KRÖNIKA. Ett mer välmående Afrika är också ett intresse för Sverige. Men att avstå från samarbetet stat-till-stat på grund av missförhållanden och korruptionsrisker gör fattigdomsbekämpningen till en chimär och bidrar inte till den nuvarande regeringens betoning på handel och bistånd, skriver Anders Östman som under många år varit biståndschef i bland annat Uganda och Mali.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Nyligen godkände Ugandas president, Yoweri Museveni en lagstiftning som brutalt inskränker HBTQ-personers rättigheter. USA ska ha hotat att stoppa biståndet till Uganda. Vad Sverige tänker göra är oklart.
Händelseutvecklingen i Uganda är både beklaglig och oroande för den demokratiska utvecklingen och för viljan att stärka de mänskliga rättigheterna, men Uganda är inte ett isolerat fall i världen eller i Afrika. Denna utveckling sammanfaller med andra länders, bland andra Kinas intåg i Afrika och att nyreligiösa frikyrkor, framförallt från USA, skaffat sig större inflytande på ett område, som ligger starkt om människors hjärta i Afrika, nämligen familjen och dess betydelse för människors tro och hopp om en bättre framtid. Familjen är den enda samhällsinstitution som upplevs som avgörande för den enskilde. Mycket av hbtqi-retoriken och budskapen från västvärlden upplevs av många som ett hot mot just familjen som institution. Homosexualitet har alltid funnits i Afrika, men var inte något som det talades om öppet och har genom västvärldens agerande exploaterats av ledare för politiska syften. Att autokratiska länder som Kina, Ryssland och Turkiet tar lätt på dessa frågor underlättar inte.
Den politiska makten, staten är inget folk litar på och det finns sällan, för att inte säga aldrig ett samhällskontrakt med staten där tillit och engagemang styr samhället. Folk struntar i vad eliten gör med skattemedel och bistånd. Folk behandlas inte rättvist och lika. Människor gör istället vad de behöver för att säkra sin egen överlevnad och situation, när staten inte levererar det, som kunde vara en deltrygghet: utbildning, infrastruktur, säkerhet och opartiskhet. Variationer på tillit och engagemang för staten finns förvisso mellan länderna, men med en så stor majoritet fattiga i länderna söder om Afrika borde biståndet försöka öka sitt samarbete med just staten i länderna. Att medverka till ett samhällskontrakt innebär svårigheter och fallgroparna är många, men utan det blir stöden genom civilsamhällesorganisationer isolerade öar i en fortsatt fragmenterad och kaosartad samhällsutveckling.
Förutom en negativ utveckling på områdena ovan anges ofta korruptionen som en anledning att det svenska biståndet sedan en längre tid omorienterats mot stöd genom civilsamhället, bort från staten. Var det en motiverad förändring?
Trots att miljarder av svenskt bistånd de senaste decennierna gått till insatser för att stärka demokratin och de mänskliga rättigheterna i Afrika, ofta genom så kallade civilsamhällsorganisationer, går utvecklingen i fel riktning. Det finns många utmärkta insatser som svenska enskilda organisationer och deras mottagare genomfört, men idén att dessa skulle kunna förändra grundförutsättningarna för korruptionen bygger på en något icke-historisk föreställning om att förändring kommer underifrån. Bo Rothstein har påtalat att korruptionen i Sverige försvann till en stor del när staten, alltså ovanifrån, genomförde institutionella och näringsbefrämjande reformer med början på 1800-talets senare del och 1900-talets första del. Långt före demokratins genombrott och de välfärdsreformer som följde senare på 1900-talet och där dåtidens folkrörelser fick ett stort inflytande.
Vad kan vi lära av detta för ett ”effektivt bistånd”? Har de metoder och val av ”kanal” för stöd till demokrati och mänskliga rättigheter i Afrika Sverige använt byggt på önsketänkande och naivitet? Ja, i hög grad skulle jag vilja påstå.
Genom de stöd genom staten som utgjorde en stor del av utvecklingssamarbetet under en lång tid före omorienteringen skaffade sig Sverige, ofta i samarbete med ”likasinnade länder” ett inflytande på utvecklingen i länderna långt över vår betydelse i världen, men även på grund av ett betydande ekonomiskt mottagarinriktat stöd. Många misstag gjordes och emellanåt försvann stora summor i korruptionshärvor, jag själv var med och avslöjade, men vi hade samtidigt både en djupare och diplomatisk dialog och samtal med regeringsföreträdare, eliten om utvecklingen och inte bara om biståndets resultat. Den allmänna samhällsutvecklingen diskuterades ofta och många gånger med skarp kritik av missförhållanden. Det skapade personliga kontakter och möjligheter att påverka utanför de formella mötena. En större, men ofta inte tillräcklig, kunskap byggdes upp om folk och land.
Idag är det oftast BRICS-länderna som sitter på mötena och har kunskaperna. På ambassaderna har säkerhetsfrågorna, men åtföljande resebegränsningar och rapportskrivande, inverkat menligt för den personal som borde kunna skaffa sig bättre kunskap om länderna. Att vara ute i fält blir en uppgift för andra, till exempel civilsamhällesorganisationer.
Fattigdomen är fortfarande den största utmaningen för Afrika, samtidigt som intresset för Afrika är lågt, för att inte säga är i botten i Sverige – fast kanske inte när det gäller migrationen och besvärliga invandrare. Ett mer välmående Afrika är också ett intresse för Sverige, inte minst för ökad säkerhet och handel. Att avstå från samarbetet stat-till-stat på grund av missförhållande och korruptionsrisker gör fattigdomsbekämpningen till en chimär och bidrar inte till den nuvarande regeringens betoning på handel och bistånd. Det har inte funnits någon motsättning.
Att förbättringar av demokratin och de mänskliga rättigheterna i Afrika skulle kunna minska genom stöd till civilsamhället är en illusion, särskilt som debatten i Sverige om biståndet i hög grad präglas av identitetspolitiska föreställningar, svenska värderingar, etnocentriska ståndpunkter och en ökande inriktning mot välgörenhet.
Då talar vi för döva öron.
Anders Östman
Mångårig biståndsarbetare med ett förflutet som bland annat biståndsråd i Uganda, Mali och Liberia.
Läs också
