Världen föll inte när hjälpen försvann

KRÖNIKA. De sa att programmen var pausade. Men kolera gör ingen paus. Inte heller hunger, fördrivning eller sorg. Det var bara finansieringens bekvämlighet som pausades. Vi som var kvar plockade upp bitarna. Och vi såg kärlek överleva finansieringscykler och fina ord, skriver Ali Al Mokdad med mångårig erfarenhet från humanitärt arbete.

Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.

Vi grät inte när det hände. 

Vi hade redan lärt oss att sörja medan vi svarade på mejl. 

Att sörja medan vi samordnade överlämningar som ingen hade planerat för. 

Att skapa utrymme för avslut med en lugn röst och en avstängd mikrofon. 

Så när hjälpen försvann – inte gradvis, utan plötsligt, utan förvarning eller nåd ­– gick vi inte sönder. 

Vi justerade vår hållning och fortsatte att röra på oss.

I en version var det ett memo. 

I en annan var det en finansieringsportal som blev tom. 

Och i ytterligare en annan var det ett mejl som vidarebefordrades med en sorgsen emoji utan svar. 

I en annan var det tystnad – precis tillräckligt länge för att inse att de inte skulle komma tillbaka.

Någon sa att det var politik. Någon sa att det var optimering. 

Någon sa: ”Modellen måste utvecklas.” 

Någon sa: ”Vi måste förnya oss.” 

Men inget av det här var nytt. 

Det var inte erosion – det var ett långsamt övergivande. 

Och ett långsamt övergivande förvånar bara dem som aldrig behövt bygga med sandsäckar och lånat hopp.

Förvånad? frågade jag. 

Det blev vi inte. Vi visste det. Vi såg det komma. Vi hade åratal på oss att förbereda oss, men vi höll oss bekväma – njöt av workshops, lounger och teorier. 

Och nu håller vi i de trasiga delarna med bara händerna och försöker skapa mening av det som alltid varit villkorat.

Jag minns barnmorskan på landsbygden i Kandahar som bläddrade i en liggare med namn – födslar, dödsfall, tomma förrådshyllor. Hon frågade inte om Washington. Eller Genève. Eller Bryssel. Hon frågade om sprutorna fortfarande var på väg.

Jag minns mannen i Maiduguri som sydde en keps för hand i fjorton dagar i sträck, bara för att sälja den för en limpa bröd och några plastbitar för att laga hålen i sitt tält. Han bad inte om ”empowerment”. Han frågade om hjälpleveransen skulle nå fram till hans gata den här gången.

Jag minns läraren i norra Syrien som skrev om lektioner från minnet på en tavla som var för sprucken för att kritan skulle fästa. Hon bad inte om någon strategi. Hon frågade om vi skulle trycka upp läroplaner för barnen.

Jag minns barnet i Malakal som höll i en urblåst fotboll som en skatt. Han bad inte om innovation. Han frågade om han kunde få en riktig boll, så att han kunde spela som alla andra.

De sa att programmen var pausade. Men kolera gör ingen paus. Inte heller hunger, fördrivning eller sorg. 

Det var bara finansieringen som pausades. Bara portföljerna pausade. Bara bekvämligheten pausade. Bara illusionen tog paus. 

Nödsituationerna fortsatte att komma – till fots, genom översvämningar, genom telefonsamtal kl. 02.00 från personal som fortfarande ställde upp, även när pengarna inte gjorde det.

Vi såg inkorgarna bli kalla. 

Vi såg hur instrumentpanelerna slutade uppdateras. 

Vi såg hur samordningsrummen tystnade. 

Vi såg hur nya slogans trycktes över gamla sår. 

Och sedan slutade vi titta. Vi plockade upp bitarna. Vi återgick till arbetet.

Buzzwords flöt in i vakuumet. ”Lokalt ledd.” ”Kostnadseffektivt.” ”Avkoloniserat”. Men de lokala partnerna ledde redan – utan traktamenten, utan konsulter, utan applåder. De ledde när ingen tittade på. De ledde utan att nämnas vid namn i pressmeddelandet. De ledde eftersom marken under deras fötter aldrig var valfri.

Och ändå – någon lagade brunnspumpen med reservdelar och böner. 

Någon byggde om handtvättstationen med metallskrot och lånad tvål. 

Någon samlade in trä och lera och byggde en bro så att skolbarnen kunde korsa bäcken. 

Någon listade ut hur man skulle få förnödenheter över en checkpoint. 

Någon donerade sin sista Alvedon eller delade med sig av ett helt malariapaket till en behövande granne. 

Någon höll en döende man i handen när den sista generatorn slutade fungera. Inga logotyper. Inga lanseringsevenemang. Bara närvaro.

Det här handlar inte om USAID. Det handlar inte om det brittiska biståndet. Det handlar inte om att givare skär ner på finansieringen, eller om att FN eller internationella organisationer säger upp personal och lägger ner projekt. 

Inte på riktigt. Det handlar om det system av beroende som vi fortsatte att kalla partnerskap. 

Det här handlar inte om någon enskild givare. Det handlar om det system vi byggde för att se ut som hjälp, samtidigt som vi gömde dess utgångsdatum i det finstilta.

I en verklighet är detta en vändpunkt. I en annan är det en repetition inför nästa upplösning. 

I en tidslinje byggs den om – smartare, ärligare. I en annan får den ett nytt varumärke med samma arkitektur. 

I den här – vi är trötta, men vi står fortfarande upp. 

Här håller vi linjen, lappar ihop luckorna, säger sanningen i tysthet, för om vi skriker kommer vi inte att få medicinerna snabbare.

Jag har sett byar byggas upp igen efter översvämningar utan finansiering – bara med rep, trä och motståndskraft. 

Jag har sett fälttjänstemän dyka upp efter sömnlösa nätter, obetalda, med för lite resurser och ovilliga att svika sitt folk. 

Jag har sett utlandsstationerade evakueras i all hast, medan lokal personal stannat kvar – stadigt, sörjande, ledande, återuppbyggande.

Jag har sett dem som kallades ”genomförare” bli arkitekter.

De som lämnades utanför mötet blev de som höll i kartan.

Jag har sett SOP:s (Standard Operation Procedurers) glömmas bort, men vänlighet ihågkommen.

Jag har sett vattentankar som levererats sent – och grannar som delar med sig från den som inte blev torr.

Jag har sett chaufförer bli sjukvårdare.

Jag har sett logistiker förhandla fram en säker passage när diplomater inte kunde det.

Jag har sett säkerhetsgenomgångar misslyckas – och mormödrar stå för den verkliga riskanalysen.

Jag har sett kärlek överleva finansieringscykler.

Och jag har sett hopp, inte som en känsla, utan som en praktik.

Jag har sett kollektiv hjärtesorg bli kollektiv vilja – inte skalbar, inte strategisk, men orubbligt mänsklig.

Och kanske är det den mest storslagna sanningen: att det som består inte är systemet, inte logotyperna, inte strategierna som skrivs på huvudkontoren. 

Det som består är den person som stannade kvar när det inte längre var meningsfullt att stanna kvar.

Den lokala ledaren som öppnade sitt hem för fördrivna familjer. 

Sjukvårdspersonalen som vägrade att stänga dörren. 

Föraren som hittade en annan rutt när konvojen ställdes in. 

Namnen som ingen registrerade. Händerna som ingen finansierade. Värdigheten som ingen kunde stjäla.

Hjälpen försvann. Och ändå – vi stannade kvar. 

Inte för att vi blev tillsagda att göra det. Inte för att vi fick pengar till det. Inte för att det var lönsamt. Utan för att närvaro, när allt annat misslyckas, är den sista sanna formen av hjälp. 

Närvaro är hjälp.

I ett ögonblick grät jag. 

I ett annat förnekade jag att det hände. 

I ett annat såg jag möjligheten begravd under bråten. 

I ett annat oroade jag mig för att allt skulle falla samman.

Och i det läget skrev jag de här orden och valde att dela med mig av mina tankar, mina minnen och min tysta sårbarhet.

Och om denna sektor någonsin reser sig igen – om hjälpen hittar sin ryggrad, sin själ, sitt centrum – låt då historien minnas detta:

Världen föll inte när hjälpen försvann. Världen fortsatte att andas eftersom någon, någonstans, vägrade att gå sin väg.

Ali Al Mokdad

Ali Al Mokdad har arbetat med humanitära bistånd för FN-organ, Röda Korset och Röda halvmånen och andra organisationer. Texten har tidigare publicerats på LinkedIn.

Översättning och bearbetning: David Isaksson.

Läs också