Afghanistan: Den lokala förankringen saknades

Under 20 år satsade Sverige enorma resurser på bistånd och på militära insatser i Afghanistan. Varför gick det som det gick? Och vilka lärdomar kan dras? Det var några av frågorna som diskuterades vid Global Bars frukostsamtal om Sverige och Afghanistan.

Medverkande: 

• Elham Kohistani, statsvetare som arbetade med kvinnors rättigheter i Afghanistan innan talibanerna tog över 2021
• Ehsanullah Zahir, som har arbetat både inom staten och hos biståndsaktörer i Afghanistan
• Pierre Schori, diplomat, politiker och tidigare internationell sekreterare i Socialdemokraterna
• Margareta Wahlström, ordförande för Svenska Afghanistankommittén 
• Katarina Tolgfors, riksdagsledamot, Moderaterna, ledamot i kommittén
• Moderator: David Isaksson, chefredaktör på Global Bar Magazine

Samtalet arrangerades av Global Bar Magazine och Svenska Afghanistankommittén (SAK) i samarbete med Sensus.

Stort intresse

Intresset var stort när Global Bar Magazine och SAK ordnade ett samtal om Sveriges engagemang i Afghanistan. I den fullsatta salen i Medborgarhuset diskuterades resultaten från den parlamentariska kommitténs utvärdering av Sveriges 20-åriga satsning. 

Kan man beskriva Sveriges omfattande biståndssatsning i Afghanistan som ett misslyckande? Resultaten av utvärderingen från den parlamentariska kommittén (Sverige i Afghanistan 2001-21) beskrivs av de själva som “få och svåra att bedöma”. I utvärderingen nämns ett antal punkter där insatsen bedöms som bristfällig. 

En av de bristande punkterna gäller avsaknaden av “kontextuell kunskap” om Afghanistan hos biståndsarbetare på plats i landet.

– Vi glömde att Afghanistan är ett traditionellt land. Vi glömde den traditionella maktdynamiken som råder på gräsrotsnivån i landet, sa Elham Kohistani, statsvetare som arbetade med kvinnors rättigheter i Afghanistan innan talibanerna tog över 2021.

Elhami Kohistani reflekterade även kritiskt kring förhållandet mellan afghanerna och biståndsarbetarna på plats, något som inte nämndes i utvärderingen. 

– Det internationella samfundet såg inte Afghanistan som en nation. Man såg på det afghanska folket som förmånstagare istället för utvecklingspartners, detta skadade förtroendet hos befolkningen, konstaterade Elhami Kohistani.

Ehsanullah Zahir har arbetat både inom staten och hos biståndsaktörer i Afghanistan. Han berättade under seminariet att han hade blandade känslor när han tog del av den parlamentariska kommitténs utvärdering av insatsen i Afghanistan. 

– Jag kände många saker: Frustration, sorg och stolthet. Jag känner stolthet över att Sverige, som var en av de största givarna i Afghanistan, ville göra gott. Men jag känner också frustration över de brister som fanns i arbetet, berättade Ehsanullah Zahir.

Lokal förankring saknades

Ehsanullah Zahir nämner avsaknaden av lokal förankring och den “luddiga” skiljelinjen mellan soldater och biståndsarbetare som två exempel på brister med insatsen.

– Ibland samarbetade man med aktörer som saktade lokal förankring, vilket underminerade hållbarheten kopplat till insatsen. Man hade kunnat göra mer för att bygga lokalt ansvar och hade man från början involverat lokala tror jag att resultatet hade blivit mer hållbart. När soldater och biståndsarbetare jobbade sida vid sida skapade det också en osäkerhet hos afghaner, menade Ehsanullah Zahir.

Katarina Tolgfors (M), riksdagsledamot och ledamot i kommittén bakom utredningen, sammanfattade bristerna i Sveriges 20-åriga insats i Afghanistan.

– Det saknades en samlad strategi och styrning från svensk sida. Man hade inte örat mot marken och det fanns en överoptimism, där mål och ambitioner förändrades över tid. Det fanns en tydlig avsaknad av förståelse för den afghanska kulturen. För att uppnå hållbara resultat krävs det att det finns ekonomiska incitament för att landet ska kunna utvecklas. Ungefär 50 procent av Afghanistans BNP bestod utav bistånd, berättade Katarina Tolgfors.

Pierre Schori, tidigare bland annat svensk FN-ambassadör och författaren till en bok om Afghanistan som kom 2010 i vilken han redan då var kritiskt mot kopplingen mellan bistånd och den militära insatsen lyfte för sin del fram det svek som vi utsatt de många unga afghanska flyktingarna som finns i Sverige.

– Vi har en skuld till dem och många andra. De arbetar och betalar skatt, men riskerar att bli utvisade. De borde självklart få amnesti, menade han.

Margareta Wahlström som har en lång bakgrund inom biståndet är sedan ett år tillbaka ordförande i SAK. Hon lyfte fram historien och tryckte även hon på behovet av lokalt ägarskap.

– Den här tron på att man utifrån kan bygga stater utan kunskap om kulturen? Fler länder än Afghanistan har råkat ut för det feltänket. Bristen på samordning mellan de olika aktörerna var också total, konstaterade Margareta Wahlström.

Bör vi samarbeta med talibanerna?

En fråga som ställdes till samtliga medverkande var huruvida Sverige borde överväga att samarbeta med de som styr i Afghanistan. Med andra ord, borde Sverige överväga att samarbeta med talibanerna?

Elhami Kohistani: Man måste såklart vara försiktig, men samtidigt måste vi också möta verkligheten.

Pierre Schori: Från svensk sida ska vi göra så mycket vi kan för att stödja de människor som är på plats. Här på hemmaplan kan vi hjälpa de afghanska flyktingar som finns i landet, de genomgår ett helvete och ses som terrorister. 

Katarina Tolgfors: Vi förhandlar inte med talibanerna.

Ehsanullah Zahir: En bra och viktig fråga. Jag tycker att man ska stötta människor, inte makthavare. Vi måste tänka långsiktigt, om vi står på folkets sida kan vi göra grejer utan att samarbeta med talibanerna. 

Margareta Wahlström: Svenska Afghanistankommittén har pratat med talibanerna i 40 år. Men jag tycker inte att vi ska samarbeta med den afghanska regeringen såsom den ser ut nu, med deras begränsade internationella kontakter.

Här kan du se samtalet i efterhand

Gustav Nilsson Bucht

Läs också