Vi behöver humanitära principer för allt liv – inte bara för människor

ANALYS. Det räcker inte med att rädda människor. I en tid där hela planeten hotas måste grundtanken bakom det humanitära arbetet förändras så att allt liv respekteras. Det är dags för en Humanitärism 2.0 där naturens behov jämställs med människans vid fördelningen av bistånd. Det skriver forskaren Hugo Slim, aktuell med boken Humanitarianism 2.0 – New Ethics for the Climate Emergency.

Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna

Artikeln publicerade ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.

Världen går snart in i ett universellt klimatnödläge. Den potentiella förödelsen för människor och natur, som bättre kan beskrivas som en jordnöd, gör det uppenbart att det inte kan finnas något mänskligt liv utan annat liv. Detta förändrar med nödvändigt den humanitära kärnutmaningen: Hur uppnår vi en livräddande harmoni mellan mänskligheten och naturen?

Enkelt uttryckt räcker det inte med att rädda människor, utan det humanitära syftet måste förändras. Detta kräver stora förändringar i de humanitära principerna liksom i själva syftet, för att med detta få vår moraliska kompass att peka i rätt riktning inför den jordsystemskris som kommer att pågå i årtionden. Vi behöver också radikala förändringar av den humanitära praktiken och en snabb sammanslagning av humanitära och ekologiska organisationer.

För att uppdatera humanitarismens etik, verksamhet och institutioner krävs fyra stora förändringar av vårt syfte och vår praxis, för att genom detta skapa en Humanitarism 2.0 som passar för den långa jordkrisen under 2000-talet.

Förnya humanismen: De grundläggande principerna

För det första behöver vi en ny doktrin om mänskligheten som erkänner människan som en del av en större gemenskap på jorden.

I denna nödsituation som omfattar hela jorden duger det inte att arbeta med humanitära principer som utformades 1965, i huvudsak för krig, och som bara lägga till extra miljöprinciper som underordnad politik.

En stor bedrift under de senaste 250 åren har varit att erkänna mänskligheten som en enda moralisk gemenskap där varje mänskligt liv har ett värde. Detta fokus på en enda art har dock etiskt sett avskilt mänskligheten från annat liv och gett oss föreställningen att vår speciella superart svävar fritt från naturen.

Men mänskligheten existerar inte isolerad, vilket varje humanitär arbetare som kämpar för att ge lidande människor tillgång till naturens livgivande aspekter – vatten, mat, skydd, svalka och god hälsa – vet. Vi är jordbor, och det är självdestruktivt att enbart prioritera mänskligheten. Vi kan bara leva som människor på grund av annat liv och den miljö som upprätthåller det.

Överlevnad är ett gemensamt projekt mellan mänskligheten och naturen. Var och en hjälper den andra i form av en ömsesidig hjälp mellan arterna. Principen om humanitet måste därför revideras för att återspegla denna sanning.

En ny version av de humanitära principerna skulle kunna lyda: ”Att lindra mänskligt lidande varhelst det kan påträffas i jordens nödläge genom att skydda och anpassa mänskligt liv i harmoni med naturen.” Detta signalerar en fördjupning av vårt humanitära syfte genom att vi därigenom respekterar allt liv och skyddar den livgivande ömsesidigheten mellan mänskligheten och naturen.

Opartiskhetsprincipen bör också ses över så att naturens behov tas på allvar och jämställs med människans behov vid fördelningen av humanitärt bistånd. 

Omsorg om framtiden: Försiktighetsetik

Som en långvarig nödsituation kräver jordens nödsituation att humanitära organisationer tar större hänsyn till framtiden i vårt arbete. Att bara fokusera på att rädda liv i nuet är inte tillräckligt, när vi vet att förhållandena kommer att förvärras med tiden. Denna kunskap innebär att framtiden blir en del av den akuta situationen i nuet.

Att planera utifrån framtiden, snarare än det förflutna, måste bli normen i det humanitära arbetet om hjälpen ska vara snabb och relevant för samhällen som kämpar för att klara sig och anpassa sig. 

Detta tidsmässiga skifte i det humanitära perspektivet är redan på god väg i och med det humanitära biståndets nya betoning på försiktighetsprincipen. Nya framsteg inom katastrofriskreducering (DRR) och föregripande åtgärder innebär att humanitära organisationer lägger pengar på att skydda människor och natur från saker som ännu inte har hänt. 

Förutseende bistånd, som bygger på tidig varning och konsekvensprognoser, verkar dagar, veckor och månader framåt. Mycket DRR är inriktat på anpassning på längre sikt. Det innebär att humanitära aktörer med rätta investerar i ny infrastruktur, skydd av ekosystem och naturbaserade lösningar som det kan ta år att bygga upp och som syftar till att skydda livet för nästa generation som ännu inte är född.

Att planera utifrån framtiden, snarare än det förflutna, måste bli normen i humanitära insatser om biståndet ska förbli aktuellt och relevant för samhällen som kämpar för att klara sig och anpassa sig till klimatförändringarnas konsekvenser. Detta kommer att innebära att humanitära aktörer blir mer involverade i människors egna försök till anpassningar till följd av klimatförändringarna, som deras arbete med att hitta annan försörjning liksom i den anpassning som görs från myndigheters sida, som energiomställning och behovet av att flytta människor

Se till naturens behov – bortom människor i nöd 

På det operativa planet kräver detta nya humanitära syften – som omfattar människor, natur och framtid – samt betydande förändringar i humanitära bedömningar och insatser. I stället för att enbart fokusera på människoliv och bedöma humanitära behov, genom att räkna miljontals enskilda människor i nöd, måste humanitära aktörer bedöma naturens behov och även förutse framtida behov.

Detta innebär att den humanitära analysenheten måste flyttas från den enskilda människan till ett mer övergripande perspektiv. Den humanitära blicken måste riktas mot de integrerade behoven och förmågan hos människor och natur tillsammans i ett geografiskt område som riskerar att drabbas av torka eller översvämningar, eller som lider i spåren av skogsbränder, stormar eller krig. Djurens, växternas och ekosystemens behov måste ses tillsammans med människans behov och ligga till grund för en sammanhängande respons som tar fasta på miljön i stort.

På det torkdrabbade Afrikas horn kan detta till exempel innebära en enda humanitär appell för allt liv och alla ekosystem med uppskattningar av lidande, behov och nödvändiga insatser också för hav, floder, sjöar, växtlighet, djurliv och mänskligt liv.

”Men det här är ju omöjligt!” hör jag humanitär biståndsgivare säga samtidigt som deras organisationer redan befinner sig på bristningsgränsen enbart till följd av människors behov. De har rätt, och det är därför vi behöver den fjärde stora förändringen.

Nya mandat och nya aktörer

De humanitära organisationerna måste förändras och gå samman med ekologiska organisationer. Tillsammans måste dessa nya aktörer skrota tidigare stuprörstänkande där arbetet för människor och natur sker parallellt, och i stället skapa ett integrerade mandat för människa och natur som matchar utmaningen med planetens nödläge.

Precis som dagens humanitära principer utformades våra institutioner för tidigare problem. Idag är vi i akut behov av ett nytänkande som måste förändra internationella mandat och institutioner vi hittills haft – för att i stället skapa nya aktörer som klarar av att möta den akuta situation som jorden står inför.

Liksom dagens humanitära principer utformades våra institutioner för tidigare problem. I sin viktiga analys ”Long Problems” talar Thomas Hale om ”institutionell eftersläpning”, när samhället möter nya utmaningar med institutioner som är fast i gamla rutiner. Vi måste undvika detta och bygga upp nya organisationer för 2000-talet.

Om en organisation som Läkare Utan Gränser verkligen vill arbeta gränsöverskridande bör de till exempel inte bara arbeta med människors hälsa, utan även med ”hälsa” för att hantera jordens akuta situation. Läkare Utan Gränser skulle kunna slå sig samman med djur- och naturskyddsorganisationer för att ta sig an allt liv i en drabbad region. En viktig del av detta skulle vara att minska den klimatrelaterade spridningen av sjukdomar som denguefeber och att stoppa zoonotiska sjukdomar från att överföras från djur till människor och vice versa.

Mer valuta för pengarna

Sådana integrerade organisationer för människor och natur kommer att ge mycket bättre valuta för pengarna för de regeringar och individer som finansierar hjälpen. Mer rationaliserade och strömlinjeformade aktörer skulle kunna skapa en vinn-vinnsituation med gemensamma ekologiska och mänskliga mål vilket saknas i dagens delade insatser, något som också ofta leder till en dubbel byråkrati.

Nya integrerade ekologiska och humanitära organisationer passar också in i dagens geopolitiska situation. Västvärldens strikt individualistiska humanitära etik har aldrig på ett övertygande sätt stämt överens med den mer kollektiva utvecklingspolitik som förespråkas av Kina, Indien och andra BRICS-makter. Dessa stormakter kan göra gemensam sak genom att uppdatera de multilaterala institutionerna mot en Humanitarism 2.0 som fokuserar på att finna harmoni mellan mänskligheten och naturen.

Om vi vill överleva den akuta krisen på jorden måste vi visa medmänsklighet mot andra levande varelser runt omkring oss. 

Vi måste bygga upp en ny etik, verksamhet och internationella institutioner som betonar ömsesidigheten mellan människan och naturen. 

Vi måste etablera ett nytt humanitärt syfte: att skydda människors och naturens liv – samtidigt!

Hugo Slim

Senior Research Fellow vid Las Casas Institute for Social Justice vid Blackfriars Hall vid Oxfords universitet. Hans nya bok heter Humanitarianism 2.0 – New Ethics for the Climate Emergency och kommer i oktober 2024.

Översättning och bearbetning: David Isaksson.

The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen. 

The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.