KRÖNIKA. USA är inte Amerika, USA är ett av flera länder i Nordamerika, Och AMERIKA är både Nord, Central- och Sydamerika. Men trots detta misslyckas redaktörer var och varannan gång att förstå detta enkla faktum, skriver Global Bar Magazines chefredaktör David Isaksson som första gången besökte AMERIKA 1969 (och LATIN-amerika 1981).
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Amerigo Vespucci , var en italiensk (vad annars?) sjöfarare och upptäcktsresande. Han föddes 1454 i Florence och nådde 1501 som (sannolikt) första viting Sydamerika. En annan italienare, Columbus, som hela sitt återstående liv skulle tro att han åkt till Indien, var visserligen först (eller, det var ju förresten vikingarna så nu backar vi ett steg till, eller …?). Men det var efter florentinaren Vespucci – och inte efter Columbus (Cristoforo Colombo på italienska, han var trots allt född i Genua) som de två Amerika namngavs.
Ja, just det, TVÅ Amerika.
Varken Forbes eller CNN klarar av att få det rätt. Inte heller TV4. Men The Guardian gör det.
Cardinal Robert Francis Prevost, nu känd som Pope Leo XIV, är den första påven från Nordamerika, men också från USA. Hade Vatikanen i stället valt en påve från Mexiko hade han också varit den första påven från Nordamerika, men även han den andre påven från Amerika.
Låter det svårt? I så fall – vänta bara – för det här är bara början.
Geografi – och lite mer därtill
Amerika är dels en fråga om geografi, dels en fråga om kultur. Latinamerika består av de länder som talar latinska språk så dit hör så klart även Mexiko och Kuba (men inte Suriname som ligger i Sydamerika och där man talar sranan och nederländska.) Franska Guyana är däremot en del av Latinamerika (språket är franska som är ett latinskt språk), men också en del av EU, eftersom det politiskt är att betrakta som ett franskt, utomeuropeiskt departement.
En del av Sydamerika ligger alltså i EU, bara så att ni vet.
Vad har det här nu att göra med det stackars nyvalde påven som verkar vara en nog så god kompromisskandidat? I Peru jublar många, för från deras perspektiv är han Perus första påve.
Robert Francis Prevost föddes 1955 i Chicago som son till Louis Marius Prevost, av fransk och italiensk härkomst, och Mildred Martinez, av spansk härkomst. Efter att ha avslutat sina studier i teologi i Chicago och i kanonisk rätt i Rom skickade den katolska kyrkan honom till Peru för första gången.
Han anlände till augustinerklostret i Chulucanas, i det peruanska departementet Piura, 1985, 30 år gammal, och året därpå anslöt han sig till missionen i Trujillo. I nästan tre decennier pendlade han mellan USA och Peru.
I Peru blev den latiniserade chicagobon populär. BBC skriver:
Janinna Sesa, som träffade Prevost när hon arbetade för kyrkans ideella organisation Caritas, berättade för Associated Press under de kraftiga regnen 2022 att han vadade genom leran för att hjälpa människor i Chiclayo och närliggande byar.
Han levererade också mat och filtar till avlägset belägna byar i Anderna, körde en vit pickup och sov på en tunn madrass på golvet. Där, berättade Sesa, åt Prevost allt han fick, inklusive bondmat bestående av potatis, ost och sockermajs.
Men om tillfälle gavs åt han gärna carne asada – en av hans favoriträtter – tillsammans med ett glas Coca-Cola.
Han var också intresserad av bilar. ”Han har inga problem med att laga en trasig lastbil tills den går igen”, säger Janinna Sesa.
Och nu är det dags för ytterligare ett begrepp: Monroe-doktrinen.
Om det finns något som gör Latinamerikaner upprörda så är det just detta. Monroe var en amerikansk president (Nej, han var president i USA på 1820-talet) som slog fast att europeisk kolonisation eller försök att blanda sig i politiken i vad som då kallades den Nya världen var oacceptabel. Däremot skulle alla existerande europeiska kolonier accepteras. USA skulle i gengäld inte ingripa i konflikter mellan europeiska stater rörande europeiska frågor.
Klart som korvspad, eller hur?
Det var bara det att Monroedoktrinen sedan dess åberopats som ett argument för USA att rättfärdiga sina invasioner och påverkansperationer i Syd- och Centralamerika.
Och de är många. Så många att de inte ens är meningsfullt att räkna upp dem här. Men alla de som läst Eduardo Galeanos Latinamerikas Öppna ådror vet också vilken roll den katolska kyrkan spelat (både bra och dålig ska tilläggas).
En gång för många år sedan blev jag för övrigt utskälld (om man nu kan bli det av en katolsk biskop) av Dom Helder Camara, befrielseteolog och biskop i Recife och Olinda och känd antagonist till den dåvarande starkt konservative påven. Jag sa något olämpligt om – just det – påven som definitivt inte var en av hans vänner.
Sensmoral: Biskopar håller ihop, för trots allt är den katolska tron viktigare än eventuella skillnader. Och oavsett vilket Amerika de kommer från.
David Isaksson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
