DEBATT. Klimatkrisen påverkar många fattiga länder i Afrika, men allt kan inte skyllas på länderna i väst. Att stora delar av Afrika inte kan föda sin egen befolkning beror i hög grad på en korrupt elit som inte vill satsa på jordbruket, skriver Anders Östman som under många år varit biståndschef i bland annat Uganda och Mali.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Nu är Afrika ute med håven igen. Klimatkrisen är ett faktum och nu ska en ny fond ha inrättats för att kompensera de fattiga länderna för skadorna. Att det behövs pengar för att finansiera de mest sårbara länderna för krisens effekter är uppenbart, men det finns redan olika fonder och bistånd för detta ändamål. Vilken nytta har de gjort?
De rika länderna, ”väst” ska finansiera fonden eftersom de anses ha orsakat situationen. Kina och oljestaterna i Mellanöstern ingår i kategorin utvecklingsländer och ska således inte vara med och bidra. Udden är riktad mot västvärlden på liknande sätt som ersättningskraven formulerades under till exempel den tidigare FN-konferensen 2001 om slaveri och rasism. Då hade den senegalesiske presidenten Abdoulaye Wade både anständigheten och även idag det politiskt inkorrekta modet att framhålla det absurda i att gottgörelse för slavhandeln endast gällde västvärlden. Om ersättning skulle betalas för slaveriet, skulle han själv behöva göra det, eftersom hans förfäder hade ägt tusentals slavar. Han kryddade sin framställning med att det fanns mer rasism och utlänningsfientlighet inom Afrika än det fanns mot afrikaner i Europa och att den populistiska och retoriska vädjan som önskade gottgörelse till Afrika kanske snarare handlade om ovilja att ta tag i mer komplicerade frågor om orsakerna till Afrikas underutveckling. De interna orsakerna.
Fram till 2000-talet fanns det nästan endast en dominerande diskurs om Afrika. Den handlade om att kolonialismen var orsaken till Afrikas position i världen och dess underutveckling. Afrikanerna var marionetter i händerna på västvärlden. Det finns det många som fortfarande framhärdar i, både i och utanför Afrika. Samma logik som fick fördomsfulla européer på 1800-talet att se på Afrika, på liknande sätt beskrivs afrikaner idag av de som anser torkan, lidandet och svälten beror på klimatet och västvärldens brist på välvilja, att betala.
Då uppfattades afrikaner som barn utan initiativförmåga, idag har de inget eget ansvar för att torka leder till svält. Afrikas ledare utmålas ofta i väst som oförmögna att fatta egna beslut och ta ansvar för sin egen befolkning. I själva verket är de mycket kapabla att fatta beslut, oftast till deras egen fördel, inte till befolkningens. De vet mycket väl hur de ska spela på västs skuld för onda gärningar i det förflutna och det postkoloniala tänkandets uppdelning av folk i skurkar och offer. Vi, skurkarna, väst ska känna skuld och köpa oss fria från skuldbördan.
I själva verket är de mycket kapabla att fatta beslut, oftast till deras egen fördel, inte till befolkningens. De vet mycket väl hur de ska spela på västs skuld för onda gärningar i det förflutna och det postkoloniala tänkandets uppdelning av folk i skurkar och offer. Vi, skurkarna, väst ska känna skuld och köpa oss fria från skuldbördan.
Åtskilliga är de exempel på avskyvärda handlingar och gärningar afrikaner och framför allt ledare i Afrika gjort sig skyldiga till. Tänk bara på folkmordet i Rwanda eller Mobuto, Abacha och Robert Mugabe. En av Östafrikas mest kända journalister, ugandiern Charles Onyango-Obbo, retade sig på den tankefigur, västerlandets konspiration mot Afrika, som präglade omdömena efter folkmordet i Rwanda. Sanningen, menade han var att afrikaner var lika kapabla till avskyvärda grymheter som alla andra.
Orsakerna till folkmordet i ett tättbefolkat Rwanda var i första hand en territoriell rivalitet mellan boskapsskötare (Tutsi) och jordbrukare (Hutu), som vuxit fram under 1900-talet. Konflikterna inom och mellan länderna är i det stora hela ett resultat av interna orsaker, så även oförmågan att hantera effekterna av återkommande missväxt, torka, svält och lidande. Vi är alla del av samma planet och väst har ett ansvar, men det har även afrikanerna och deras ledare.
Klimatkrisen påverkar säkert de fattiga länderna i Afrika, men frågan om varför länderna inte klarar av att motverka till exempel torkans effekter och den påföljande svälten är mer komplicerad än att framställa den som ett resultat av klimatförändringarna. Torka leder inte nödvändigtvis till svält. Att stora delar av Afrika inte kan föda sin egen befolkning beror i hög grad på de afrikanska eliterna sedan 60-talet inte varit villig att satsa på jordbruket, trots att huvuddelen av befolkningen fortfarande är jordbrukande småbönder på landsbygden.
Bristen på respekt för demokrati, mänskliga rättigheter och det som ofta kallas för god samhällsstyrning är inget som västvärlden endast kan klandras för, trots ett omfattande bistånd från bland annat Sverige sedan decennier.
Vi borde föra en mer nyanserad diskussion om ersättningar för klimatkrisens effekter än att ge efter för populistiska och förenklade påståenden om att väst bär skulden för skadorna.
Varje ny ”facilitet” som förhandlas fram på stora konferenser, som vid COP27, blir en ny chans för Afrikas ledare att avleda uppmärksamheten från att ta tag i de mer komplicerade orsakerna till Afrikas underutveckling, som Abdoulaye Wade framhöll för mer än tjugo år sedan.
Jag hoppas att denna gång det blir möjligt med en insiktsfull, öppen och verklighetsförankrad dialog och diskussion med Afrika, inte för Afrika, om hur skadorna ska hanteras.
Anders Östman
Mångårig biståndsarbetare med ett förflutet som bland annat biståndsråd i Uganda, Mali och Liberia.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
