KRÖNIKA. Språket som används om palestinier är avhumaniserande medan Israels krigsförbrytelser tonas ned. Men problemen med internationell nyhetsbevakning kommer inte att lösas enbart genom en bättre etik. Det krävs att man tar itu med djupare systemfrågor, menar Patrick Gathara, kenyansk journalist och satirtecknare.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.
Redan före de brutala attackerna den sjunde oktober av den palestinska väpnade gruppen Hamas och den fruktansvärda israeliska bombningen av Gaza som följde, och som har dödat eller skadat över 100 000 människor, blev många som rapporterade om situationen i Mellanöstern anklagade för att vara partiska.
Mycket av rapporteringen har faktiskt varit problematisk. Språket som används om palestinier är avhumaniserande medan Israels krigsförbrytelser tonas ned. Ett exempel är en inslag på Sky News om de israeliska styrkornas dödande av ett palestinskt barn i början av januari 2024. Man beskriver hur en kula ”av misstag hamnade” i baksätet på en skåpbil och dödade en ”tre-fyra år gammal ung dam”. I ett senare inslag ändrades formuleringen till ”ung flicka” men den självgående, vandrande kulan behölls.
Många kritiker anser att enskilda journalister och medieföretag inte tillämpar grundläggande journalistiska värderingar. I en svidande kritik i Al Jazeera hävdar den undersökande journalisten Vidya Krishnan att ”västerländska journalister har övergett grundläggande normer”. FN:s särskilda rapportör om situationen för de mänskliga rättigheterna i de ockuperade palestinska områdena, Francesca Albanese, har också ifrågasatt om ”journalister har uppförandekoder och yrkesetik verkligen följts och om journalister i så fall ställs till svars för det de skriver”. Rapporteringen skulle enligt många kritiker förbättras om journalisterna helt enkelt höll sig till de yrkesetiska reglerna.
Det kan dock vara att inte se skogen för alla träd. Gaza är inte unikt. Liknande problem har noterats i bevakningen av en rad andra kriser, vilket tyder på att det handlar om ett systemfel. Från folkmordet i Rwanda till orkanen Katrina i USA och de amerikanska och ryska invasionerna av Irak och Ukraina har det länge stått klart att bevakningen av internationella händelser återger ett begränsat antal perspektiv.
Det vi kallar ”nyheter” är resultatet av en journalistisk process under vilken information manipuleras och formas av flera aktörer. Det är en råvara som bakas av en brokig blandning av ingredienser, inte bara de händelser som rapporteras, utan också utifrån personlig moral, ambition och världsuppfattning hos journalister, redaktörer och medieägare, samt ekonomiska, politiska och sociala påtryckningar. I allmänhetens bild är redaktionella riktlinjer och yrkeskoder tänkta att hjälpa medieorganisationer att navigera i dessa förrädiska vatten och komma ut på andra sidan med en trovärdig produkt. Men det fungerar sällan på det sättet, och det av två huvudsakliga skäl:
För det första har forskning visat att journalister sällan tar hänsyn till de etiska koder de säger sig följa. När journalister och deras redaktörer ställs inför situationer, särskilt sådana där det krävs snabba, värderande bedömningar, förlitar de sig mer på sin egen intuitiva känsla för vad som är rätt eller fel och mer på kollegors åsikter än på högt värderade yrkesnormer. I boken Intimate Journalism: The Art and Craft of Reporting Everyday Life, konstaterade Walt Harrington att arbete i hög hastighet, vilket är typiskt när man bevakar en pågående kris som Gaza, uppmuntrar journalister ”att falla tillbaka på välanvända teman och erfarenhet snarare än att fatta väl genomtänkta beslut.”
För det andra kan koderna vara en del av problemet. De är kulturella produkter som kodar normer, värderingar och världsbilder från specifika delar av världen – inte nödvändigtvis universella principer och uppfattningar om journalistik och journalisternas roller. I en nyutkommen rapport från Reuters Institute och Oxford University konstateras till exempel att även när människor i olika länder beskriver vad de förväntar sig av nyheter med hjälp av liknande språk, så menar de inte alltid samma saker. Och dagens yrkeskoder bygger till stor del på idéer om pressen som utvecklades i USA under de första decennierna av förra seklet, och som inte har mycket att säga om hur man skyddar sig mot en västcentrerad nyhetsförmedling.
Vad vet egentligen journalister?
Det innebär att stereotyper och förenklade uppdelningar mellan bra och dåligt – och den information som passar in i sådana ramar – inte bara kommer att gynnas, utan också reproduceras i stor utsträckning när journalister kopierar vad deras kollegor gör. Och journalisternas moraliska kompasser kanske inte är så tillförlitliga som man skulle kunna tro. En studie från 2019 visade att professionella journalister fick mycket lägre poäng än vad de fick tretton år tidigare på Defining Issues Test (DIT), som mäter journalisters moral genom att de rangordnar tolv påståenden efter hur viktiga de är för att lösa ett etiskt dilemma. Även om moraliskt resonemang bara är en av orsakerna till etiskt beteende och sådana tester inte nödvändigtvis förutsäger vad journalister gör när de ställs inför faktiska etiska dilemman, bör resultatet mana till försiktighet när man bedömer hur kloka journalisternas val är.
Journalistik är tribalism
Nyheter är en kulturell produkt och journalistiken liknar tribalism, det vill säga att man gynnar personer från sin egen stam. Medieorganisationer och journalister över hela världen är knutna till regioner, länder, samhällen och kulturer som de i första hand behöver vara lojala mot. I allmänhet strävar rapporteringen efter att återspegla värderingar och synsätt hos den publik som journalisterna känner sig ansvariga inför. Etiska skyldigheter erkänns sällan när det gäller dem som faller utanför detta område. Kenyanska redaktörer betraktar till exempel sin publik som nästan uteslutande kenyansk och bryr sig föga om hur deras bevakning kan förolämpa icke-kenyaner som kan komma över den på nätet.
”Internationella medier” är en ganska missvisande benämning, eftersom det innebär bevakning av globala händelser för en global publik. I själva verket omfattar det ett begränsat antal aktörer såsom nyhetsbyråer som Associated Press, AFP och Reuters, och medier med global räckvidd, som BBC, CNN och Al Jazeera – främst men inte enbart baserade i väst. Vad som utmärker dessa mediers rapportering – på samma sätt som när det gäller de kenyanska redaktionerna – är att medierna är noga med att inte alienera de samhällen som de är ansvariga för. Vidya Krishnan beskriver det som ”journalistik utförd av utövare från koloniserande länder som är stolta över sina imperialistiska erövringar och har en upphöjd självkänsla, varje fiber närd av århundraden av rovgirig ackumulering av rikedom, kunskap och privilegier”.
Misstankarna om att lokala reportrar om att de inte är pålitliga och neutrala i sin bevakning av kriser är inget nytt och återspeglar återigen en kolonial etik. I en rapport från 2011 för Reuters Institute hävdade professor Mel Bunce att lokala reportrar skilde sig från västerländska korrespondenter genom att ”de arbetade med större rädsla för regeringen … och hade en annan förståelse av sin roll som journalister, vilket är viktigt, inte inkluderade en stark känsla av sitt arbete som ’vakthundjournalistik'”. Men om man ställer västvärldens bevakning av Gaza – särskilt upprepningen av israeliska ståndpunkter som nyheter – mot de palestinska journalisternas insatser under de mest påfrestande omständigheter, krossas den påstådda överlägsenheten hos västvärldens utrikeskorrespondenters rapportering.
Rapportering för hemmapubliken – snarare än för en global publik – visar sig vanligtvis i olika bevakning av dem som kodas som allierade och dem som kodas som ”andra” eller fiender. De förra får en humaniserande och empatisk bevakning och deras skuld i brott minimeras, medan det finns en underton av fördömande och avhumanisering som är reserverad för de senare. I rapporteringen om situationen i Gaza är det tydligt att Al Jazeera, som är baserat i Qatar, har sympatiserat med palestinierna och fördömt Israel, medan bevakningen från många västbaserade nyhetsbyråer har varit den raka motsatsen.
Allt detta för att säga: Problemet är därför mindre journalistik som görs fel av oseriösa journalister och mer journalistik som görs ”rätt”, bara inom fruktansvärda etiska ramar.
Västerländsk dominans
Västerländska medier kan ha ett enorm påverkan på grund av sin orimliga räckvidd, inte bara via yrkesetiska regler, utan också på grund av strukturen i det internationella nyhetssystemet. Runt om i världen är det få nyhetsredaktioner som skapar sina egna internationella nyheter, och de flesta är beroende av dessa nyhetsbyråer, även när det gäller berättelser om de platser där de verkar. En studie från Africa No Filter visade till exempel att en tredjedel av alla utländska nyheter om Afrika i afrikanska nyhetsbyråer kommer från utländska nyhetstjänster, där AFP och BBC står för en fjärdedel av dessa nyheter.
I boken Humanitarian Journalists konstateras att dessa byråer ”präglas av västvärldens journalistiska normer och värderingar” och vill mest av allt tilltala västerländska konsumenter. Eftersom nyhetsbyråerna är så dominanta bli samtalet om globala frågor orättvist. Och icke-västliga nyhetsbyråer används som förmedlare av avhumaniserande innehåll, även om människor i deras omedelbara närhet.
Problemen med internationell nyhetsbevakning kommer från alla dessa faktorer och kan inte lösas med journalistiska koder. Det krävs att man tar itu med de fördomar som ligger bakom dem, det bristfälliga sätt på vilket journalistik faktiskt produceras och ojämlikheterna i hur nyheter sprids över hela världen. Strukturen i det globala mediesystemet bör göras om för att få en mycket större mångfald av producenter av internationella nyheter.
Först och främst måste man förstå vad journalistik i en globaliserad värld verkligen innebär och utifrån det skapa en ny sorts medieetik som inte präglas av ett kulturellt eller nationellt stamtänkande. Det behövs en journalistik som respekterar alla människor. Detta kommer att kräva insatser från ett brett spektrum av aktörer från hela världen, inklusive medieföretag, redaktörer, journalister, kulturarbetare och akademiker.
Strukturen i det globala mediesystemet bör reformeras för att möjliggöra en mycket större mångfald av källor för internationella nyheter. Men på de enskilda redaktionerna kommer det också att krävas stora ansträngningar för att uppmuntra journalister och redaktörer att agera etiskt i hela nyhetskedjan och för att bygga upp ett moraliskt muskelminne.
Gaza tvingar fram förändring
Publiken tvingar redan fram förändringar. Påtryckningar på sociala medier har lett till en märkbar förändring i bevakningen av Gaza, där västerländska medier är mer villiga att gå i svaromål mot israeliska talespersoner. Denna situation, hur hemskt den än är, är ett guldläge för mer upplysta delar av mediebranschen att ta ett steg tillbaka, vara mindre reaktionära och göra några medvetna förändringar som verkligen behövs.
Patrick Gathara
Journalist och satirtecknare från Kenya.
Översättning och bearbetning: Tomas Nordberg.
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Läs mer
|
Uppläsning av artikel
|
