Miljoner på flykt, hungersnöd och organisationer som tvingas betala stora summor till de stridande för att få fram hjälp. Så ser situationen ut i Sudan två år efter att kriget mellan Rapid Support Forces (RSF) och den sudanesiska regeringsarmén (SAF) inleddes. Samtidigt lyckas lokala organisationer mot alla odds nå ut.
Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.
När kriget i Sudan närmar sig tvåårsdagen saboteras hjälparbetet av kraftiga nedskärningar i finansieringen och systematiska hinder från armén och de paramilitära Rapid Support Forces (RSF), även om vissa hjälporganisationer rapporterar om blygsamma framsteg när det gäller att nå de hårt drabbade områdena i världens största humanitära kris.
FN säger att man har hjälpt fler människor under de senaste månaderna och att det finns hopp om att tillgången kommer att förbättras ytterligare när armén återtar Khartoum och andra städer från RSF – områden som den hade avskärmat från hjälpinsatser som en del av en strategi för att svälta ut rebellkontrollerade områden.
Ändå visar månader av intervjuer med hjälparbetare i denna specialrapport på en tungrodd och ofta trög internationell respons, där hjälporganisationer blockeras eller på annat sätt hindras från att konsekvent nå många av de människor som behöver hjälp mest, inklusive i områden som drabbats av katastrofal hungersnöd.
Hjälporganisationer pressas på pengar
Intervjuerna avslöjade också hur båda konfliktparterna tjänar på hjälparbetet genom att ta ut avgifter av hjälporganisationer, pressa dem på pengar vid kontrollpunkter och hyra ut fordon, lastbilar och lokaler till ibland ovetande organisationer.
Civila i konfliktområden – där hundratals människor tros dö varje dag – beskrev hur deras överlevnadsmekanismer bryter samman. Vissa säger att de äter djurfoder för att överleva, andra dämpar hungern genom att dricka varmt vatten.
Sudan och biståndet
- De stridande parterna fortsätter att blockera bistånd från områden som kontrolleras av deras rivaler
- Båda sidor tjänar på hjälparbetet även när hungersnöden förvärras
- Arméns framryckningar kan förbättra tillgången till bistånd men förstärka en skev SAF-centrerad insats
- Finansieringsnedskärningar har urholkat biståndsprogrammen och hämmat ömsesidiga hjälpinsatser
- Internationella organisationer kan komma att konkurrera med lokala hjälparbetare om minskande resurser
– Hungern förtär mig, och när jag försöker be om mat från familjerna i närheten finner jag att de befinner sig i ännu sämre situationer och inte har något att avvara, säger Fatma Haron, en kvinna som bor i ett flyktingläger i den västra Darfur-regionen, som till största delen kontrolleras av RSF.
Kriget mellan Sudans väpnade styrkor (SAF) och RSF började i april 2023. Det har lett till världens största flyktingkris, med över 12 miljoner människor på flykt, och den största hungerkrisen, med svält i tio områden och hotande svält i ytterligare 17.
Vissa hade hoppats att arméns senaste framgångar mot RSF skulle leda till fredssamtal, eftersom RSF har varit den huvudsakliga parten som vägrat förhandla. I stället har RSF fortsatt sina militära offensiver och genomfört dödliga luftangrepp i Darfur.
Trots att RSF har försvagats hotar gruppen fortfarande Khartoum och sluter avtal med andra rebellgrupper för att bredda sin koalition. RSF skärper också kontrollen över Darfur och slutför planerna på en parallell regering som skulle kunna cementera Sudans de facto-delning.
Halverat stöd och minskade resurser
Medan kriget rasar drabbas hjälporganisationerna av nedskärningar i det amerikanska stödet, som utgjorde nästan hälften av deras resurser förra året. Nedskärningarna har tvingat organisationerna att dra ner på och omprioritera sina tjänster.
Det amerikanska stödet var särskilt viktigt för lokala ömsesidiga hjälporganisationer som kallas ”emergency response rooms” (akutrum), De har lett hjälparbetet i områden som internationella hjälporganisationer sällan når, men många av dem har avbrutit sin verksamhet under de senaste veckorna.
Två hjälparbetare uttryckte oro över att internationella organisationer som kämpar för sin överlevnad kan komma att konkurrera med lokala hjälparbetare om minskande resurser, vilket undergräver ett samarbete som har stärkts under det senaste året.
– Jag är orolig för att detta speglar en bredare trend där internationella aktörer konkurrerar med lokala aktörer istället för att samarbeta, eftersom de är oroliga för sin egen institutionella stabilitet, säger en person som arbetar med biståndet till Sudan.
Biståndsarbetaren – liksom många av de mer än två dussin humanitära hjälparbetare som konsulterats för denna artikel – begärde anonymitet så att de fritt kunde kommentera de humanitära insatserna och de hinder som armén och RSF lagt i vägen.
Maktkamp mellan militära grupper
Internationella hjälporganisationer drog sig tillbaka från konfliktzoner som Khartoum och Darfur tidigt i kriget, som utlöstes av en maktkamp mellan SAF och RSF – en kamp som drevs av djupare politiska och sociala splittringar och ett försök att krossa Sudans revolution.
De internationella organisationerna inrättade en ny bas i den östra staden Port Sudan – den faktiska huvudstaden i stället för Khartoum, men långt borta från konfliktområdena – och lämnade därmed över till ömsesidiga hjälporganisationer, värdfamiljer och andra lokala initiativ att axla det lokala hjälparbetet i de värst utsatta områdena
FN erkänner den SAF-ledda regeringen som den faktiska myndigheten, men regimen har kontinuerligt hindrat hjälparbetet i Port Sudan genom att fördröja eller neka visum till biståndsarbetare och dra ut på resetillstånd, även för uppdrag i områden som står under dess kontroll.
SAF använder hunger som vapen genom att blockera gränsöverskridande och gränsöverskridande hjälp till RSF-områden som Darfur – förra året begränsade de flödena från Tchad tills en hungersnöd förklarades, vilket de försökte förhindra – och till rebellregioner i de hungersnöddrabbade södra Nuba-bergen.
Vissa hjälporganisationer når nu fler människor i konfliktområdena. En talesperson för Världslivsmedelsprogrammet (WFP) uppger att man har gått från att stödja en miljon människor per månad i början av 2024 till nästan tre miljoner per månad nu.
Ändå lider 25 miljoner människor (hälften av befolkningen) av akut hunger, och en hungersnödplan som utvecklades förra året av hjälporganisationer beskrevs som ”icke-operativ” av två hjälparbetare, som skyllde på bristande finansiering, tillgång och bredare institutionella brister.
Nu när armén kontrollerar Khartoum och återtar andra viktiga städer i centrala och östra delen av landet hoppas biståndsorganisationerna att deras tillgång till de hjälpbehövande kan förbättras, eftersom de inte behöver korsa frontlinjerna på dessa platser.
Hundratusentals människor har redan återvänt hem under de senaste veckorna till områden som återtagits av armén, och dessa siffror förväntas stiga till miljoner med den senaste utvecklingen i Khartoum.
Ändå har tillstånd till återtagna städer inte beviljats snabbt av arméns myndigheter, och situationen förbättras endast i takt med att lokala tjänstemän i dessa områden utövar påtryckningar på sina kollegor i Port Sudan, enligt fyra hjälparbetare som övervakar det humanitära hjälparbetet.
Personerna säger att vissa organisationer har haft svårt att snabbt mobilisera hjälp till den nyligen av regeringssidan återtagna staden Wad Madani nära Khartoum, på grund av byråkratiska hinder – både från myndigheterna och internt – samt på grund av dåliga vägar och risker med sprängämnen.
Internflyktingar i Sudan sedan 15 april 2023
Även om humanitära missioner nu har fått tillgång till staden, säger invånarna att marknaderna förblev tomma under lång tid efter maktskiftet – både när det gäller hjälpsändningar och privata varor – vilket gjorde att människor inte kunde köpa nödvändiga varor, även om de hade pengar.
Hanin Ahmed, organisatör och koordinator för en räddningscentral, säger att det inte finns någon ”verklig närvaro” av internationella humanitära organisationer i de områden där maktskiftet har skett.
– De flesta av dem stannar i Port Sudan, medan räddningstjänsten offrar sig och gör sitt jobb på plats”, säger Ahmed till The New Humanitarian.
Flera organisationer säger att de vill utöka sin verksamhet i Khartoum – där hungerdöden fortsätter trots att RSF har lämnat staden – men vissa fruktar att utfärdandet av tillstånd kommer att gå långsamt, eftersom det paramilitära hotet kvarstår, och att massåtervändandet kommer att överbelasta deras kapacitet.
Nu när en tredjedel av året har gått är FN appell för Sudan på 4 miljarder dollar endast täckt till 10 procent, vilket tvingar organisationerna att skära ned på sina insatser – från stöd till bönder till barns utbildning – och inleda en bredare omprioritering.
Biståndsarbetare berättar också om den oro som finns för att SAF i slutändan kan försöka pressa hjälporganisationerna att prioritera hjälp till återvändande till Khartoum, och använda biståndet för att återupprätta kontrollen över armén och allierade statliga institutioner i den ödelagda huvudstaden.
Detta skulle kunna ytterligare förskjuta insatserna från områden utanför SAF:s kontroll, där hjälpen redan är ”så otillräcklig”, säger en person. Risken är att insatserna i ”distraheras” av den nya tillgången till områden i öster och att stödet till västra Sudan därmed minskar, konstaterar flera personer.
Många av de utmaningar som organisationerna står inför är inte nya. Sudans myndigheter har länge betraktat dem som inblandande utomstående och använt byråkratiska hinder, utvisningar och andra sätt för att kontrollera och utnyttja det humanitära arbetet.
The New Humanitarian skickade frågor via e-post och WhatsApp till den SAF-anknutna Humanitarian Aid Commission (HAC), som övervakar hjälporganisationernas arbete, men fick inget svar.
Viss hjälp når Darfur
SAF tillåter nu hjälp att nå RSF:s fäste i Darfur via staden Adré i Tchad. Denna rutt stängdes i februari 2024 – trots att regeringen saknade fysisk närvaro vid gränsen och medel för att blockera lastbilar – men nu har regeringstyrkorna sedan augusti 2025 på nytt gett tillstånd till att hjälp förmedlas
Sedan dess har WFP kunnat transportera in 30 000 ton mat via Adré, riktat till cirka 2,8 miljoner människor, samt separat kontantstöd som inte är beroende av gränsövergången, enligt en talesperson.
Detta innebär en ökning av biståndet jämfört med föregående period, men det är otillräckligt för de nästan 7 miljoner människor som lider av extrem hunger i Darfur, och de som får mat når inte ut varje månad som krävs i en hungersnödssituation.
Som jämförelse delade WFP ut över 560 000 ton mat från april 2004 till december 2005 under den tidigare konflikten i Darfur, när regeringen beväpnade så kallade Janjaweed-miliser mot rebellerna i Darfur. Janjaweed omvandlades senare till RSF.
WFP:s talesperson säger att organisationen hoppas kunna nå sju miljoner människor i Sudan varje månad i mitten av detta år, men ett finansieringsunderskott på 650 miljoner dollar kan göra att målen inte nås.
Insatserna i Darfur är särskilt kostsamma, enligt FN-tjänstemän, eftersom de är beroende av att varor transporteras med lastbilar via en kostsam försörjningskedja som går genom Tchad.
När hjälpen väl når de svältdrabbade samhällena i Darfur täcker den ofta bara en bråkdel av befolkningen och delas vanligtvis mellan människor som ”delar allt”, säger Ahmed Gouja, forskare och konfliktanalytiker från Darfur.
Ahmed Gouja ifrågasatte varför mer stöd inte ges till lokala krisrum i Darfur, vilket han menar är ett mycket effektivare sätt att hjälpa. Detta skulle vara mycket billigare än de stora kostnader det innebär att transportera hjälp med flygplan och lastbilar.
– En så stor del av medlen kommer att spenderas på logistik och administration. I slutänden blir värden på varorna mindre än vad bränsle och transporten kostade, konstaterar Ahmed Gouja.
SAF har också förhindrat en större upptrappning i Darfur genom att avvisa FN:s begäran om att sända permanent personal och bygga upp infrastruktur. Detta har begränsat FN:s närvaro till hjälpkonvojer och äventyrar FN:s förmåga att självständigt övervaka distributionen.
FN:s begäran om att reparera en bro över en dal som förbinder västra och centrala Darfur har också ignorerats av ett regeringsdepartement, enligt tjänstemän. Hjälporganisationer använder för närvarande en uttorkad dal under bron, men den kommande regnperioden kommer att sätta stopp för det.
Kritiker säger att FN är för försiktig gentemot SAF, som man erkänner som en statlig aktör trots att dess styre härrör från en kupp, och att man inte högt och tydligt kritiserar den militära för att hindra biståndet. Andra hävdar att det är säkerhetsrådets uppgift att ge FN-organen fullständiga befogenheter.
Representanter för flera internationella organisationer i Darfur säger att deras organisationer generellt sett har varit mer risktoleranta än FN-organen. De har försökt att utöka sina insatser på fältet och föra in förnödenheter till regionen även utan SAF:s godkännande.
Vissa säger dock att myndigheter som är allierade med SAF har hämnats genom att störa organisationernas insatser i östra delen av landet, antingen genom att fördröja visum för personal som vill resa till Port Sudan, eller genom att utfärda färre resetillstånd i områden som kontrolleras av SAF.
Detta har avskräckt andra internationella organisationer från att arbeta i Darfur och har inneburit att de som har stora uppdrag i västra delen har försökt att begränsa sin synlighet, trots att de vill informera allmänheten om en av världens värsta hungersnöd på flera decennier.
FN:s frånvaro i Darfur påverkar de internationella organisationernas verksamhet. De är delvis beroende av FN:s finansiering och försörjningskedjor, liksom av FN när det gäller att samordna bistånd och samarbeta med lokala myndigheter.
Fler personer säger dock hindren inte ensamma förklarar FN:s sviktande insatser. Hög personalomsättning och ledarskapsvakuum i FN-organens ledning nämns också som problem, liksom en ibland trög respons på akuta frågor.
I en rapport från 2024 av höga globala humanitära tjänstemän från FN-organ och internationella organisationer på uppdrag i Sudan – som The New Humanitarian har tagit del av i sin helhet – rekommenderades organisationerna att anta en ”mycket högre riskbenägenhet”.
The New Humanitarian frågade FN:s högsta tjänsteman i Sudan, Clementine Nkweta-Salami, hur organisationerna har tagit till sig denna uppmaning i en serie frågor som skickades den 2 april, men fick inga svar före publiceringen.
Tvingas betala till militären
RSF har också begränsat tillgången till hjälp i Darfur, särskilt när det gäller transporter genom ”deras” territorium till områden utanför RFS:s kontroll, såsom delar av staden El Fasher och det närliggande flyktinglägret Zam Zam, där det strider mot armén och allierade väpnade grupper.
Hundratusentals människor lider av svält i staden och lägret, men The New Humanitarian har dokumenterat att flera hjälpkonvojer på väg till dessa platser stoppats av RSF, hållits kvar i veckor och sedan avvisats.
En chaufför som transporterade WFP-förnödenheter säger att de tidigare i år hölls kvar nära El Fasher i flera veckor av RSF-styrkor som krävde att de skulle betala över 1 000 dollar för varje lastbil i konvojen. Föraren sa att de betalade en del pengar, men därefter stoppades på nytt.
Sedan hungersnöden förklarades i Zam Zam – Darfurs största läger – har endast en WFP-konvoj nått fram dit. Organisationen säger att den har tillhandahållit matkuponger så att människor kan handla på lokala marknader, men att dessa insatser har störts av striderna.
Invånarna i Zam Zam och El Fasher säger att handlarna tar ut överpriser, en vanlig affärspraxis som utnyttjar människors hunger.
– Priserna fastställs av handlarna och är ofta uppblåst”, säger Qissma Mohamed, volontär vid räddningscentralen i Zam Zam.
Ett dussintal hjälparbetare säger att RSF:s hindrande av hjälpen har förvärrats under de senaste månaderna, med rörelseförbud för humanitära organisationer som är verksamma i Darfur.
Hjälparbetarna säger att ett ”stoppbeslut” infördes i slutet av förra året av den paramilitära gruppens nyligen bildade hjälpadministrationsorgan, SARHO, som ett sätt att pressa hjälporganisationerna att formellt registrera sin närvaro i Darfur hos RSF.
Registreringskravet ses som en del av RSF:s bredare satsning på att stärka sin legitimitet i samband med planerna på att bilda en parallell regering. De flesta hjälporganisationer vägrade att följa kravet, och SARHO har sedan dess mildrat kravet – även om många förväntar sig att frågan kommer att dyka upp igen.
Flera hjälparbetare i Darfur uppger att frysningen av tillstånden orsakade betydande bakslag för livräddande projekt och lämnade vissa hjälparbetare strandsatta i Tchad, precis när organisationerna fruktar att regnperioden kan göra logistiken än svårare.
I kommentarer till FN:s säkerhetsråd i juli 2025 sa Christopher Lockyear, generalsekreterare för den medicinska Läkare utan gränser (MSF), att SARHO:s direktiv hade ställt hjälporganisationerna inför ett ”omöjligt val”.
– Antingen följer man SARHO:s krav på att formalisera sin närvaro och riskerar att utvisas av myndigheterna i Port Sudan, eller så vägrar man och får sin verksamhet nedlagd av SARHO. Oavsett vilket står livräddande hjälp på spel, sa Christopher Lockyear.
”Kvinnor kan inte gå utanför lägret för att leta efter mat eftersom de är rädda för att bli våldtagna av milisen, medan männen också kan bli dödade på fläcken.”
SARHO inrättades för att efterlikna den statliga HAC, som är känd för byråkratiska och påträngande metoder som attlägga sig i anställningsprocesser och ändra behovsbedömningar.
I intervjuer 2024 sa hjälparbetare att SARHO hade lovat att arbeta på ett annat sätt än HAC, trots att många av dess anställda är före detta HAC-tjänstemän – men detta verkar ha förändrats under de senaste månaderna, då SARHO nu i hög grad speglar sin motsvarighet.
En hjälparbetare gav ett exempel på hur SARHO pressade deras organisation att ändra listorna över biståndsmottagare för vissa projekt, medan en annan sa att myndigheten blandar sig i rekryteringskommittéer och försöker påverka anställningsbeslut.
Medan SARHO politiserar biståndet kämpar civila i lägren för att överleva. Rädslan för RSF-attacker har hindrat många från att arbeta eller odla, vilket förvärrar svårigheterna i en region som länge har lidit av hunger på grund av ett politiskt och ekonomiskt system som marginaliserar landsbygden.
– Kvinnor kan inte gå utanför lägret för att leta efter mat eftersom de är rädda för att bli våldtagna av milisen, medan männen också kan bli dödade på fläcken, säger Yousra Ismail, som bor i det vidsträckta lägret Kalma.
RSF stöds av Förenade Arabemiraten, som har stort inflytande i Afrika och är en viktig allierad till västvärlden. Landet har fört in vapen till RSF via Tchad, under täckmantel av ett fältsjukhus som drivs av Emirates Red Crescent vid gränsen till Darfur.
Magdi el Gizouli, en sudanesisk akademiker, ifrågasatte varför det internationella samfundet” är villigt att diskutera lastbilar med hjälpmedel vid en enda gränsövergång, men avstår fårn att sanktionera den krigförande parten vid samma gräns som fungerar som en vapenkanal.
– Det sudanesiska folket kan uppenbarligen inte vänta på att det internationella samfundet ska reda ut sina maktspel och har därför levererat ömsesidig hjälp när och var det är möjligt med hjälp av lokala samhällsinsatser, säger Magdi el Gizouli
Biståndsmedel går till krigsekonomin
RSF utnyttjar biståndet ekonomiskt och integrerar det i en bredare utvinningsbaserad krigsekonomi, där dess soldater får betalt genom en licens att plundra och tömma de tillgånger i de samhällen organisationer attackerar.
Flera biståndsarbetare i Darfur säger att SARHO i allt högre grad kräver betalning från biståndsorganisationer i utbyte mot dokument, projektgodkännanden och övervakning av deras arbete, även om SARHO-tjänstemän säger att dessaanklagelser är påhittade av SAF.
En lokal hjälparbetare beskrev fall där SARHO ingripit i upphandlingsavtal för att kunna pressa lokala företag som hjälporganisationer anlitar, medan en annan nämnde incidenter där RSF krävt pengar före distributioner.
RSF-kontrollerade kontrollpunkter i Darfur kräver samtidigt betalningar värda tusentals dollar från konvojer som transporterar hjälpmedel, enligt flera humanitära tjänstemän och intervjuer med lastbilsförare och källor inom det civila samhället i Darfur.
En förare som transporterade mat för WFP uppgav att han fick betala 4 000 dollar i avgifter för att köra en lastbil från gränsen till Tchad till en plats cirka 300 kilometer in i Darfur. Liknande metoder har dokumenterats av MSF.
Eftersom hjälporganisationer och FN-organ inte kan betala dessa avgifter direkt, lägger de ut betalningarna på underleverantörer – förare som informellt inkluderar kostnaderna för kontrollstationerna i sin totala fakturering till hjälporganisationerna – enligt lastbilsföraren och flera humanitära källor.
En FN-tjänsteman säger att WFP försöker använda fler egna chaufförer och tydligt märkta lastbilar för att undvika dessa incidenter, som främst drabbar fordon som hyrs från privata företag.
Kontrollpunkter på vägarna finansierar väpnade grupper i många konflikter, och även om det inte är ovanligt att hjälporganisationer blir måltavlor vid dessa, visar kravet på pengar för att verka i krigszoner och de etiska dilemman som organisationer ofta står inför.
Flera personer inom organisationerna berättar också om fall där hjälporganisationer underlåtit att kontrollera ägarskapet till byggnader som de hyrde (som visade sig tillhöra RSF-medlemmar), och flera lokala hjälparbetare nämnde fall där deras organisationer hyrde fordon från RSF-tjänstemän.
I ett fall sa en fältkoordinator för en lokal organisation att deras organisation hyrde en bil från en RSF-medlem som de trodde hade plundrats från en annan hjälporganisation tidigare under konflikten. Hjälporganisationens logotyp ska ha målats över.
Även när hjälporganisationer inte har direkt kontakt med RSF-medlemmar innebär gruppens dominans i Darfur att leverantörer och företag sannolikt har kopplingar till dem, eller åtminstone verkar med deras samtycke, och är föremål för deras beskyddarliknande skatter.
The New Humanitarian har fått tillgång till hyreskontrakt mellan en internationell organisation med stor närvaro i Darfur och en framstående affärsman som enligt flera lokala källor har starka familje- och samhällsband till RSF.
Källor uppgav att personen – som är baserad i staden El Geneina, där RSF begick folkmordsliknande våldshandlingarförra året – tillhandahåller lastbilar och fordon till flera FN-organ och internationella organisationer, och även smugglar in bränsle till Darfur för användning av både RSF och hjälporganisationer.
– På marknaden ser man vilka som kan sälja vissa produkter och göra penningöverföringar, säger en per som arbetar inom en internationell organisation i Darfur, med hänvisning till RSF-kopplingarna hos kommersiella handlare och affärseliten.
RSF drar också nytta av biståndet genom att plundra förnödenheter. I början av konflikten stormade dess soldater distributionscenter och RSF-milisen fortsätter att stjäla från lastbilar i Darfur och på andra håll, även om det är oklart hur ofta detta sker.
I ett fall i juli 2025 rapporterade en chaufför som transporterade medicin för en FN-organisation att han hade blivit plundrad av RSF i ett område mellan städerna El Daein och Nyala. Han sa att han hade blivit fysiskt hotad och att alla dyra mediciner hade stulits.
I ett annat fall i juli rapporterade en läkare att hans sjukhus i delstaten Norra Darfur hade tagits över av RSF. Han hävdade att soldaterna plundrade alla humanitära förråd, inklusive mediciner som levererats av FN för att behandla undernäring.
Hjälparbetare har också hållits som gisslan för att få lösen. En lokal anställd vid en internationell organisation som arbetar i Darfur berättade att han stod framför sin organisations kontor tidigare i år när RSF-soldater kidnappade honom.
Hjälparbetaren hölls fången i åtta dagar, under vilka soldaterna krävde pengar från hans släktingar via telefonsamtal och hotade att döda honom om de inte betalade. Hans familj skickade tusentals dollar innan medarbetaren släpptes.
SAF och allierade statliga institutioner har också kunnat tjäna stora pengar på biståndsflöden genom Port Sudan, berättade flera persdoner som är baserade i staden.
De berättaratt särskilt HAC har tjänat på att ta ut olika avgifter från hjälporganisationer, till exempel för resetillstånd och dagtraktamenten för sin personal, som insisterar på att delta i humanitära uppdrag.
I februari uppgav FN:s samordningsorgan för nödhjälp, OCHA, att myndigheterna ställer ”orimliga ekonomiska krav på rekryteringsavgifter”, medan ett organiserande forum för internationella organisationer i Sudan uppgav att myndigheterna också kräver ”informella avgifter”.
Analytiker säger att SAF-tjänstemän äger många av de bostäder där humanitära arbetare är inkvarterade, och ibland även de åkerier som de anlitar för konvojer.
Lokala medier har anklagat myndigheterna i Port Sudan för att sälja bistånd till handlare, en oro som delas av flera fördrivna personer i SAF-kontrollerade områden som talat med The New Humanitarian. En av dem nämnde att han sett ”qatariska tält och mat” i flera städer.
The New Humanitarian kunde inte verifiera detta, eftersom mottagarna av bistånd ibland säljer hjälpmedel för kontanter. Uppfattningen att biståndet stjäls kan också delvis bero på en allvarlig brist på stöd, även i SAF-områden där biståndsorganisationer har en stor närvaro.
”Vi är trötta på löftena vi fått från internationella och lokala biståndsarbetare”, säger Amira Hamid, som flydde från Khartoum när kriget började och nu bor i ett härbärge i Port Sudan. Hon berättar att hon skurar golv för att kunna försörja sina sju syskon, som hon tar hand om.
Ömsesidig hjälp hotad
Med tanke på svårigheterna att nå fram har vissa internationella givare och hjälporganisationer i allt högre grad stöttat de ömsesidiga hjälporganisationer som kallas ”emergency response rooms” (akutrum), som också får medel från sudanesiska filantroper och diasporan.
Bidragsgivare och volontärer inom ömsesidig hjälp berättade för The New Humanitarian att tiotals miljoner dollar betalades ut förra året – en stor framgång, enligt dem, med tanke på hur dåligt traditionella finansieringsprocesser vanligtvis fungerar för lokala samhällsgrupper.
Trots det växande stödet utgjorde finansieringen endast en liten del av den totala humanitära budgeten för Sudan – och den har nu drabbats hårt av USA:s utträde, eftersom landet var en av de viktigaste stödjarna av nödhjälpsrummen.
The New Humanitarian har förstått att en annan stor givare till ömsesidiga hjälporganisationer planerar att öka sina utbetalningar i år med flera miljoner dollar, men inte i en utsträckning som skulle täcka det gap som USA lämnat efter sig.
En hjälparbetare från en internationell organisation varnade för risken att lokala insatspersoner ”kastas ut när vi alla kämpar för överlevnad”. De sa att det som finns kvar för Sudan i form av humanitär finansiering ”måste stödja lokala insatspersoner”.
Hanin Ahmed, organisatören av nödhjälpsrummet, säger att effekterna av finansieringsnedskärningarna har varit ”allvarliga”. Hon nämnde störningar i evakueringsinsatserna för civila, dialysbehandling för sjuka och soppkök i Darfur.
Säkerhetsfrågor – ett ständigt problem för volontärer i nödhjälpsrummen sedan konfliktens början – förvärras också i takt med att SAF och allierade miliser utökar sin kontroll.
Volontärerna har felaktigt anklagats av SAF och dess allierade för att samarbeta med RSF – som också riktade in sig på dem när de hade makten – främst för att de tjänade sina samhällen under paramilitärt styre.
När statliga institutioner som HAC återvänder till Khartoum fruktar vissa att de kommer att skärpa kontrollen av volontärerna ytterligare. HAC är misstänksamma mot ömsesidiga hjälporganisationer eftersom de, till skillnad från nationella och internationella organisationer, inte är registrerade hos dem och därför inte kan kontrolleras lika lätt.
Hanin Ahmed uppmanade dem som riktar in sig på volontärer att omedelbart sluta.
– Vi är de som stod upp när ingen annan gjorde det. Oavsett om det var det internationella samfundet eller den sudanesiska regeringen, var det vi som fyllde den tomrummet, säger hon.
Esmat Ali*
Phillip Kleinfeld
*Namnet är av säkerhetsskäl en pseudonym.
Översättning och bearbetning: David Isaksson.
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Här kan du läsa alla våra artiklar om Sudan
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
