtidigt som han upprätthåller nära band till Moskva och Peking. Han tillåter investeringar från både EU och Ryssland, men styr narrativet om “den serbiska världen” där Serbien en vacker dag kommer att enas med delar av Bosnien, med Kosovo och Montenegro. Han talar om modernisering och bättre framtid, samtidigt som han centraliserar makten och förhindrar viktiga reformer och förändringar. I praktiken har han skapat en modell som varken Milošević eller hans motståndare lyckades bygga genom ett system där människor kan resa, kommunicera och tjäna pengar digitalt över nationella gränser, men där de politiska spelreglerna skapas och underordnas SNS-partiet.
25 år efter Milošević fall hoppas många i Serbien på att den sjätte oktober verkligen ska äga rum. För det krävs något mer än valresultat och gatuprotester, det krävs ökad tillit och engagemang i vardagslivet. Det krävs institutioner som inte viker sig för godtyckliga politiker, medier som granskar och en offentlighet där makt kan kritiseras utan rädsla. Det krävs också att den yngre generation som växt upp med Vučić ser sig själva som aktiva och deltagande medborgare. Serbien är fortfarande ett samhälle som behöver välja mellan demokratisk revolution och auktoritärt styre och det handlar inte om att över en natt bli som Sverige, men att under kommande åren utvecklas – antingen som Belarus eller som Slovenien.
Frågan är därmed. Vilken väg kommer Serbien att välja.
Vladan Lausevic
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
