Efter att militären i utbrytarrepubliken Nagorno-Karabach lagt ned vapnen varnar armenska aktivister för ett nytt folkmord. I Azerbajdzjan använder samtidigt presidenten kriget för att stärka sin ställning. Vad händer nu? Hur ser Rysslands roll ut i framtiden och varför gör EU så lite?
Den senaste tiden har varit oerhört dramatisk i Nagorno-Karabach. Efter att införseln av livsmedel och förnödenheter till regionen under lång tid blockerats öppnade Internationella Röda Korset den 17 september en humanitär korridor. Bara en dag senare, den 19 september, inleddes ett azerbajdzjanskt anfall mot regionen. Hittills har 200 människor dödats och 400 skadats. En tvåbarnsmamma berättade för Global Bar Magazine hur folket reagerar:
– Det verkar som att det är ett fullskaligt krig och det skjuts från hela gränslinjen. Det skjuts med storkaliber och drönare flyger ovanför. Folk är panikslagna och alla är nere i sina källare, berättade hon.
På onsdagen den 20 september kom nyheten att Armenien har kapitulerat för de azerbajdzjanska styrkorna och dagen efter hölls fredssamtal. Förhandlingarna höll på i två timmar utan några påtagliga resultat.
– Azerbajdzjan talar om en integrering av folket, men det handlar snarare om en etnisk rensning, menade Hagop Ipidjan, rådgivare till den nuvarande presidenten i området i en intervju med Global Bar Magazine förra veckan.
Efter hand har mer detaljer framkommit från striderna, bland annat att azerbajdzjanska styrkor också dödat ryska soldater från den ryska fredsbevarande styrkan. På videoklipp syns också hur den ryska basen attackeras.
Vad händer nu?
Frågan är nu vad som händer härnäst. Tiotusentals människor har sökt skydd i Stepanakert, där strömavbrott ständigt förekommer. Flera tusen människor sover också i tält eller utomhus nära Stepanakerts flygplats. Samtidigt har viss hjälp kommit in i regionen, men situationen är fortsatt svår.
Armenska aktivister fruktar nu ett nytt folkmord. Uppgifter om att barn blivit mördade och att kvinnor blivit våldtagna cirkulerar, men har inte kunnat verifieras. Under ett möte i FN:s säkerhetsråd den 21 september framfördes krav på internationella övervakningskommissionen, något som Azerbajdzjan avvisat. Landet menar att det som nu händer i regionen är en intern azerbajdzjansk angelägenhet.
Vahagn Avedian är freds- och konfliktforskare med fokus på demokrati och mänskliga rättigheter och en av redaktörerna för webbplatsen Armenica.org. Hans avhandling Knowledge and Acknowledgment in the Politics of Memory of the Armenian Genocide gavs ut 2019. I en artikel som publiceras i den vetenskapliga tidningen E-International Relations menar han att världen nu måste agera för att stoppa den etniska rensningen i Nagorno Karabach.
– Etnisk rensning är ett allvarligt brott inom internationel rätt, överträffad endast av folkmord som kan följa efter som den ultimata handlingen för att bli av med en folkgrupp. Men när det gäller Nagorno-Karabach används begreppet av politiker och som något de är ledsna över, inte som om det handlade om ett brott mot mänskligheten. Men faktum är att de som står bakom den etniska rensningen i Nagorno-Karabach kan dras inför den internationella brottsmålsdomstolen ICC, säger Vahagn Avedian.
Exakt hur många människor som kan tvingas bort är osäkert, men sannolikt bor det alltjämt ca 120 000 armenier kvar i Nagorno-Karabach.
– Sannolikt kommer väldigt många att fly nu, för det är svårt att se att något skulle kunna bli bättre på längre sikt. När det gäller mänskliga rättigheter är Azerbajdzjan faktiskt snäppet värre än Ryssland, så det krävs inte så mycket fantasi för att förstå vad som nu kommer att hända i Nagorno-Karabach, fortsätter Vahagn Avedian.
Sedan kontakten med Nagorno-Karabach i praktiken brutits har han och andra mycket svårt att få fram trovärdig information om vad som händer där. USA har föreslagit en fact-finding mission, men det är oklart om den blir av.
– Det vore också bra om FN eller OSSE kunde ersätta den ryska fredsbevarande styrkan. Men jag är ganska säker på att Ryssland skulle lägga in sitt veto mot ett sådant förslag, säger Vahagn Avedian.
Mångårig konflikt
Nagorno-Karabach har varit ett föremål för konflikter mellan Armenien och Azerbajdzjan i över hundra år. Regionen tillhör officiellt Azerbajdzjan, men den överväldigande majoriteten Armener i regionen anser sig själva vara självständiga. När det Ryska tsardömet föll i början av 1900-talet började länderna strida om området. När Sovjetunionen tog över styret lades konflikten på is. När Sovjetunionen föll exploderade den på nytt. Utbrytarenklaven Nagorno-Karabach utropade då sin självständighet, vilket tätt följdes av en attack av Azerbajdzjan. Det kriget vann Armenien.
Med turkisk resurshjälp (vapen, drönare, mm) anföll Azerbajdzjan igen 2020. Den striden var kortvarig, och Azerbajdzjan stod som segrare. Därefter skrevs det på ett trestatsavtal mellan Azerbajdzjan, Armenien och Ryssland. Ryssland var enligt avtalet satta som fredsbevakare längs den så kallade Lachinkorridoren.
Lachinkorridoren är den enda vägen från Armenien in till Nagorno-Karabach som återstod sedan Azerbajdzjan tagit kontroll över delar av Nagorno-Karabach. Efter Rysslands invadering av Ukraina försvann de Ryska fredsväktarna från Lachinkorridoren, vilket ledde till att Azerbajdzjan satte upp flertalet vägspärrar i juni 2023. Detta ströp flödet av tillgångar in i regionen, och folket fick brist på livsviktiga resurser som vatten, mat, bensin och medicin.
Azerbadzjan attackerar
De senaste åren har Azerbajdzjan vuxit fram som en allt viktigare regional aktör, inte minst tack vare sina stora naturtillgångar av olja och gas samtidigt som Armenien blivit allt mer försvagat och isolerat.
Vad tycker då människor i Azerbajdzjan? Trots det omfattande förtrycket i Azerbajdzjan finns det oberoende journalister i landet som bevakar utvecklingen, inte minst när det gäller korruption och mänskliga rättigheter. När det gäller kriget I Nagorno-Karabach har dock även de varit helt avstängda, utan möjlighet att åka dit.
– Precis som ni andra har vi fått förlita oss på armeniska källor eller andrahandskällor, säger en journalist som Global Bar Magazine varit i kontakt med.
Flera av de personer från Azerbajdzjan som Global Bar Magazine pratat med tror att kriget varit planerat en längre tid, då det synts en förhöjd militär aktivitet åtminstone de senaste månaderna. Azerbajdzjans president Ilham Aliyev använder nu kriget som ett sätt att bygga upp stöd för regimen och nyligen fängslades flera personer i landet för ”statsfientlig verksamhet” då de protesterat mot invasionen.
Samtidigt går det inte att ta fel på att det finns ett stöd för kriget i Azerbajdzjan där många fortfarande lever med minnet av att själva ha tvingats fly från regionen i det krig som pågick strax efter Sovjetunionens sammanbrott.
Då, när det första kriget om Nagorno-Karabach bröt ut, var Armenien den starkare parten. Nu är det tvärtom Azerbajdzjan som har de ekonomiska och militära musklerna.
När EU i juli 2022 slöt ett avtal om gasexport (via Turkiet) var det ytterligare ett uttryck för landets växande betydelse – men också för att EU i hög grad väljer att blunda för det förtryck som sker i Azerbajdzjan.
En av de få EU-parlamentariker som uppmärksammat situationen är Sverigedemokraternas Charlie Weimers:
Relationen mellan Azerbajdzjan och Turkiet fortsätter också att utvecklas vidare. Det var i kriget mot Armenien 2020 som de turkiska drönarna för första gången användes i strid och enligt uppgift så kommer en fabrik för Bayraktar-drönare att byggas i Azerbajdzjan.
– Azerbajdzjan och kriget mot Armenien fungerade som ett skyltfönster för Turkiets vapenindustri. Sedan dess har relationerna mellan de två länderna utvecklats starkt, konstaterar journalisten.
Andra relationer som förändrats är de mellan Ryssland och Azerbajdzjan som nu tycks ha värmts upp. Här handlar det om ren och skär pragmatism, menar forskaren Farid Mehralizada från tankesmedjan Agora i Azerbajdzjans huvudstad Baku:
– Just nu ser det ut som om Ryssland bytt sida och att man stödjer Azerbajdzjan, men det kan förstås förändras beroende på hur kriget i Ukraina slutar. Men Rysslands inflytande i Centralasien lär även fortsättningsvis förbli stort. En annan intressant sida av utvecklingen är det faktum att Azerbajdzjan har bra relationer till Israel, något som kan vara viktigt för Turkiet, konstaterar Farid Mehralizada.
Men om relationen just nu är utmärkt med Turkiet så är den betydligt sämre med Iran där närmare en fjärdedel av befolkningen är azerer. Det geografiska pusslet kompliceras ytterligare av att det finns en azerbajdzjansk exklav (alltså ett territorium som ligger utanför landets gränser) som heter Nachitjevan och som bara kan nås via Armenien eller Iran. Här kan nästa konflikt mycket väl uppstå.
Just nu sitter Azerbajdzjans president Ilham Aliyev säkert: det finns ingen opposition och de få aktörer som tolereras är små och saknar möjlighet att nå ut. Men allt kan ändras och det vet också regimen i Azerbajdzjan, menar Farid Mehralizada:
– Landets ekonomi är till 90 procent beroende av exporten av olja och gas och så länge priserna är höga ger det stora inkomster, men detta kan förstås ändras. Samtidigt så är EU inte intresserat av att driva frågan om mänskliga rättigheter i Azerbajdzjan så där lär ingenting hända, konstaterar han.
Viktor Elsnitz
David Isaksson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
