DEBATT. Biståndsvärlden präglas av standardiserade arbetssätt där kunskap produceras och mäts från ett kolonialt, västerländskt perspektiv. Detta riskerar att leda fel. Det krävs också kunskap som tar hänsyn till kulturell kontext, levda erfarenheter och det kvantitativt omätbara. Det skriver David Scott, Biträdande universitetslektor i statsvetenskap vid Karlstads universitet.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Ingen som studerar eller arbetar med bistånd har kunnat undgå de senaste decenniernas ökade krav på resultatorientering och biståndseffektivitet. I konkret mening har denna ”resultat- och evidensagenda”, som utvecklingsforskarna Rosalind Eyben och Irene Gujit kallar det, resulterat i att biståndsvärlden nu präglas av standardiserade arbetssätt och metoder som ger planering, implementering och utvärdering av biståndsprojekt en närmast vetenskaplig karaktär. En närmare granskning av ett vanligt biståndsprojekt avslöjar en mängd olika praktiker och metoder som ska öka biståndseffektiviteten, alltifrån standardiserade planeringsmodeller som Logical Framework Approach till experimentella effektutvärderingar och kostnadseffektivitetsanalyser. Dessa metoder och arbetssätt bygger på olika former av systematisk kunskapsproduktion. En metod som LFA bygger exempelvis på insamling av data som tillåter aktörer att göra problem- och målgruppsanalyser. En experimentell effektutvärdering bygger ofta på metoder inspirerade av medicinsk forskning där man samlar in data från grupper som varit föremål för en viss insats och med hjälp av statistiska metoder undersöker potentiella effekter jämfört med en kontrollgrupp.
Denna utveckling har gjort att biståndet nu befolkas av en mängd aktörer – konsultfirmor, forskningsenheter inom internationella organisationer och självständiga utvärderingsmyndigheter – som på olika sätt ägnar sig åt kunskapsproduktion i form av analyser, indikatorframtagning, utvärderingar och granskningar. Den politiska dimensionen av denna kunskapsproduktion är dock starkt underproblematiserad. I en kommande vetenskaplig artikel i Global Studies Quarterly hävdar jag att biståndets ”epistemiska praktiker” – det vill säga praktiker för att producera, validera och kommunicera kunskap – behöver studeras och problematiseras mer. Ofta antas att epistemiska praktiker, vare sig det handlar om problemanalyser eller effektutvärderingar, möjliggör neutrala beskrivningar av objektivt existerande utvecklingsproblem. Dock är det så att denna kunskapsproduktion ska betraktas som performativ, det vill säga den gör vissa konstruktioner av utvecklingsproblem möjliga medan andra tystas och marginaliseras. Detta är en insikt som jag och Elisabeth Olivius, docent i statsvetenskap vid Umeå Universitet, gjorde i en studie av hur Världsbanken genomför effektutvärderingar av jämställdhetsprojekt baserade på så kallade ”randomized controlled trials” (RCTs). I vår studie noterade vi hur dessa randomiserade studier bidrog till att översätta ojämställdhet mellan män och kvinnor till ett objektivt existerande fenomen som kunde observeras som mätbara ”könsgap” i specifika områden som inkomst eller hälsa. På detta sätt gör effektutvärderingar att ett utvecklingsproblem som ojämställdhet förenklas och görs till föremål för tekniska och avpolitiserade policyåtgärder.
Det finns en risk att de epistemiska praktiker som dominerar i biståndet gör att enbart de utvecklingsproblem som tillåter sig mätas, kategoriseras och förklaras genom rationella och vetenskapliga metoder och analyser är de som görs synliga och därmed får ta plats på den biståndspolitiska agendan. Dock normaliserar detta ett förhållningssätt där det enbart anses legitimt att lösa de utvecklingsproblem som bevisats ”existera” genom vetenskaplig (och västerländsk) kunskapsproduktion. Denna kunskapsproduktion behöver därför ses som en ny form av kolonialism som normaliserar ett tänkande som bygger på att utvecklingsproblem objektivt kan definieras och klassificeras på rationella sätt, vilket sedan riskerar leda till skapandet av universella och standardiserade åtgärder av västerländskt snitt.
Det finns dock inte anledning att misströsta. Det går att tänka sig hur andra former av kunskapsproduktion bortom den västerländska kan begripliggöra hinder för utveckling på andra sätt; kunskap som tar hänsyn till kulturell kontext, levda erfarenheter och det kvantitativt omätbara. Detta kräver dock ett mer kritiskt förhållningssätt till kunskapsproduktionens förment neutrala karaktär.
David Scott
Biträdande universitetslektor i statsvetenskap och medlem i ”Research Group on Power, Politics, and Governing”, Karlstads universitet.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
