Valen i södra Afrika skapar förändringar

Alltsedan Botswana, Namibia och Sydafrika blev självständiga och fria stater har länderna styrts av samma partier. Nu ”skakar grunden” under dessa partier. Väljarna har förlorat förtroendet för hur maktpartierna ska kunna förbättra folkflertalets levnadsstandard, minska arbetslösheten och bekämpa den ökande korruptionen, konstaterar Kaj Persson.

De traditonella partierna förlorar mark

Alltsedan Botswana, Namibia och Sydafrika blev självständiga och fria stater har länderna styrts av samma partier. Dessa (BDP i Botswana, SWAPO i Namibia och ANC i Sydafrika) har också fått en betydande majoritet vid de val som hållits. Partierna har varit så överlägsna att man (och inte minst dem själva) har tagit det som självklart att de ska inneha makten. Detta fram till valen under 2024. Nu ”skakar grunden” under dessa mycket påtagligt. I samtliga tre länder har väljarna förlorat förtroendet för att partierna ska kunna förbättra folkflertalets levnadsstandard, minska arbetslösheten och bekämpa den ökande korruptionen. Detta samtidigt som innehavarna av makten alltmer uppträtt (och uppfattats som) uppblåsta och imposanta.

”ANC allt mer borgerligt”

Först ut var Sydafrika. I valet i maj kunde den tidigare befrielserörelsen ANC inte ens uppnå majoritet. En majoritet partiet alltsedan landets första fria val, 1994, innehaft. Bara drygt fyra av tio sydafrikaner röstade för partiet gentemot sju av tio för femton år sedan. Det ANC som enligt dess tidigare ledare Zuma skulle regera tills ”…Jesus återkommer ”. Partiet tvingades att bilda en förödmjukande, samlingsregering med främst det parti som ANC betraktat som vitt elitistiskt och kapitalistiskt, DA. Idag efter ett drygt halvår kan man klart skönja att spänningarna inom den trepartsalliansen som ANC har blivit påtagliga och ansträngande. Potentiellt kan de mer radikala och socialistiska delarna av partiet, kommunistpartiet SACP och fackföreningsrörelsen COSATU, önska lösgöra sig från det, i deras tappning, alltmer borgerliga ANC.

Valskrällen i Botswana

I Botswana hade BDP innehaft regeringsmakten sedan självständigheten 1966, dvs 59 år. Även om landet inte genomgick något väpnat befrielsekrig så har BDP och dess förste ledare landsfadern Seretse Khama upplevts Botswanas befriare. 

Partiet har tidigare tämligen lätt vunnit samtliga val. Men denna gång, till stor förvåning för, ja, samtliga bedömare, åkte BDP på en brakförlust. Segerherre blev i stället den 55-årige Harvard-utbildade Duma Boko. Han leder UDC som inför valet var den samlade oppositionens paraplyorganisation. Botswana har ju länge betraktas som ett afrikanskt mönsterland vad gäller ekonomisk och demokratisk skötsel. Men under de senaste åren har samhällsutvecklingen krackelerat och väljarnas dom blev hård.

SWAPO i Namibia var nog det regeringsparti som bäst klarade sig undan när ungdomsrösterna blev så avgörande. Partiet har nu en svag majoritet. SWAPO är dock van att kunna regera oinskränkt. Vid valet för fem år sedan röstade nästan två av tre namibier för SWAPO mot varannan nu vid valen i slutet av november. Internt inom partiet talas om att söka någon form av samarbete, likt i Sydafrika, för att få en stabil regering. Valanalysen pekar klart även i Namibia på att unga tröttnat på regeringspartiet till följd av svag ekonomi, hög arbetslöshet och allt fler korruptionsaffärer. Frågan är om landets nya president den 72-åriga Nandi-Ndaitwah. Hon – ”Mama Swapo” som hon kallas – har verkligen en gedigen bakgrund inom partiet, redan vid 14 års ålder gick hon med i befrielserörelsen och har innehaft en mängd ministertaburetter. Frågan är dock om hon är rätt person att blåsa liv och vitalisera regeringspartiet SWAPO såsom de unga namibierna allt tydligare önskar.

Våldsamma protester efter valfusk i Moçambique 

Valet i Moçambique den 9 oktober skiljde sig markant från de övriga valen i södra Afrika. Sannolikt var trenden ”bort från det gamla” också påtagligt i detta valen. Men valet var förfuskat så det korrekta valresultatet får vi, troligen, aldrig veta. Fusket ledde till landsomfattande våldsamma protester och konfrontationer mellan polis och demonstranter. Uppgifter om antalet döda varierar men närmar sig troligen 300. Det är ju inte ovanligt att oppositionspartier i Afrika misstror valresultat och bråk uppstår, men oftast brukar missnöjet ebba av och ersättas av långvariga legala tvister. Men så verkar det inte bli fallet i Moçambique. Risken är påtaglig att oroligheterna kommer tillta den 15 januari. Då skall nämligen landets president installeras, men samma dag har oppositionsledaren – den 50-årige tidigare pastorn Venâncio Mondlane – uppmanat till protester.

Regeringspartiet, den tidigare befrielserörelsen, Frelimo har suttit vid makten alltsedan landets självständighet 1977. Även om Frelimo inför detta val nominerat en relativ ung presidentkandidat Daniel Chapo,47, förtar det inte intrycket av ett försoffat och trött parti. Landets utveckling under de senaste åren, med ökande arbetslöshet, korruption och i många områden tilltagande fattigdom, har spätt på missnöjet. Redan under tidigare val har Frelimo valsegrar ifrågasätts.

Även om nuvarande president Nyusi försöker lugna sina partifränder är oron inom partiet påtagligt och ledningen försöker sidsteppa ansträngningar bland partiets fotfolk att inkalla Frelimo högsta beslutande organ centralkommittén. Denna består av hela 250 ledamöter och skulle givetvis kunna vissa sitt missnöje genom krav på förändringar inom partitoppen.

Oron över instabiliteten i Moçambique och ängslan att våldsamheterna ska sprida sig utanför landets gränser är påtaglig bland landets grannar. Sydafrika försöker aktivt verka för att finna någon godtagbar lösning, men än förgäves.

Zambia något förbättrat efter maktskifte

Ett val som ledde till stora förväntningar var när Hakainde Hichilema (nu 62 år) tog över presidentmakten i Zambia 2021. Företrädaren och motståndaren Lungu förlorade massivt. Hichilema fick nästan 60 procent av rösterna. Nu efteråt knappast överraskande då Lungu lämnade efter sig ett Zambia som inte längre kunde betala sina snabbt stigande utländska lån, där de mänskliga rättigheterna försämrades och där korruptionen blivit alltmer utbredd, inte minst inom de styrandes krets.

Så förhoppningarna på den tidigare affärsmannen Hichilema var höga. Han hade ju också tidigare, vid fem tillfällen försökt vinna presidentämbetet, men alltid förlorat. Vid de flesta försök ansågs han berövats segern genom motståndarnas valfusk.

Har han lyckats? Njae. Han fick ju överta ett land som var vanstyrt och kanske är det inte rättvist att bedöma honom mot bakgrund av de stora förväntningarna som fästes vid hans makttillträde.

På ett område måste man ändå säga att han lyckats bra, ja nog över förväntan. För att landets ekonomi överhuvudtaget skulle kunna växa krävdes att Zambia snabbt och på något sätt kunde tråckla ihop en överenskommelse med landets alla långivare. Detta har man nu till betydande del lyckats åstadkomma. Zambia har förmått internationella långivare att mjuka upp och senarelägga 80 procent av landets skuld och nått ett fördelaktigt avtal med landets enskilt största långivare, Kina. Stolt kunde Hichelema nyligen konstatera att man förhindrat att hela budgeten inte tvingats användas till skuldåterbetalning!

Ekonomisk tillväxt skulle också skapas genom att få kopparindustrin, som fortfarande står för huvuddelen av exportinkomsterna, på fötterna igen. Detta skulle ske genom att skapa ett mycket förmånligt investerings- och affärsklimat. Men trots att många reformer har genomförts och utländska investerare har satsat, så har tillväxten inom kopparindustrin varit oväntat svag. 

Under valkampen var Hichilema särskilt kraftfull när det gällde att bekämpa korruptionen. Inledningsvis tog också Hichilema nya administration ett antal olika initiativ, kommittéer och arbetsgrupper bildades. Men resultaten verkar ha uteblivit och entusiasmen falnat. På korruptionsinstitutet Transparency Internationals lista har Zambias position något förbättrats.

Även Zambias uppfyllande av och försvar för de mänskliga rättigheterna hade försämrats under företrädarens tid. Hichilema lovade verka för ett ”öppnare och friare Zambia”. Men idag är det många inom media och i civilsamhället som kritiserar honom för att tillåta fortsatta övergrepp. Myndigheterna har vid flera tillfällen vidtagit åtgärder som har reducerat yttrandefriheten. Oppositionens ledare och andra kritiker har förföljts och arresterats. Inte sällan avbryter polisen med våld möten.

Vallöften som brutits, ökad kritik och bristen på tydliga framsteg vad gäller arbetslöshet och fattigdomsbekämpning samverkar till att Hichilema popularitet vacklar. Oppositionen enar sig bakom Lungu, trots den tidigare kritiken. Men Hichilema fick en tidig julklapp, när författningsdomstolen några dagar innan julafton förbjöd Lungu från att kandidera ytterligare en gång. Detta då man ansåg att han redan innehaft presidentämbetet två gånger. (Han tog över när president Sata avled 2014). Så i dagsläget pekar allt mot att Hichilema ska kunna försvara sin presidentpost vid valen nästa år. Detta trots att han inte lyckats tillmötesgå förväntningarna och sina egna – om än högt ställda – vallöften.

Kaj Persson

Läs också