DEBATT. Medan civila lider och riskerna för kärnvapenkrig ökar, romantiserar medierna våldet i Sydasien. Vad hände med berättelserna om de som kämpat för fred i generationer? Det frågar sig Karmapriya Muschött, Ordförande för Jordens Vänner.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
I Kashmir lever befolkningen under ett ständigt hot. Ändå är det först när stridsflyg lyfter och missiler viner som världens ögon vänds hit. Den senaste militära eskalationen mellan Indien och Pakistan visar hur nära ett kärnvapenkrig vi faktiskt befinner oss – och hur akut behovet är av att tala om fred, inte enbart om krig.
Sedan delningen 1947 har gränsen i Kashmir varit en brännpunkt för våld, nationalism och ouppklarade koloniala trauman. I denna region, där familjer splittrades och vänner blev fiender över en natt, räcker en gnista för att tända ett inferno. Nu har den gnistan tänts igen.
I en tid där hela världen rustar upp handlar debatten om maktbalans, strategier och exakt redovisning av skottlossningar. Mediernas fokus riktas mot militära aktioner och inte mot människorna som påverkas av dem. Var finns berättelserna om dem som i generationer kämpat för fred, ofta i tysthet, med små medel men stort mod? Deras röster hörs sällan, trots att det är de som bär hoppet om försoning.
I Kashmir bärs denna kamp ofta av kvinnor. Parveena Ahangar grundade Association of Parents of Disappeared Persons efter att hennes son försvann i samband med en militär operation. I decennier har hon krävt rättvisa för tusentals försvunna. Samtidigt riskerar fredsaktivister repressalier. Författaren Arundhati Roy hotas idag med rättsliga åtgärder för uttalanden om Kashmir, gjorda redan 2010. Hennes konsekventa kritik av krigslogiken och lyftande av koloniala sår gör henne till ett hot och inte för att hon främjar våld, utan för att hon vägrar låta sig tystas.
Kamp för fred glöms bort
När dessa röster kvävs försvagas den fredliga oppositionen. Det märks också i medielogiken. Kvinnors kamp för fred ges minimalt utrymme, medan kvinnors deltagande i våldshandlingar lyfts fram som normbrytande och exotiskt.
Särskilt slående är berättelsen om överste Sofiya Qureshi, en ung muslimsk kvinna som ledde attackerna mot misstänkta terroristmål i Pakistan. Hennes roll används för att legitimera våldet, snarare än utmana det. Det militära angreppet kallat Operation Sindoor, uppkallat efter det röda pulver som symboliserar äktenskap i hinduisk tradition, har i medierna förvandlats till en hjältesaga där Qureshi blir ett bevis för att offensiven är sekulär, inkluderande och moralisk legitim.
Att en muslimsk kvinna “angriper Pakistan” blir en symbol för att detta inte är en konflikt mellan religioner, utan mellan rätt och fel, vilken är en farlig förenkling som döljer den koloniala och nationalistiska kärnan. Representation används här cyniskt för att ge våldet sken av legitimitet, medan berättelser om försoning hamnar i skymundan.
Vi bevittnar hur konflikten blir till ett skådespel, där verkliga dödsoffer reduceras till dramaturgiska inslag. Media spelar en avgörande roll när ett nationellt trauma förvandlas till en berättelse där publiken förväntas heja på sin våldsapparat. Men detta är inget manus, det är verklighet.
Att Indien och Pakistan nyligen enats om eldupphör visar att diplomati fortfarande är möjlig. Men fred kräver mer än tystnad vid gränsen, den kräver nya berättelser. Om kvinnor som vägrar ge upp. Om män som vägrar låta sig värvas. Om ungdomar som organiserar i skuggan av checkpoints. Om jurister som dokumenterar övergrepp, trots att bevisen sällan når domstol.
Sverige har en tradition av medling och bör ta en mer aktiv roll i att främja diplomati, tillitsskapande åtgärder och regional nedrustning. Men även civilsamhälle, akademi och media har ett ansvar att synliggöra och problematisera de berättelser som göder krigets logik.
Fred byggs inte av hjältesagor om våld utan av modet att se människan bakom fiendebilden. För medan kamerorna riktas mot generaler och militära aktioner, fortsätter Parveena att hålla upp foton på de försvunna och Arundhati att tala om övergrepp makten vill glömma.
När medierna skildrar militära operationer med estetik hämtad från Bollywood och förvandlar verkligt lidande till nationalistisk dramaturgi, tystas rösterna från dem som i generationer kämpat för fred. I skuggan av kärnvapenhotet mellan Indien och Pakistan krävs en ny berättelse – en som ser människan bakom konflikten och vågar drömma om en annan framtid.
Om vi kan iscensätta kriget som en film – kan vi då inte också börja skriva manus för freden, innan nästa akt blir den sista?
Karmapriya Muschött
Ordförande, Jordens Vänner [Friends of Earth Sweden]
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
