Att diskutera den feministiska revolutionen i Iran med en panel där talarna till 75 procent är män kan inte beskrivas som annat än problematiskt. Bilden av männen på den upphöjda scenen samtidigt som den upprörda publiken mestadels bestod av kvinnor blev i sig en illustration till det förtryck som legat till grund för revolutionens uppkomst, skriver Maja Gunnarsson, praktikant på The Hunger Project i denna krönika.
”You are not our voice. You betray us,” skrek kvinnan blandat med förmaningar på persiska. Många av diasporairanierna i rummet applåderade och stämde in.
Scenen var Medelhavsmuseet och ämnet var Bakom rubriken: demonstrationerna i Iran – vad händer nu?. Men det seminarium som Utrikespolitiska Institutet (UI) arrangerade blev minst sagt dramatiskt när demonstranter tog sig in och krävde att få höras.
För att diskutera den feministiska revolutionen i Iran hade UI bjudit in en panel bestående av Barzoo Eliassi, docent vid Linnéuniversitetet, Rouzbeh Parsi, programchef för Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet på UI, och – som ensam kvinna på scen – Shora Esmailian, journalist och författare. Modererade samtalet gjorde Aras Lindh, UI.
Under hela seminariet hängde protestviljan i luften, och då och då under samtalet försökte publiken bryta in med frågor, kommentarer och i vissa fall skällsord, vilket nedtystades av panelen och moderatorn. Till slut lyckades man inte, och på publikens begäran bestämdes att de sista fem minuterna skulle ägnas åt publikfrågor. Innan panelen hunnit svara på frågorna började en kvinna skrika. Vakter kom för att föra ut henne ur rummet, men många i publiken anslöt till protesten och försvarade henne: ”Ni kan inte tysta oss. Ni måste låta henne prata.” ”You are not our voice.”
Omedvetet eller ej – att UI bjuder in till ett mycket kontroversiellt seminarium för att diskutera en feministisk revolution, där talarna till 75 procent är män kan inte beskrivas som annat än problematiskt. Bilden av männen på den upphöjda scenen, samtidigt som den upprörda publiken mestadels bestod av kvinnor är inte bara en bild utav seminariets misslyckande, utan även av det förtryck och den maktobalans som legat till grund för revolutionens uppkomst. Det kan tyckas ovidkommande vilka som får sitta i panelen på ett litet seminarium i Sverige, och ännu mer ovidkommande vilket kön dessa har. Men, genom att befästa denna maktobalans och inte låta kvinnornas röster höras både försvårar vi för revolutionens budskap att nå ut, och för förändring att ske.
Maja Gunnarsson
Studerar utvecklingsstudier vid Lunds universitet och just nu praktikant på The Hunger Project.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
