KRÖNIKA. I humanitära situationer hänger skillnaden mellan liv och död ofta på en enda resurs: blod. Men med fler blodgivare och ett lokalt engagemang kan vi minska den höga mödradödligheten, skriver Mohamed Shueb Ahmed från organisationen BadbaadiNaf i Somaliland.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
I humanitära situationer hänger skillnaden mellan liv och död ofta på en enda resurs: blod. I Somaliland – en region som präglas av pågående humanitära utmaningar och en bräcklig hälsoinfrastruktur – är blodtransfusion inte bara en klinisk tjänst. Det är en viktig pelare i akutvården. Ändå är tillgången fortfarande kritiskt begränsad.
Under 2016, när jag arbetade som volontär på ett av Somalilands regionsjukhus, bevittnade jag ett fall som förändrade min syn på hälsovården. En kvinna som led av svår postpartumblödning anlände i akut behov av en transfusion. Den kliniska personalen gjorde allt de kunde. Men blodbanken var nästan tom. Ingen givare fanns tillgänglig i tid. Hon dog inom en timme.
Detta ögonblick avslöjade en tyst kris. Avsaknaden av en tillförlitlig blodförsörjningskedja –särskilt vid obstetriska nödsituationer och trafikolyckor – är en förbisedd och avgörande faktor för dödligheten i Somaliland. Det var som svar på detta som jag grundade BadbaadiNaf (”Rädda ett liv” på somaliska).
Somaliland, med en befolkning på cirka 4-5 miljoner, har ett decentraliserat hälso- och sjukvårdssystem med över 300 offentliga vårdinrättningar, inklusive 24 sjukhus, 129 vårdcentraler och 159 primärvårdsenheter. Det finns dock ingen nationell blodbank. I stället finns det blodtransfusionsenheter på sex regionala sjukhus, som ofta är beroende av familjedonatorer eller frivilliga i sista minuten.
Bördan är särskilt akut när det gäller mödravård. Somaliland har en av världens högsta mödradödlighetskvoter, vilket till stor del beror på komplikationer som blödning, anemi och sepsis – tillstånd där blodtransfusioner ofta är avgörande. Lägg därtill den höga förekomsten av trafikskador och kirurgiska komplikationer, och behovet av en säker och effektiv blodförsörjning blir obestridligt.
Allmänhetens medvetenhet om frivillig blodgivning var alarmerande låg. Kulturellt stigma, felaktig information och religiösa missuppfattningar utgjorde betydande hinder. Många trodde att blodgivning kunde orsaka svaghet, infertilitet eller långsiktiga hälsoproblem. En del fruktade att det stred mot den islamiska läran.
För att ta itu med detta inledde vårt team på BadbaadiNaf en gräsrotskampanj som kombinerade hälsokommunikation, religiöst engagemang och samhällsutbildning. Vi genomförde kvalitativa undersökningar för att identifiera rådande myter och sociala normer och samarbetade med vårdpersonal, lokala medier och respekterade religiösa ledare för att ta fram budskap som kunde nå ut till målgrupperna.
En av våra mest framgångsrika strategier var att anordna offentliga donationsdagar i kombination med utbildning om hälsa i moskéer, på universitet och på marknader. Genom detta tillvägagångssätt ändrade vi berättelsen: från rädsla till solidaritet – från motvilja till ansvar.
Sedan starten har BadbaadiNaf rekryterat över 30 000 frivilliga blodgivare och utbildat mer än 8 000 frivilliga ungdomar i Somaliland. Vi har etablerat ett system med reservblodgivare som sjukhusen kan kontakta direkt i kritiska situationer. Våra volontärer finns nu på plats i alla sex regioner i Somaliland, redo att rycka ut.
Dessa insatser har redan visat sig ha positiv effekt på folkhälsan. Flera dödsfall bland mödrar har kunnat undvikas. Offren för trafikolyckor får snabbare behandling. Och sjukhusen rapporterar färre transfusionsförseningar, särskilt på obstetriska avdelningar.
År 2023 började vi arbeta för att etablera Somalilands första centraliserade digitala blodregister. Detta register kommer att göra det möjligt för vårdinrättningar att snabbt hitta och matcha tillgängliga givare, vilket förbättrar effektiviteten och minskar förseningarna i livräddande vård.
Blodgivning i en humanitär miljö är inte bara en medicinsk nödvändighet – det är en fråga om rättvisa, värdighet och social motståndskraft. Vår erfarenhet visar att samhällsbaserade folkhälsomodeller kan lyckas även i miljöer med begränsade resurser, om de bygger på förtroende, kulturell känslighet och lokalt ledarskap.
Frivillig blodgivning är dessutom en unikt hållbar insats. Till skillnad från materiellt bistånd kräver det ingen import, ingen stor infrastruktur och ingen kontinuerlig finansiering – bara informerade och handlingskraftiga medborgare. När samhällen förstår den livräddande kraften i deras eget bidrag, kliver de fram.
Eftersom Somaliland – och hela Afrikas horn – står inför förvärrade kriser till följd av konflikter, torka och fattigdom, kommer hälsans motståndskraft inte bara att vara beroende av global finansiering, utan även av lokalt ledda initiativ som ger människor möjlighet att agera.
Blodtransfusioner hamnar ofta i skymundan i den globala hälsodialogen. Ändå är de oumbärliga i alla fungerande hälso- och sjukvårdssystem – särskilt i bräckliga stater som Somaliland. BadbaadiNaf är därför ett bevis på att det är möjligt att bygga upp livräddande system från grunden med kunskap, engagemang och tillit i samhället.
I en miljö där nödsituationer är vanliga och resurserna få kan en enda blodgivning helt enkelt betyda allt. Det är mer än en gåva. Det är en livlina.
Mohamed Shueb Ahmed
Grundare av BadbaadiNaf, har en kandidatexamen i folkhälsa från Stockholms universitet.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
