Ett väntat – och ett högst oväntat – valresultat kommer sannolikt att prägla Europa framöver. Betydelsen är stor – för Ukraina, för Gaza – och inte minst, för Europas många medborgare med invandrarbakgrund. Kanske kan det som skett i Frankrike också få Georgiens opposition att sluta sig samman, skriver Global Bar Magazines chefredaktör David Isaksson.
Jag hade tänkt skriva en text om att vi nu drar ner tempot, med brasklappen att det alltid händer saker även om Sverige går på semester. Och nog händer det saker.
Storbritannien har fått en premiärminister med bakgrund som jurist, specialiserad på mänskliga rättigheter. En av hans första beslut lär ha varit att stoppa ”exporten” av flyktingar till Rwanda. Det återstår att se när han och regeringen kommer att återställa biståndet till 0,7 procent. Löftet finns där. En tuffare inställning till Israel är också att vänta, även om flera Labour-kandidater med nöd och näppe lyckades besegra oberoende kandidater med en tydlig pro-palestinsk agenda (den tidigare Labour-ledaren Jeremy Corbyn blev dock invald som oberoende).
När det gäller Frankrike vet vi inte så mycket än. Men en sak är tydlig och det är att det rasistiska narrativet fått ett rejält bakslag. I bilderna från den franska vänsterns segerfest syns den palestinska flaggan, miljön och klimatet nämns i de politiska talen. Sannolikt kommer vänstern att driva på för ett franskt erkännande av Palestina.
I Frankrike – på samma sätt som i Sverige – finns det så otroligt många begåvade och drivna invandrare som börjar få nog av den svartmålning de ständigt utsätts för. Oavsett om de tillhör den första, andra eller tredje generation så kan de göra ett politiskt avtryck. Om de går och röstar, vill säga. Och det gjorde de uppenbarligen i Frankrike.
Valen i de båda länderna visar är att världen i högsta grad är närvarande i Europa och att den rasistiska skrämselpropagandan inte fungerar – och att pragmatiskt samarbete lönar sig. Om den franska vänstern på fyra veckor klarade av att bygga en fungerande allians så borde den georgiska oppositionen klara av samma sak på fyra månader. Så jag hoppas att Georgien lyssnar och lär!
Det franska valet visar dessutom att Macron kanske inte tänkte så fel som många trodde. Min gissning är att han haft en hel del samtal på sistone med sin gamle mentor François Hollande, Frankrikes president mellan 2012 och 2017 som denna kväll synts förvånansvärt mycket (och som nu är invald i den franska kongressen).
De två valen sätter fokus på en central fråga: Vreden över att klyftorna i världen ökar, något vi också nyligen såg i Kenya. Med AI-utvecklingen ställs detta än mer på sin spets: Vem ska kamma hem vinsterna? Under tiden blir de astronomiskt rika än rikare, samtidigt som fattigdomen ökar, även i Europa.
En fråga starkt kopplad till detta handlar om arbete. En av de mest spännande frågorna i Frankrike blir om den samlade vänstern lyckas vrida tillbaka pensionsåldern, något som flera politiker nämnde på valkvällen. För frågan är om syftet med livet verkligen är arbete, särskilt som det inte lönar sig i någon högre grad.
För vem vill arbeta år ut och år in när vinsterna går till någon annan? I Frankrike? I Peru? I Sri Lanka?
Time will tell.
David Isaksson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
