DEBATT. De humanitära organisationerna måste göra det som deras palestinska kollegor länge gjort: tala klartext om Israels krigsbrott i Gaza. Om de inte gör det kommer historien att döma dem som moraliskt skyldiga eller – ännu värre – som medbrottslingar. Det skriver The New Humanitarian i en ledartext som vi återpublicerar här.
Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.
De åsikter som framförs är The New Humanitarians egna.
Ett halvt sekel efter att nazisterna dödat mer än sex miljoner judar erkände Internationella Rödakorskommitténs (ICRC) ordförande Cornelio Sommaruga till sist att Röda Korset gjorde fel. Han sade att ICRC ”höll sig för strikt till folkrätten”. Forskningen har visat att de (världens ledande hjälporganisation på den tiden) kände till nazisternas folkmord på judar och andra minoriteter, men de gjorde ingenting för att hjälpa offren eller berätta om grymheterna.
Det har gått mer än fjorton månader sedan den israeliska militären inledde sitt angrepp på Gazaremsan som hämnd för att Hamas dödade 1 200 personer – två tredjedelar av dem civila – och kidnappade hundratals andra i Israel den sjunde oktober 2023.
Idag misslyckas hjälporganisationer misslyckas återigen med att berätta om det som händer – trots att det nu gått nästan ett år sedan Internationella Brottsmålsdomstolen (ICC) meddelade att Israels agerande i Gaza sannolikt var att betrakta som ett folkmord. Samtidig t har experter på krigsbrott, förintelseforskare – och nu senast Amnesty International – gått ännu längre och dragit slutsatsen att det finns tillräckligt med bevis på avsikt för att slå fast att Israel begår ett folkmord.
Men man behöver inte vänta på att anklagelsen om folkmord – det värsta av brotten – ska bekräftas i domstol (det kommer att ta åratal och vara för lite och för sent för de som dör i dag) för att fördöma Israels agerande. Det finns tunga bevis för att Israel begår krigsbrott i Gaza: hur många procent av befolkningen och territoriet som påverkas; antalet döda, sårade och barn som har förlorat sina föräldrar; att det inte går att fly; Israels totala kontroll av allt som sker i Gaza; traumat i att leva i fattigdom under så lång tid; och att några av de mäktigaste länderna i världen gör detta möjligt, vilket är provocerande.
Riskerar bli medbrottslingar
Därför måste internationella biståndsorganisationer göra det som deras palestinska kolleger länge gjort nu: tala klartext om Israels krigsbrott i Gaza. Om de inte gör det så kommer historien att döma dem som moraliskt skyldiga eller, vilket är ännu värre, som medbrottslingar.
Under det första året av sin attack släppte Israel 75 000 ton bomber över Gazaremsan – ett område som är ungefär dubbelt så stort som Washington D.C. – och dödade och skadade tiotusentals civila, däribland ett häpnadsväckande stort antal kvinnor och barn.
Israel fortsätter att stoppa humanitärt bistånd från att komma in. hundratusentals civila palestinier får ingen nödhjälp och många av dem är nära att dö av svält. Trots detta så är det alltför många internationella organisationer – för att inte tala om majoriteten av regeringarna och andra viktiga institutioner – som lindar in orden och inte säger att det är krigsbrott och brott mot mänskligheten, för att inte tala om att det kan vara folkmord. Vissa uttalar sig inte om Israel över huvud taget.
Biståndsorganisationerna har flera skäl att vara försiktiga: de vill stå på god fot med de israeliska myndigheterna så att de kan fortsätta att arbeta i Gaza, de är oroliga att göra andra stater som stöder Israel arga, de är rädda för repressalier mot palestinsk personal i Gaza och så brukar de ofta hänvisa till principen om neutralitet.
Men deras uppmaningar till eldupphör räcker inte. Eftersom biståndsorganisationerna inte kallar de USA-stödda israeliska krigsbrotten för vad de är, så hjälper de Israel att använda biståndet för sina egna politiska syften. De saboterar för sig själva också, eftersom personalen som är på plats och jobbar i Gaza blir allt mer frustrerad och vill att ledningen tar ställning mot Israel.
Internationella biståndsgrupper måste göra det som deras palestinska kollegor har gjort under lång tid och tala klarspråk om Israels krigsförbrytelser i Gaza. Om inte kommer historien att döma detta som moralisk feghet eller, ännu värre, medbrottslighet. Det är särskilt viktigt nu när rapporteringen av Israels övergrepp i Gaza minskar. Det finns en risk att Israels handlingar börjar ses som normala och att våldet mot palestinier uppmärksammas allt mindre. De organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt måste tala ut på ett tydligt och starkt sätt nu.
Dödligaste året för biståndsarbetare
2024 har varit det dödligaste året någonsin för biståndsarbetare, eftersom Israel regelbundet har bombat hjälpkonvojer och hjälparbetare. Organisationer är väldigt oroliga eftersom de uppgifter de lämnat till den israeliska militären har använts i attacker som även dödat anställda på organisationerna.
Israel har också systematiskt attackerat och hindrat hjälpinsatser i en sådan skala att ICC anser att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och hans tidigare försvarsminister Yoav Gallant har använt svält som ett vapen, vilket är ett krigsbrott.
Redan från början av den omänskliga bombkampanjen i Gaza verkar Israel bara ha gått med på biståndsinsatser där om de tjänar dess egna intressen. Biståndet tillåts så att USA kan säga att de bryr sig om palestiniernas lidande och så att Israel kan försvara sig mot anklagelserna att använda svält som vapen (vilket alltså ett krigsbrott), för att stärka grupper som kan ta Hamas plats och för att lugna ner den upprörda omvärlden.
Genom att samarbeta med Israel har biståndsorganisationerna brutit mot nästan alla sina egna regler: de har börjat arbeta i så kallade humanitära zoner som al-Mawasi, förhandlat om villkor för att leverera bistånd, och byggt en pir som kostade 230 miljoner dollar i ett skandalprojekt.
Hjälporganisationerna prioriterar att kunna vara på plats istället för att uttala sig kritiskt om Israel, trots att Israel attackerar sjukvårdspersonal och bombar hjälpkonvojer. Inga förnödenheter eller internationella hjälporganisationer kan ta sig in i Gaza utan tillstånd från Israel – och hjälparbetare från Gaza kan oftast inte lämna Gaza. Hjälporganisationer vill inte bli utslängda ur Gaza, trots att de har begränsade möjligheter att verka där. Och de vill att deras medarbetare ska vara säkra.
Det kan finnas goda skäl att väga vad man kan säga öppet, mot önskan om att få stanna kvar i ett område så man kan fortsätta att rädda liv. För att hjälpa desperata människor i svåra konfliktsituationer krävs det ofta att förhandlingar sker bakom lyckta dörrar där man säger väldigt lite av det man egentligen tycker.
Misslyckad diplomati
”Stay and deliver (stanna och leverera)”, som det heter i jargongen som används i biståndsbranschen. Men på grund av Israels blockad av humanitärt bistånd och varor, och dess brutala militära attacker, kan organisationer helt enkelt inte leverera bistånd i någon betydande omfattning.
Vad har fjorton månaders försök med humanitärt påverkansarbete och diplomati lett till? Varför ska man fortsätta att hålla sig till ”spelreglerna” när dessa regler ignoreras av Israel och dess stödtrupper?
Det råder en akut brist på medicinsk utrustning och mediciner i hela Gazaremsan. Läkare måste ofta operera utan bedövning. Och den mängd mat som Israel släpper in – och som organisationer kan distribuera – är på den lägsta nivån sedan oktober 2023.
Att göra något är bättre än ingenting är ett mantra som fota upprepas, men det klingar smärtsamt ihåligt. Varför säger inte biståndsorganisationerna ifrån samtidigt somde fortsätter att försöka leverera bistånd? De inget att förlora. Tystnaden har inte lett till något, varken för organisationerna eller för Gazas befolkning.
Återigen framträder spåren av tidigare misslyckanden.
Under andra världskriget ledde ICRC:s strategi att inte direkt ta upp frågan om judar med de tyska myndigheterna – eller för den delen med världen i stort – att organisationen inte gjorde någonting för att stoppa massmordet.
Som ICRC nu erkänner hade man hoppats att bilaterala kontakter med nazisterna skulle kunna leda till något. Men bortsett från några enskilda personers insatser och några enstaka fall var dess insatser för att hjälpa judar och andra förföljda grupper ett misslyckande. ICRC skickade 122 000 matpaket till koncentrationsläger, men ”lyckades inte nå de deporterade som utsattes för den hårdaste regimen och gav inte heller fångarna något skydd mot tortyr eller massakrer”.
Neutralitet är inte att dölja sanningen
En annan ursäkt som ofta används som ett svepskäl för att inte kritisera Israels krigsbrott är den humanitära principen om neutralitet.
Men neutralitet innebär att man ger bistånd utan att ha fördomar; principen får inte användas för att inte berätta sanningen. Och det betyder inte att ideella organisationer med mångmiljonbudgetar, ofta finansierade av Israels allierade, ska låtsas att de inte vet att Israel avsiktligt dödar och låter människor svälta i Gaza.
Genom att inte berätta sanningen eller agera som om denna konflikt är som vilken annan som helst så har biståndsorganisationerna hjälpt Israel att använda biståndet som ett alibi. Israel har tvingat in människor i så kallade säkra zoner som al-Mawasi och fördrivit dem gång på gång. Men den hjälp som människor får där är långt ifrån tillräcklig och de lever väldigt farligt där.
Argumentet om neutralitet och det om tillträde har båda använts tidigare i historien.
År 2015 uttalade sig Peter Maurer, som då var ordförande för ICRC, om hur de agerade under Förintelsen:
Tragiskt nog var ledarna för ICRC några av de åskådare som – när de konfronterades med frågor om organisationens tystnad – försvarade standardsvar på extraordinära omständigheter: Att tala nu skulle vara ineffektivt; det skulle inte förändra historiens gång; det skulle äventyra tillgången till människor i nöd; det skulle ge en dålig bild av organisationens neutralitet och opartiskhet.
Kort sagt, de hade fel. Det handlar återigen om ”extraordinära omständigheter”, och återigen räcker inte standardsvaren till.
Det är lätt att påstå att det inte kommer att göra någon skillnad om internationella organisationer säger ifrån nu. Varför skulle det göra det när större synlighet – och påtalande – av grymheter inte verkar hindra dem från att äga rum?
Men detta är också fel.
Insatserna är alldeles för höga. En hel generation människor i Mellanöstern – och i andra delar av världen – har satt sin tillit till humanitära principer och universella värderingar om mänskliga rättigheter. Nu börjar betrakta de globala strukturer som främjar dem som en gigantisk, hycklande lögnapparat.
Det är därför viktigt att de humanitära organisationerna är modiga och säger ifrån just nu när den internationella humanitära rätten – och de politiska strukturer som har gjort det möjligt att leverera humanitärt bistånd – verkar falla sönder.
Och till dem som frågar varför hjälparbetare ska vara frispråkiga om Gaza om de inte har varit det om andra krigsbrott – i Sudan, Demokratiska republiken Kongo, Ukraina eller Myanmar så är svaret: Tala ut om också om dessa grymheter!
Om hjälporganisationerna kallar dt som sker för krigsbrott så agerar de moraliskt och hjälper därmed till att öka det politiska trycket på Israel. Och framförallt ger det offren för krigsbrotten ett erkännande av det lidande som de har drabbats av – och fortsätter att lida av.
The New Humanitarian
Översättning och bearbetning: Tomas Nordberg
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
