ANALYS. Den sittande presidenten ställer upp för en fjärde mandatperiod i valet den 25 oktober samtidigt som hans främsta utmanare hindras från att ställa upp. Därmed förstärks den auktoritära utvecklingen ytterligare – samtidigt som EU svarar med tystnad, skriver forskarna Jesper Bjarnesen, Sebastian van Baalen och Amelie Stelter.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarnas egna.
Den ivorianska demokratin kommer att lida ännu ett nederlag i presidentvalet den 25 oktober. Den sittande presidenten Alassane Ouattara ställer upp för en fjärde mandatperiod, och eftersom hans två främsta utmanare hindras från att ställa upp lär presidenten vinna en jordskredsseger. Observatörer och demokratiaktivister har länge varnat för Elfenbenskustens auktoritära utveckling. Men trots det förblir Frankrike, EU och ECOWAS tysta medan demokratin dör vid valurnorna.
Redan långt innan valdagen stod det klart att presidentvalet i Elfenbenskusten 2025 skulle bli en förlust för demokratiska principer. Den sittande presidenten Alassane Ouattara har redan vunnit tre valsegrar: den första, 2010, präglades av utbrett valvåld och en återupptrappning av den väpnade konflikten som krävde mer än 1 500 liv. Inbördeskriget, som inleddes 2002, var inte lika våldsamt som andra i regionen under 1990-talet, men splittrade landet och ledde till tusentals döda, och konflikten präglar fortfarande den politiska stämningen i landet i en viss mån. Ouattaras andra valseger, 2015, byggde på en bred koalition som senare splittrades. Den tredje, 2020, slutade med att våldsamma protester bröt runt om i landet och att oppositionen bojkottade valet. Anklagelserna om att den sittande presidenten utnyttjar valsystemet till sin egen fördel har bara ökat sedan dess, och den annars splittrade politiska oppositionen är enhällig i att fördöma presidentens fjärde mandatperiod.
President Ouattara offentliggjorde sin kandidatur för en fjärde femårsperiod i augusti i år. Precis som inför presidentvalet 2020 har den politiska oppositionen fördömt tillkännagivandet, medan det internationella samfundet har förblivit påfallande tyst. Ouattara och hans anhängare menar att han är valbar, eftersom konstitutionsrevisionen 2016 har nollställt hans mandatperioder och därför tillåter honom en andra mandatperiod enligt den nya konstitutionen. Hans motståndare insisterar på att den konstitutionella gränsen är en femårsperiod som kan förnyas en gång och att Ouattaras kandidatur för en tredje och fjärde mandatperiod därför utgör en form av konstitutionell statskupp, ett vanligt förekommande auktoritärt knep över hela kontinenten. Oavsett det juridiska resonemanget är Ouattaras kandidatur för en fjärde mandatperiod en förlust för demokratin i händerna på en politiker som redan inför valet 2020 själv insisterade på att den ivorianska politiken är i desperat behov av ett generationsskifte.
Undergräver demokratin
Valet 2025 undergräver också den ivorianska demokratin eftersom valresultatet i princip redan är avgjort. I september bekräftade författningsdomstolen att de två främsta oppositionskandidaterna, Tidjane Thiam och Pascal Affi N’Guessan, utesluts från att ställa upp i valet av tekniska skäl. Tidjane Thiam är den nya ledaren för landets äldsta parti, PDCI, och förväntades ge Ouattara rejält motstånd. Han uteslöts med motiveringen att hans avsägelse av sitt franska medborgarskap slutfördes för sent. Affi N’Guessan ärvde det andra stora oppositionspartiet, FPI, från den polariserande för detta presidenten Laurent Gbagbo när den senare åtalades vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag för brott mot mänskligheten i kölvattnet av valet 2010. Affi N’Guessan har inte lyckats laga sprickorna inom sitt parti – mellan den Gbagbo-lojala hårdföra falangen och hans egen bas av moderata anhängare – men med Thiam ute ur leken kunde han ha varit en seriös kandidat. Affi N’Guessan uteslöts eftersom han påstås sakna det antal underskrifter som krävdes för att bekräfta hans kandidatur. Huruvida uteslutandet av de två största oppositionskandidaterna berodde på försummelse från deras sida eller på byråkratiskt fulspel från regimens sida är egentligen mindre viktigt än det faktum att frånvaron av de två största oppositionskandidaterna kastar en oroande skugga över valet 2025. I ett politiskt klimat som redan är polariserat och fyllt av konspirationsteorier om Ouattaras korruption och mer befogade anklagelser om hans polariserande ledarstil, tjänar denna amputerade politiska valkamp bara till att fördjupa skiljelinjerna mellan regeringen och oppositionen och sporra ytterligare besvikelse inom väljarkåren. Sådan polarisering och desillusionering kan också utlösa våld, vilket är en allvarlig risk i ett land där val regelbundet präglas av våldsamma konfrontationer mellan politiska anhängare och säkerhetsstyrkorna.
Möten förbjuds
För att fullborda den autokratiska omsvängningen har nationella säkerhetsrådet förbjudit offentliga sammankomster med hänvisning till att politiska möten kan utgöra ett hot mot den allmänna säkerheten. Det verkar troligt att myndigheterna agerar förebyggande mot bakgrund av valet 2020, då den politiska oppositionen uppmanade sina anhängare att delta i gatuprotester och ”civil olydnad”, och minst 83 personer dödades och 633 personer skadades i sammandrabbningar mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor och mellan rivaliserande grupper. Att förbjuda protester kan naturligtvis lätt slå tillbaka då oppositionsanhängare ändå går ut på gatorna och därmed bryter mot förbudet, och oppositionen har redan uppmanat till dagliga gatuprotester under den korta officiella valkampanjen.
Trots detta trefaldiga slag mot demokratin inför valet har de internationella reaktionerna varit dämpade eller helt frånvarande. Alassane Ouattara är populär bland internationella aktörer som Frankrike och EU. Sedan han kom till makten har han lyft Elfenbenskustens ekonomi genom smarta reformer och nya handelsavtal, gjort stora infrastrukturinvesteringar, och har dessutom kunnat fira en osannolik seger i afrikanska fotbollsmästerskapen på hemmaplan förra året.
Hans popularitet i Europa har ytterligare förstärkts i och med att Frankrike har förlorat inflytande i andra tidigare kolonier; Ouattara nu är en av få västafrikanska ledare som fortfarande upprätthåller normala diplomatiska förbindelser med Paris. Frankrike upplever säkert att de har lite att vinna av att vända ännu en förre detta koloni emot sig, och har därför varit väldigt tyst kring Ouattaras alltmer odemokratiska styresskick. Än så längre följer EU, i vanlig ordning, Frankrikes, då EU inte har lyckats eller önskat att markera en position i regionen som är mer oberoende av Frankrikes ledarskap.
Var finns EU?
Ironiskt nog förlorar både Frankrike och EU ytterligare trovärdighet genom att ge sitt stöd till Ouattaras konstitutionella erövring. Anklagelser om dubbelmoral och hyckleri kring demokratiska normer är centrala för den antifranska retoriken som kännetecknar ledare som Burkina Fasos juntaledare Ibrahim Traoré. Genom att förbli tyst om demokratins långsamma död i Elfenbenskusten undergräver västliga ledare därför också sin egen position i regionen.
Ett liknande dödläge präglar den regionala ekonomiska samarbetsorganisationen, ECOWAS, som har försvagats betydligt efter att de tre Sahelstaterna Burkina Faso, Mali och Niger, som alla för närvarande är under militärt styre, drog sig ur organisationen. Elfenbenskusten utgör tillsammans med Nigeria grunden i ECOWAS, och bland annat därför är det osannolikt att ECOWAS kommer att ta stark ställning mot Ouattaras fjärde mandatperiod eller valförseelser.
Mycket kan fortfarande hända när det gäller Elfenbenskustens kommande val. Koalitioner bildas bland de oppositionskandidater som är kvar i valet. Några av de uteslutna kandidaterna har gått samman i en ”gemensam front” för att uppmana till gatuprotester och kräva att de tas med på vallistan. Och gatuprotesterna växer, med mer än 200 demonstranter arresterade den 11 oktober under en fredlig demonstration i Abidjan. Även om gatuprotesterna inte lyckades påverka Ouattaras beslut om att ställa upp för tredje gången 2020, tyder de senaste händelserna i Madagaskar och Kenya på att regeringar inte kan tillåta sig att ignorera folkliga kravet hur som helst.
Men oavsett hur de sista veckorna av valkampanjen utspelar sig har demokratin redan lidit en betydande förlust i Elfenbenskusten. Med en sannolik fjärde valseger för Ouattara rör den mest angelägna frågan kanske inte valresultatet i sig, utan de mer långsiktiga konsekvenserna för ivoriansk politik. I detta längre perspektiv delar den sittande regeringen, oppositionen och det internationella samfundet ett ansvar för att bana väg för en fredlig och konstitutionell maktövergång, där vi hoppas att demokratin kan återhämta sig och en yngre generation får mer genuint inflytande.
Jesper Bjarnesen
Senior forskare, Nordiska Afrikainstitutet
Sebastian van Baalen
Docent, Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet
Amelie Stelter
Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
