ANALYS. För 80 år sedan kapitulerade Japan och andra världskriget tog slut. Trots detta har Japan aldrig fullt ut gjort upp med sitt förflutna. Med ett nytt högerpopulistiskt parti i parlamentet växer nu de krafter som menar att Japan inte alls begått de övergrepp landet åtminstone halvhjärtat bett om ursäkt för, skriver Jonas Norell som driver nyhetsbrevet Japan i morgon.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.
Japan har länge varit ett föredöme som industrialiserat land i Asien. Efter att landet öppnat upp sig under andra hälften av 1800-talet lyckades man modernisera sig till den grad att man blev accepterad in i den internationella gemenskapen – som då främst bestod av europeiska kolonialmakter.
Man besegrade både Kina och Ryssland i krig, ockuperade Korea och var sedan på den vinnande sidan av första världskriget, varpå man var med och skapade Nationernas förbund (den misslyckade föregångaren till FN).
Under senare delen av 20-talet gick man dock successivt i en mer auktoritär riktning och militarismen frodades. Man blev aldrig helt accepterat av “väst” och landet kände sig isolerat från omvärlden. 1931 invaderade man norra Kina, men den aggressiva hållningen accepterades inte av det internationella samfundet. 1933 drog man sig till slut ur Nationernas förbund – samma år som Tyskland. Efter det fortsatte erövringarna i hela Asien.
Under kriget blev den japanska armén känd för att begå många grova krigsbrott sanktionerade från högre ort. I princip överallt där man drog fram förekom det övergrepp på både krigsfångar och civilbefolkning. Det rörde sig om massakrer, tvångsprostitution och experiment på människor – en sällan skådad brutalitet.
Kriget slutade med två atombomber, förlust på alla fronter och en villkorslös kapitulation 1945.
Blev USA:s allierade
Den amerikanska ockupationen hade målet att stöpa om staten i grunden. Japan var sönderslaget och fattigdomen var utbredd. Genom att inte slå sönder samhället totalt och samtidigt satsa på att bygga ömsesidig tillit mellan länderna skulle USA få en viktig allierad under kalla kriget och Japan skulle gå från stenhård militärdiktatur till en fungerande demokrati.
Kvinnlig rösträtt, mänskliga rättigheter inskrivna i grundlagen och flera demokratiska reformer blev ett faktum i det nya Japan som klev fram. Men samtidigt var ockupationen hård. Att prata om kriget var svårt och vissa skrifter censurerades.
Under Tokyotribunalen dömdes flera krigsförbrytare till döden och långa fängelsestraff, men en hel del kom undan. Bland annat Kishi Nobusuke – som benådades av strategiska skäl och sedan blev premiärminister 1957. I samma veva släppte han ut flera dömda brottslingar ur fängelse.
Stoltheten över att ses som en jämlike av andra stormakter blev grunden för krigstidens tro på både pan-asianism och japansk överhöghet à la Tyskland. Bitterheten av att inte inkluderas helt är ett skäl till den auktoritära svängen. Efteråt har man egentligen aldrig riktigt haft diskussionen om var det gick fel och varför – och det har skapat en förvirring över var man står.
Vad glömska och skam gör med länder
Japan har flera gånger bett om ursäkt, skickat pengar och hjälpt de länder man invaderade och ockuperade. Kina och Sydkorea – de starkaste kritikerna – har också fått ta del av det.
Samtidigt är historierevisionismen till hög grad levande i Japan. Kändisar, högt uppsatta politiker och även vanligt folk har ofta uppfattningen att Japan inte var riktigt så hemska som vissa säger. De tankarna försvinner inte utan snarare ökar när diplomatiska bråk bryter ut med andra länder.
I juli var det val till Japans överhus – vilket är den andra kammaren i deras riksdag. Ett nytt parti – Sanseito – kom in i parlamentet och ökade mest av alla. Partiet gick till val med sin Trump-inspirerade slogan ”Japaner först” och drog upp invandringsfrågan på tapeten.
Företrädare har ifrågasatt om Hitler verkligen tänkte så fel, tagit fram ett förslag på grundlagsförändring där ord om mänskliga fri- och rättigheter saknas och försvarat censurlagstiftning och patriotisk utbildning från krigsåren.
Sanseito är en symptom på en blandning av dålig ekonomi och en skandaltyngd regering – men också ett folk som aldrig kollektivt förstått sin historia. De är heller inte de enda som driver en revisionistisk historieskrivning utan det finns högt uppsatta regeringspolitiker som hyser – om än inte lika extrema – liknande uppfattningar.
Demokratin alltför långsam
I många länder tar sig auktoritära rörelser framåt snabbare än tidigare. Det kan bero på en rad olika saker såsom integrationsproblem, dålig ekonomi eller regeringar som distanserar sig från folket. Här är Japan inget undantag. Demokratin har som rykte att vara långsam och snabba lösningar blir attraktiva i hårda tider.
Den geopolitiska situationen i världen är osäkrare än på länge och många länder rustar upp för att kunna stå redo att möta vad som kommer härnäst. Det är fullt förståeligt att Japans grannländer kritiserar Japans egna upprustning när ett parti som vill vara stolta över det japanska imperiet får inflytande.
Både Japan och Sydkorea är viktiga demokratier som har potential att hålla emot auktoritära strömningar i Östasien. Men om man ska kunna göra det måste demokratiska politiker och ledare bli mer transparenta och lyssna på medborgarnas problem och upplevda hot. Endast då kan man möta de auktoritära och splittrande krafter som rör sig framåt och vinner mark i nutid.
Men Japan är nu en del av den fria demokratiska världen och har skapat sig ett gott rykte som fredsälskande nation. Om landet någonsin kan göra upp med sin historia skulle det kunna förbättra relationerna med grannländerna och samtidigt öka sin legitimitet i sin predikan om demokrati och en regelbaserad världsordning.
Jonas Norell
Statsvetare, bosatt i Japan. Publicerar nyhetsbrevet Japan i morgon med fokus på japansk politik.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
