KRÖNIKA. Biståndet befinner sig i kris efter nedläggningen av USAID. Nu försöker organisationer i nord motivera fortsatt bistånd som ett verktyg för så kallad mjuk makt. Men att använda bistånd som ett maktmedel är inte bara cyniskt – det är direkt farligt. Makt är makt, oavsett om den är ”mjuk” eller ”hård”, skriver forskare och författaren Themrise Khan.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Sedan USA:s president Donald Trump i januari 2025 kraftigt skar ned stödet genom USAID har det internationella biståndet från det globala nord hamnat i kris. Liknande neddragningar har även genomförts i Storbritannien och Nederländerna – i det förstnämnda fallet för att frigöra resurser till försvaret, i det andra för att gynna nationella intressen.
Nu försöker biståndsaktörer i det globala nord desperat återuppliva debatten om biståndets värde. Ett av de vanligaste argumenten som används är att lyfta biståndets roll som ett verktyg för så kallad ”mjuk makt” – alltså ett sätt för stater att utöva ekonomiskt, socialt eller kulturellt inflytande i omvärlden, utan att använda militär styrka.
Men att använda bistånd som ett maktmedel är inte bara cyniskt – det är direkt farligt.
Makt är makt, oavsett om den är ”mjuk” eller ”hård”. Och all makt innebär en risk. När det globala nord använder bistånd för att påverka geopolitiken, snarare än att hjälpa människor i nöd, reduceras biståndet till en handelsvara: ”Vi ger bistånd till era hungriga, fattiga massor och ni ger oss XYZ i gengäld”. Men det som efterfrågas i gengäld är ofta naturresurser, arbetskraft, politiskt stöd – och ibland ett lands självständighet och identitet.
Denna ”mjuka makt” – biståndet – kanaliseras dessutom genom organisationer i det globala nord, vilket gör dessa organisationer medskyldiga till att upprätthålla ett system där biståndet gynnar givarländernas politiska och ekonomiska intressen istället för de lokala samhällena. Och ju mer pengar dessa organisationer kräver, desto mer förstärks det beroende som givarländerna själva byggt upp.
Det är inte svårt att se riskerna i detta.
Hur kan man ens tala om ”mjuk makt” när världens mäktigaste nation – USA – utan provokation bombar andra länder i fredens namn? Hur kan man tala om ”mjuk makt” när bistånd används som ett verktyg för politiskt inflytande, snarare än för att lindra nöd? Hur kan man tala om ”mjuk makt” när det i praktiken handlar om kontroll?
Att marknadsföra bistånd som ett ”narrativ” är också problematiskt. Människors liv är inte berättelser att använda i PR-kampanjer. De är verkliga, levande människor. Idén om bistånd som mjuk makt riskerar också att trappa upp kampen om naturresurser – som vatten, mark, mineraler och gränser – och förstärka den exploatering som redan sker i biståndets namn.
I själva verket används en stor del av biståndet för att finansiera verksamheten hos organisationer i det globala nord – inte till lokala aktörer i det globala syd som arbetar direkt i sina egna samhällen.
”Mjuk makt” kan därför vara lika destruktiv som militär makt. Det handlar inte om solidaritet med världens fattiga, utan om att cementera deras beroende och stärka givarens position. Därför måste vi sluta använda detta maktbegrepp som ett argument för att upprätthålla ett biståndssystem som i första hand tjänar givaren, inte mottagaren.
Themrise Khan
Översättning och bearbetning: David Isaksson.
En kortare version av denna kommentar publicerades först på författarens LinkedIn-sida.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
