Journalisten Katsiaryna Andrejeva är landsförrädare, dömd till tio års fängelse i sitt hemland Belarus. Författaren och fotografen Maria Söderberg berättar historien om av en av Europas bortglömda politiska fångar – och hon minns deras profetiska samtal på bokmässan för tre år sedan.
Här kan du läsa vår samlade rapportering om Belarus
”Min Katya avtjänar sitt straff i Homel, koloni nummer 4. Där tvångsarbetar hon på en klädfabrik, även på lördagar. Ibland också söndagar. Efter sina skift på fabriken har fångarna även andra sysslor som de tvingas utföra. Hennes schema är fysiskt ansträngande. Efter två år i fängelset är hon mentalt trött. Hon har gått ned mycket i vikt och hennes syn har försämrats. Men Katya uthärdar och hon förlorar inte hoppet.”
Ihar Iljasjs fru Katsiaryna Andrejeva är dömd till tio år och tre månaders fängelse. Motivering: Landsförräderi.
– I dagens Belarus växer laglösheten och graden av våld. Om någon tror att man har nått gränsen för vad som är möjligt är det helt fel, säger Ihar Iljasj som väljer att bo kvar i Minskt för att vara nära sin fru.
1 390 politiska fångar. Det är ett svårslaget rekord i ett europeiskt land. Journalisten Katsiaryna Andrejeva, 29 år, är en av dem. För tre år sedan träffades vi på Bokmässan i Göteborg när jag sökte upp en programpunkt om Belarus. Vi blev några som satt på kuddar, drack te och lyssnade till hennes berättelse om att vara journalist i Belarus. Östgruppen arrangerade. Efteråt vimlade vi bland annat med författaren Uladzimir Njakljajeu, tidigare presidentkandidat i Belarus 2010, men som – i likhet med många oppositionella – misshandlats och fängslats av regimen. Han var också på besök och visst, det blev många skratt ser jag när bilderna plockas fram från mötet.
Katsiaryna Andrejeva var uppfylld av sitt yrkesval.
– Jag älskar mitt arbete som reporter, log hon, och sa att hon drömmer om att starta en byrå för undersökande journalistik i Minsk.
En av hennes idéer var att mer närgånget undersöka Lukasjenkaregimens integration med Ryssland. Ett annat av sina projekt, som hon då inte ville skulle bli offentligt, var en bok om Donbas i Ukraina.
– Det är viktigt att visa landet Belarus inblandning i det av Ryssland annekterade området. Här finns stöd till krigföring och företag som understödjer separatisterna, men också belarusier som strider på Ukrainas sida för att återta kontrollen i det annekterade området.
– Det finns mycket som aldrig når allmänhetens kännedom. Om Ryssland försöker göra samma sak som i ukrainska Donbas i mitt Belarus betyder det fängelse eller död. Ja, då skulle jag lämna landet.
Katsiaryna Andrejevas beskrivning var alltså, för tre år sedan, i det närmaste profetisk.
– Jag ser helt enkelt ingen framtid i Belarus om Ryssland går in, sa hon där i Göteborg 2019.
– Det enda jag kan göra är att lyfta fram sanningen i mina rapporter till media.
Hon medgav att det ibland är svårt. Publiken, det belarusiska civilsamhället, sviker ofta. För även om de inser att Lukasjenka är en despot och sprider falska nyheter i statskontrollerade media, så vänder de bort blicken.
– Ibland undrar jag vem jag egentligen arbetar för? Vilka är de som väljer att hellre se på rysk TV med underhållning och nyheter?
Katsiaryna Andrejeva är anställd på Belsat, en satellitkanal som i huvudsak förmedlar nyheter och sänder över Belarus, men även i Ukraina och Ryssland. Kanalen startade för femton år sedan och är en del av det polska statliga medieföretaget TVP. Från start har även internationella givare, däribland Sverige, bidragit.
– Lämna landet? Nej, jag har fått erbjudande, men vill stanna där jag har mitt journalistiska uppdrag som oberoende reporter, sa hon.
Under presidentvalskampanjen 2020 uppstod en stark opposition till Lukasjenka. Oberoende media kom att få en betydande roll, liksom kulturutövare som bidrog med sång, poesi och uppläsningar. Efter valet den 9 augusti 2020 påstod Lukasjenka – inte helt oväntat – att han vunnit med 80 procent av rösterna, men i praktiken förlorade han stort mot oppositionens Svjatlana Tsichanouskaja.
De fredliga massprotesterna slogs efter några veckor ned mer och mer brutalt och Katsiaryna Andrejeva blev en av de gripna journalisterna. Den 12 september 2020 greps hon för första gången för att ha rapporterat om en kvinnomarsch i Minsk. Det blev tre dagar i häkte. Den 15 november greps hon återigen tillsammans med fotografen Darja Tjultsova efter ett inslag om en dödsmisshandel i Minsk. De dömdes nio dagar senare till två års fängelse.
De båda reportrarna har under fängelsetiden fått flera utmärkelser såsom ”European Journalist of 2021” av Prix Europa och Katsiaryna Andrejeva utsågs 2020 till ”Journalist of the Year” av Human Rights Alliance i Belarus. Människorättsorganisationen Viasna och andra har ständig blick på vad som sker med de politiska fångarna.
Boken ”Belarus i Donbas” utkom, trots fängelsedomen, med Katsiaryna Andrejeva och hennes man Ihar Ilyashi som författare i början av 2021. Första presentationen ägde rum i Minsk på den ukrainska ambassaden. Fem veckor senare, den 26 mars, förbjöds boken i Belarus när domstolen ansåg den vara ”extremistisk”. Ihar Iljasj, som har valt att bo kvar i Minsk trots risken att även han ska fängslas, vill så långt det är möjligt stödja sin fru Katya (som han kallar henne).
Tiden för det tvååriga straffet närmade sig sitt slut denna höst, men innan dess valde domstolen att agera. Den 13 juli 2022 dömdes Katsiaryna Andrejeva till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse för landsförräderi. Rättegången hölls bakom stängda dörrar och därmed helt utan insyn från allmänhet och anhöriga. Katsiaryna måste dessutom först avtjäna sitt straff om två år. Det innebär att hon skulle bli fri i mars 2031. Däremot så frigavs fotografen Darja Tjultsova den 6 september 2022 och befinner sig nu i exil.
På Belsats redaktion i Warszawa följer man noga fallet med Katsiaryna Andrejeva. Uladzimir Matskevitj, 67 år, programpresentatör, filosof och pedagog, är ytterligare en som skickats till ett femårigt straff. Journalisten Iryna Slaunikava, 52 år, dömdes även hon till fem år.
– Förutom dessa tre har vi ytterligare nio fängslade medarbetare i Belarus, säger Aljaksej Dzikavitski, chef för kanalen.
Belsat har trehundrafemtio anställda med korrespondenter och andra engagerade i Polen, Belarus, Ukraina, Ryssland, liksom i Berlin, Bryssel, Vilnius, Prag och Jerevan.
Aljaksej Dzikavitski började sin yrkesbana som journalist i Pinsk, södra Belarus, men kom tidigt i onåd hos myndigheterna. 2001 lämnade han och familjen i hemlighet landet och de fick flyktingstatus i Polen.
– Jag borde vara förberedd på hur långt Lukasjenska kan gå i sitt förtryck, men jag trodde inte de skulle fängsla så många, mörda människor och tortera i den här omfattningen. Men det finns några få undantag. En domare i min hemstad vägrade utdöma straff. Han bara sa upp sig och detta trots att han hade tre barn hemma att försörja.
De allra flesta väljer dock att stanna kvar och arbeta inom rättssystemet, vilket får Aljaksej Dzikavitski att sucka ljudligt:
– Den här mentaliteten att titta bort har pågått väldigt länge.
Han menar de som arbetar inom systemet känner sig säkra på att deras beslut och hantering aldrig kommer att straffas.
– Vi har fått ett nytt Gulag. Våra mor- och farföräldrar skickades i fängelse och till arbetsläger och de som stod för detta blev aldrig straffade.
Han nickar mot en bild på sin anslagstavla i sitt arbetsrum:
– Det där är min farfar. Han sändes till arbetsläger i Bashkiria under Sovjettiden.
För några år sedan fanns det de som trodde att situationen i Belarus skulle förbättras. Både inom och utanför landet, säger Aljaksej Dzikavitski.
– Men idag inser man vad som händer. Förutom Lukasjenkas repression har vi nu även ryska trupper i landet. En ockupation.
Han pekar på att 300 000 människor – eller ännu fler – lämnat landet sedan Ryssland gick in i Ukraina.
– Landet dräneras på sina bästa. Inte minst IT-sektorns människor har stuckit.
Hur ska era journalister bli fria?
– Vi försöker på olika sätt stödja dem och deras anhöriga. Mellan Ukraina och Ryssland finns fångutväxling, men det är inget som Lukasjenka sysslar med. Som nyhetskanal återstår det för oss att fortsätta vår bevakning och påminna om övergreppen.
I Minsk väntar och hoppas Ihar Iljasj på att situationen ska förändras. Intervjun med honom genomförs via textmeddelanden, inte via mobil.
Ihar Iljasj ser inget som helst hopp för Katya och andra politiska fångar inom ramen för det nuvarande rättssystemet i Belarus.
– Jag vill uppmana världssamfundet att göra allt för att rädda henne. Hon dömdes till ett långt fängelsestraff för att hon fullgjorde sina journalistiska uppgifter. Genom att riskera sin egen säkerhet försvarade hon inte bara sitt livsval och yrkesmässiga principer, utan även de värden som är gemensamma för så många i Europa och världen. Det handlar om yttrandefrihet, om rätten att leva i ett fritt samhälle och inte bli förföljd för sin tro. Lukasjenkas regim håller henne i fängelse för det är just dessa värden som han bekämpar.
Han har haft möjlighet att träffa sin Katya vid några tillfällen sedan hon dömdes.
– Hon har rätt till några långa och korta besök varje år. Men dessa besök kan godtyckligt dras in för minsta lilla förseelse. Senast vi sågs var för två månader sedan. Under besöken kan jag inte ens hålla i hennes hand. Vi pratar genom en telefonlur med en glasruta mellan oss. Senaste gången som jag hade möjlighet att hålla om min fru och kyssa henne var i augusti 2021.
Maria Söderberg
Bakgrund
på valdagen den 9 augusti 2020 utropade AleksandrLukasjenka sig som segrare i presidentvalet i Belarus Detta fick folk att reagera och gå ut på gatorna i protest. Responsen från polisen var hård, med batonger och vattenkanoner. På valdagen greps 120 människor och en person dödades av den belarusiska polisen.
Söndagen den 16 augusti samlades enligt vissa bedömare över hundratusen demonstranter i huvudstaden Minsk. Demonstranterna bar på den gamla Belarusiska folkrepublikens röda och vita flaggor, som har blivit en symbol för protesterna och en markering mot Lukasjenka.
Under de månader som följde gick regimen hårt fram mot proteströrelsen. Ändå fortsatte sig människor att våga sig ut. Efter hand tog protesterna nya former. Idag har många av de oppositionella som inte fängslats tvingats lämna landet. Men alltjämt pågår protesterna, om än i det fördolda.
Läs också
