DEBATT. EU:s beslutsfattare är snabba att peka ut smugglare som skyldiga när asylsökande drunknar. Men en stor del av skulden är EU:s egen. Sanningen är den att dagens kriminalisering av migrationen gynnar smugglarna, skriver Karolina Augustova och David L. Suber.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarnas egna.
Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.
När människor dör när de passerar gränser är EU:s regeringar snabba med att utpeka skrupelfria smugglare som packar asylsökande och migranter i överfulla, sjöodugliga båtar eller som tar dem på långa, förrädiska resor genom djungler eller öknar som de skyldiga. Men en stor del av skulden är regeringarnas egna. För det finns alternativs sätt. Sanningen är att kriminalisering av migration i slutändan leder till att smugglarnas affärsmodell gynnas snarare än bekämpas.
I slutet av juni inträffade återigen en av dessa scenario när så många som 650 människor drunknade efter ett skeppsbrott utanför Greklands kust i Efter tragedin sa Ylva Johansson, EU:s kommissionär för migration och inrikes frågor: ”Dessa smugglare som har bett migranterna att betala en massa pengar för att skickas till EU, de skickas faktiskt till döden. Det är vad de gör.”
Genom att fokusera på smugglarna kan EU:s regeringar driva frågan att smugglingen måste stoppas, vilket ger en motivering för att behandla migration som en säkerhetsfråga och öka gränsförstärkningarna i syfte att skydda asylsökande och migranter. Men detta synsätt är oärligt och saknar koppling till vad som faktiskt händer vid gränserna. Sanningen är att kriminalisering av migration i slutändan leder till att smugglarnas affärsmodell gynnas snarare än bekämpas.
Vi har rapporterat och forskat om migration i ett decennium, bott och arbetat längs de vägar som förbinder Västasien med Europa och tillbringat tid i bland annat Turkiet, Syrien, Libanon, Irak och på Balkan. Vi har intervjuat hundratals människor på flykt, smugglare, människor som bor nära gränsövergångar, advokater, hjälparbetare, gränspoliser och offentliga tjänstemän.
Här är tre viktiga slutsatser från våra år av arbete som visar hur regeringar har gjort fel när det gäller människosmuggling – och vad som skulle kunna göras annorlunda:
Ökade hinner gynnar smugglare
Människor bestämmer sig inte för att migrera för att de tvingas till det av människosmugglare. De fattar det svåra beslutet att lämna sina hem på grund av krig och outhärdliga politiska och ekonomiska påtryckningar.
Brist på möjligheter att migrera lagligt och gränspolitik som minskar rörelsefriheten – som att kräva visum som är svåra att få, bygga stängsel och sätta in säkerhetsstyrkor för att hålla människor ute – gör att människor vänder sig till smugglare, vilket skapar en växande efterfrågan på deras tjänster.
– Det finns inget sätt att ta sig över gränsen utan smugglare, berättade Zagros, en 32-årig iransk man, för oss i januari i Calais i Frankrike.
Vi träffade Zagros första gången i Bosnien och Hercegovina i augusti 2022. Han haltade eftersom kroatisk polis hade brutit hans ben under ett av hans försök att ta sig från Bosnien till EU-landet Kroatien.
För bara några år sedan gick människor som korsade Balkanrutten från Grekland till Väst- och Centraleuropa med hjälp av GPS på sina telefoner. Men under de senaste åren, när EU-länderna har slagit ned på olagliga gränspassager, har olagliga – ofta våldsamma – så kallade push-backs blivit vanliga, och marknaden för smugglingstjänster för att kringgå hårda gränskontroller har expanderat.
I stället för att motverka smuggling har dessa åtgärder underblåst korruption och ökat sårbarheten för människor som försöker korsa dem. Ju svårare det är att passera en gräns, desto mer kan smugglarna ta betalt för sina tjänster. Smugglarna tar ut högre priser för ”säkrare” resealternativ, som att passera officiella gränskontrollstationer där vakterna får mutor för att släppa igenom dem.
Vid Evrosflodens gräns mellan Turkiet, Grekland och Bulgarien och vid gränsen mellan Serbien och Ungern skröt smugglare för oss om de överenskommelser de gjort med vakterna.
– En ’garanterad resa’ är en organiserad rutt där smugglarna har ett avtal med polisen”, berättade Miha, en smugglare från en gränsstad i Ungern, för oss i juli 2022.
Människor som inte har råd med ”garanterade” resor tar längre, farligare landvägar för att kringgå gränskontroller eller hamnar trängda på små, sjöodugliga båtar. När skador och dödsfall inträffar är smugglarna enkla syndabockar. Men gränsmyndigheternas systematiska användning av våld, eller vägran att rädda människor till havs, är lika relevanta orsaker till skador och dödsfall.
Smuggling för att finansiera sin egen resa
Regeringar framställer ofta smugglare som en del av mycket professionella kriminella gäng. Vissa arbetar för organiserade, hierarkiska nätverk som använder våld som ett verktyg för att kontrollera gränsövergångar och utvinna större vinster från utsatta människor. Men de flesta av de människor vi träffade – män, kvinnor och barn – som var inblandade i smuggling kom från fattiga och marginaliserade samhällen nära gränsregioner där andra sätt att tjäna en inkomst var begränsade.
”Antalet asylsökande och migranter som arresterats och åtalats i europeiska länder som smugglare överstiger vida förekomsten av denna typ av arrangemang.”
Asylsökande arbetar också ibland som människosmugglare:
– Jag är en smugglare. Utan smugglare skulle inga människor nå Europa. Inte ens jag, berättade Mula, en man från Pakistan som var strandsatt längs Balkanrutten i flera år.
Många, precis som Mula, arbetar som smugglare för att tjäna pengar till sin egen fortsatta resa. Människor vi talade med förklarade att när de fick slut på pengar erbjöd smugglarna dem ett avtal: arbeta som chaufför, guide eller som rekryterare för att hitta kunder i utbyte mot att bli smugglad vidare gratis.
Antalet asylsökande och migranter som gripits och åtalats i europeiska länder som smugglare överstiger vida förekomsten av denna typ av arrangemang. Personer som inte spelat någon roll i smugglingen åtalas rutinmässigt för allt från underlättande av irreguljär migration till dråp. Flera livstidsdomar har utdömts till vissa av dem som har dömts runt om i Europa.
Asylsökande och migranter är ofta medvetna om de faror de utsätts för, liksom risken att åtalas för brott eller utnyttjas av smugglare. Men de flesta väljer ändå att vända sig till smugglare för att få hjälp med sina resor, eftersom de inte har något annat val.
Skapa utrymme för laglig migration
I sin budgetcykel för 2021-2027 planerar EU att spendera 34,9 miljarder euro på gränssäkerhet. Dessa medel hamnar i kortsiktiga strategier som fokuserar på att avskräcka och kriminalisera migration. EU-länderna missade en stor möjlighet till reform genom att i princip fördubbla den nuvarande dyra och ineffektiva strategin i en preliminär blockövergripande migrationsöverenskommelse tidigare i år.
Däremot visar de extraordinära åtgärder som vidtagits för att ge säkerhet och integrationsstöd till ukrainare som flyr från Rysslands invasion att en annan väg är möjlig.
För det första måste EU:s regeringar erbjuda laglig och säker passage för människor som vill söka asyl men som för närvarande sitter fast i läger på grund av de flaskhalsar som finns vid EU:s yttre gränser. Sponsringsprogram, som de som skapats av organisationer som Caritas och Sant’Egidio Community i Italien, Frankrike och Belgien, kan studeras som modeller.
”Att ta itu med irreguljär migration kan inte hanteras separat från Europas behov av arbetskraft.”
För det andra måste EU:s Dublinförordning – som innebär att människor måste ansöka om asyl i det första EU-land de kommer till – snarast ses över för att länder vid EU:s yttre gränser inte ska axla ett oproportionerligt stort ansvar för att hantera migrationen.
För det tredje kan hanteringen av irreguljär migration inte hanteras separat från Europas behov av arbetskraft. Center for Global Development uppskattar att Europa kommer att ha 95 miljoner färre arbetstagare 2050 än 2015. Stater som kriminaliserar migration och människosmuggling drar nytta av arbetskraften hos tusentals papperslösa människor som bara kan nå Europa genom att genomföra irreguljära resor.
Istället för att insistera på hårdare och dyrare gränskontroller måste EU öppna upp möjligheter för människor att lagligt ansöka om visum eller arbetstillstånd. Men kanske viktigast av allt är att EU-länderna måste sluta behandla migration som en skrämmande, existentiell utmaning och börja se det som den möjlighet det faktiskt är.
Karolina Augustova
Föreläsare i sociologi och internationella relationer vid Northumbria University
David L. Suber
Journalist och doktorand vid Jill Dando Institute of Crime Science, specialiserad på människosmuggling och hur gränser fungerar. Han är också biträdande chef för Brush&Bow.
Redigerad av Eric Reidy.
Översättning och bearbetning: David Isaksson.
*Namnen på vissa asylsökande och migranter i denna artikel har ändrats för att skydda deras identitet.
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Läs också
