Den humanitära krisen på gränsen mellan USA och Mexiko blir allt värre samtidigt som hjälpen minskar. Men så länge våldet fortsätter tvinga människor i Centralamerika att fly finns inga tecken på att situationen skulle kunna förbättras.
Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.
Sommaren 2018 uppstod ett av de första flyktinglägren i den amerikansk-mexikanska gränsens historia i staden Matamoros vid stranden av Rio Grande – eller Río Bravo, som den kallas i Mexiko – mindre än en kilometer från den bro som leder till Brownsville i Texas.
Lägret var en tydig symbol för de humanitära konsekvenserna av den politik som USA:s president Donald Trumps administration har antagit för att minska på migrationen vid gränsen och begränsa tillgången till asyl.
I mars 2021, kort efter att Joe Biden ersatte Donald Trump som president, upplöstes lägret när hundratals människor som hade bott där – vissa i över två år – äntligen fick komma in i USA för att driva sina asylärenden. Volontärer som hade gett hjälp i lägret tog en lättnadens suck.
– Vi gjorde det. Vi gjorde det faktiskt, minns Andrea Rudnik, en 64-årig pensionerad skollärare och medgrundare av den lokala hjälporganisationen Team Brownsville, att hon tänkte.
– Kanske kommer vi att vara klara med vår verksamhet till sommaren … Jösses, det var mycket arbete. Vi är färdiga.
Två år senare har lägret i Matamoros återuppstått på nytt.
Den ursprungliga platsen är inhägnad, men asylsökande och migranter sover i provisoriska tält alldeles intill den plats där det gamla lägret låg. Staketet som omger det gamla lägret fungerar som en klädlina för människorna i det nya lägret, och själva det gamla lägret är en öppen latrin, eftersom det nya lägret bara har en handfull portabla toaletter för en befolkning som har varierat mellan 800 och drygt 2 000 personer de senaste månaderna.
Title 42 – ett kontroversiellt folkhälsobeslut som antogs i mars 2020 av USA och som upphörde att gälla den 11 maj när USA officiellt förklarade covid-pandemin som avslutade, riktas nu uppmärksamheten mot den kraftiga ökningen av antalet människor som förväntas korsa gränsen den närmaste tiden.
Men återkomsten av lägret i Matamoros är ett tecken på att en mer grundläggande förändring har ägt rum: Att tiotusentals asylsökande och migranter strandat på grund av USA:s politik i blivit fast i utsatta områden i norra Mexiko var något som var okänt före 2018. Nu tas det för givet – det vii ser är helt enkelt en endemisk humanitär kris utan något slut i sikte.
Krisen i norra Mexiko föregick Title 42-restriktionerna under pandemin. Men enligt lokala biståndsarbetare och aktivister bidrog politiken till att förvärra situationen, då den gjorde det möjligt för USA att snabbt utvisa människor som kommit in irreguljärt tillbaka till Mexiko utan att låta dem ansöka om asyl. Mer än 2,6 miljoner utvisningar genomfördes under de senaste tre åren.
Under tiden före Title 42 upphörande har president Bidens administration infört nya restriktioner för asyl och vidtagit åtgärder för att försöka avskräcka fler från att illegalt ta sig in i USA illegalt, bland annat genom att tillfälligt placera ut 1 500 soldater vid gränsen mellan USA och Mexiko och genom att den andra maj underteckna ett avtal med Mexiko som gör det möjligt för USA att utvisa icke-mexikaner till landet.
Enligt rättighetsaktivister och lokala hjälparbetare kommer denna utveckling att leda till att norra Mexiko fortsätter att vara en flaskhals för asylsökande och migranter, vilket isin riskerar att permanente de länger som uppstått och leda till ständiga behov av humanitär hjälp vid gränsen mellan USA och Mexiko.
I avsaknad av en storskalig hjälpinsats från mexikanska myndigheter, FN-organ eller internationella organisationer kämpar de frivilliga, lokala organisationer och kyrkor – som utgör ryggraden i de humanitära insatserna längs gränsen – för att hålla jämna steg.
– Vi trodde aldrig att detta skulle bli en långvarig kris. Inte en enda av oss trodde det, säger Abraham Berberi, 55, en baptistpastor som har varit en central person som lett de humanitära hjälpinsatserna i Matamoros sedan 2018.
– Jag trodde att jag skulle åka till gränsen och hjälpa till i ett par månader och att det skulle vara allt. Men nu är det 2023 och vi är fortfarande där.
Krisens rötter
Åren 2018 och 2019 var en vändpunkt vid gränsen. Efter årtionden av ebb och flod var antalet män, kvinnor och barn från Latinamerika och andra länder som försökte ta sig till USA på väg mot en ny topp. Andelen människor som företog resan och som sökte skydd från det skenande gängvåldet, konflikter, politisk förföljelse och den förödelse som orsakades av naturkatastrofer var också stigande.
Före 2012 var mer än 85 procent av de personer som greps av den amerikanska gränspolisen när de försökte ta sig in i USA mexikanska medborgare. År 2019 hade siffran sjunkit till 20 procent, medan antalet personer från länder som Ecuador, Nicaragua, Venezuela, Haiti och Kuba ökat dramatiskt. Det totala antalet gripna ökade också och nådde samma år ett nytt rekord på 1 659 206 personer.
Samtidigt slog Trump-administrationen – som tillträdde 2017 efter att Donald Trump hade gått till val på en våldsamt främlingsfientlig och invandrarfientlig plattform – ner på migrationen vid gränsen och begränsade tillgången till asyl.
För första gången i den långa historien av migration över gränsen mellan USA och Mexiko fastnade tusentals – och sedan tiotusentals – människor i långa perioder i nordmexikanska gränsstäder.
Sedan början av 1990-talet har USA spenderat tiotals miljarder dollar på att bygga murar, investera i övervakningsteknik och använda landets största brottsbekämpande myndighet för att hindra människor från att irreguljärt passera den södra gränsen. Migrationens ofta dödliga katt och råtta-spel har pågått hela tiden, men människor som bodde i mexikanska gränsstäder såg det inte nödvändigtvis.
Tidigare har asylsökande och migranter förvarats i gömställen av de karteller som kontrollerar smugglingsvägarna till USA, eller också har de passerat snabbt genom norra Mexiko och stannat några dagar, innan de ansökt om asyl vid en gränsstation, eller efter att ha fångats och utvisats för att ha rest in i USA på ett olagligt sätt, eller för att ha bott där utan papper.
– När Donald Trump införde den ena nya restriktiva politiken efter den andra förändrades detta och nu fick vi syn på de asylsökande och migranterna, fortsätter Abraham Berberi.
Plötsligt sov människor – däribland många familjer, kvinnor och barn – på bara marken på de broarn som leder till USA, eller på trottoarer i närheten. Den befintliga humanitära infrastrukturen, som ofta hand bestod av ett fåtal skyddsrum och soppkök, klarade långtifrån av att fylla behoven. Ett ad hoc-nätverk av frivilliga, lokala hjälporganisationer och kyrkor började därför agera för att tillhandahålla mat, sovsäckar, tält, kläder och andra nödvändiga saker till de människor som satt fast.
– Jag tror inte att vi tänkte på hur länge det skulle pågå. Vi hade ingen aning. Vi reagerade bara i stunden. Vi har arbetat sedan mitten av 2018, och det har verkligen inte funnits något stopp, konstaterar Andrea Rudnik.
När Joe Biden tillträdde i januari 2021 fanns det ett ögonblick av optimism hos biståndsarbetare och rättighetsaktivister om att situationen vid gränsen skulle kunna förbättras. Donald Trumps gränspolitik var en stark symbol för hans administrations rasism och grymhet mot asylsökande och migranter, och Joe Biden hade under kampanjen 2020 lovat att inta en mer rättvis och human hållning.
Men två och ett halvt år senare är optimismen borta:
– Det här kommer inte att ta slut, säger Lourdes González, som driver ett härbärge för särskilt utsatta asylsökande och migranter i staden Reynosa i Mexiko.
Nödläge i sex år
Under de senaste sex åren har krisen i norra Mexiko ständigt förändrats i takt med att USA:s politik förändrats, pandemin som slagit till och nya presidenter som tillträtt. Antalet strandsatta människor – totalt sett och i enskilda gränsstäder – har gått upp och ner beroende på migrationstrender och rykten om var det varit lättast att ta sig över.
– Ända sedan Dag ett har vi varit tvungna att reagera på en nödsituation. Och varje dag är annorlunda. Det är mycket svårt när man inte vet vad som kommer att hända och när man har befunnit sig i nödläge i sex år, säger Valeria Wheeler, chef för Mission: Border Hope, en frivilligorganisation i Eagle Pass i Texas, på andra sidan gränsen från Piedras Negras i Mexiko.
Graden av desperation och utsatthet har dock varit konstant. På vägen till gränsen utsätts människor för våld, utpressning, kidnappning och sexuella övergrepp från gäng, karteller och statliga myndigheter.
– De passerar genom allt detta, plus att de fastnar här. De vet inte vad de ska göra. Och det är inte så att de säger: ’Okej, jag åker bara tillbaka’. De kan inte åka tillbaka, säger Lourdes González.
– Det här är något annat, att ha att göra med människor som är i fara hela tiden, människor som inte har några pengar och ingenstans att bo, konstaterar Abraham Berberi.
– När krisen började under Trumps presidentskap var folk väldigt upprörda. Donationer och frivilliga strömmade till gränsregionen från hela USA, fortsätter Andrea Rudnik.
Men pandemin lade en dämpande effekt på antalet frivilliga som kom och gjorde det svårare för grupper baserade i USA att leverera hjälp över gränsen. Och när ekonomin försämrades började donationerna minska. Men den stora nedgången, åtminstone för grupper som arbetar i Matamoros, kom efter att det ursprungliga lägret upplöstes och de människor som bodde där fick tillåtelse att resa in i USA.
– Det var mycket spännande när lägret upphörde. Men det var verkligen en besvikelse när vi konstaterade att donationerna började sina, trots att asylreglerna inte hade ändrats och många människor fortfarande sökt sig hit, fortsätter, Andrea Rudnik.
Donationerna minskar
Eftersom finansieringen drastiskt minskat är den mängd vatten som dagligen levereras till det nya lägret ungefär hälften av vad det gamla lägret fick. De volontärer som en gång i tiden kom med kläder och leksaker till barnen är nu också sällsynta. Matdonationerna har också minskat. Förra sommaren var Abraham Berberi tvungen att stänga ett härbärge som han drev i sin kyrka i Matamoros och som hyste omkring 4 000 människor.
– Bördan av att se människor sova i tält, i regn och kyla, som blir trakasserade av invandringsmyndigheterna och kartellerna och vetskapen att de inte har någonstans att duscha och använda toaletten… Det tynger ditt hjärta. Det har varit svårt för oss alla, men det har varit svårast för de asylsökande, konstaterar Abraham Berberi.
Den långvariga och intensiva krisen vid gränsen mellan USA och Mexiko tar hårt på de människor som deltar i den humanitära insatsen.
– Vi är trötta allihopa, och vissa har tagit ett steg tillbaka och lämnat oss. Det tar liksom över ens liv, säger Andrea Rudnik.
I Piedras Negras är alla härbergen fulla och myndigheterna tillåter inte att nya läger bildas. Asylsökande och migranter får sova i övergivna hus, dela upp hyran för små hus eller lägenheter mellan tre eller fyra familjer eller sova på gatan, enligt Valeria Wheeler, som bor i staden och arbetar i Eagle Pass.
– I början ville invånarna vara med och hjälpa till, eftersom vi trodde att det skulle vara något som skulle vara kortlivat. Nu är flyktingsituationen normaliserad. De ser barnen som sover på trottoaren – och nu är det normalt, säger hon.
Krisens omfattning överträffar också förmågan hos de organisationer som tillhandahåller skydd och hjälp att hålla jämna steg i Ciudad Juárez.
– Jag har sagt detta gång på gång: Det finns inget sätt att ligga ett steg före, säger Enrique Valenzuela, chef för Chihuahua State Population Council, ett lokalt regeringsorgan som hjälper till att samordna nätverket för skyddade boenden i Ciudad Juárez.
I takt med att krisen blir alltmer djupgående ser Enrique Valenzuela och andra som deltar i den humanitära insatsen ett annat hotande problem: Människor som bor i norra Mexiko blir alltmer frustrerade, och främlingsfientlighet och anti-migrantkänslor börjar öka.
– Det finns en växande känsla av avståndstagande. Det är det största problemet. Det är detta som definitivt kommer att bli nästa utmaning, säger Enrique Valenzuela.
Eric Reidy
Redaktör och reporter, migration och särskild bevakning.
Redigering: Andrew Gully.
Översättning: Tomas Nordberg.
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
