Det gick en chockvåg över biståndsbranschen när det så kallade Tidöavtalet presenterades och det slogs fast att enprocentsmålet skulle avskaffas. Nu måste biståndsbranschen anpassa sig till en ny verklighet, skriver David Isaksson.
De åsikter som framförs i denna artikel är författarens egna.
I det drygt 60 sidor långa Tidöavtalet har biståndet inte någon framträdande plats. Faktum är att det enbart nämns under migrationsområdet och då enligt följande:
- Villkorat bistånd och diplomatiska åtgärder för ökat återvändande
Inom ramen för bistånds- och utrikespolitiken ska regeringen:
- Prioritera frågan om samarbete med främmande stater för att åstadkomma ett effektivt återvändande.
- Villkora delar av bistånd med att mottagarlandet tar ansvar för sina egna medborgare och återtar dem när så behövs.
- Fokusera biståndspolitiken för att utgöra ett verktyg för att motverka irreguljär migration, öka återvändandet och bidra till ett effektivt arbete för frivillig återvandring. Biståndet ska även rymma effektiva åtgärder för att minska grundorsakerna till migration.
- Agera för att EU ska frysa bistånd, och även begränsa möjligheterna till viseringsfrihet, eller visering i allmänhet, för tredjeländer som inte samarbetar i frågor om återvändande och återtagande av egna medborgare.
Punkterna ovan är sådant som länge drivits av Sverigedemokraterna och på sistone även av Moderaterna. Men faktum är att Sverige redan sedan tidigare stödjer återvändande-program genom bland annat IOM, även om utformningen kanske inte riktigt är den SD tänker sig. EU använder också aktivt biståndsmedel för att hindra migration, bland annat i Nordafrika.
Den som ställer villkor kan också känna sig tuff. Men med tanke på att många flyktingar kommer från länder med icke-fungerande stater där den humanitära situationen är svår, är det svårt att se att villkoren ovan skulle kunna leda till särskilt mycket i praktiken. Huvuddelen av biståndet till de ”svåraste” länderna går dessutom inte till staten, utan till civilsamhället och till rent humanitära insatser, och där vill den tillträdande regeringen knappast skära ned. Det hela liknar därför mest en pappersprodukt som tagits fram för att blidka SD.
Under den presskonferens där avtalet presenterades angavs däremot tydligt att den nya regeringen skulle frångå enprocentsmålet:
Reformerat bistånd
- Biståndsramen sätts för tre år och frikopplas från BNI.
- En reformagenda för biståndet tas fram med fokus på långsiktighet, transparens och effektivitet.
- Fokus på fattigdomsbekämpning och hälsoinsatser för de allra mest utsatta, demokratibistånd till människorättsförsvarare och demokratikämpar, utökat och effektiviserat klimatbistånd, och kvinnors och flickors rättigheter.
Vad kommer biståndsnivån att hamna på?
Biståndet ska alltså ha en fast budgetram för tre år. Det framgår inte tydligt, men sannolikt kommer krontalet att fastslås budgetår efter budgetår. Sannolikt finns det också en inofficiell procentsiffra med i överenskommelsen. Här kan man tänka sig att biståndet – åtminstone för det första året – ändå landar på lite över 0,7 procent för att liberaler och kristdemokrater ska kunna visa att man inte helt fick ge vika för Moderaterna för att sedan minska ytterligare. Kanske.
Kommer Sidas roll att förändras?
När Gunilla Carlsson tillträdde som biståndsminister ville hon lägga ned Sida och börja om från början, något hon inte fick för Fredrik Reinfeldt. Hade den nu tillträdande regeringen haft sådana planer så hade det sannolikt stått i överenskommelsen. Däremot är det troligt att Sida kommer att styras upp hårdare i linje med det som Riksrevisionen tidigare anmärkt på.
… och vad kommer att försvinna?
Det pratas mycket om effektivisering av biståndet, och visst finns det säkert viss verksamhet som kan effektiviseras, men i ett läge där upp till 30 procent av budgeten ska bort så krävs det mycket mer än bara effektivisering. Hela länder, tematiska områden eller FN-program behöver fimpas. Att göra det tar tid, åtminstone om det ska ske på ett ansvarsfullt sätt, visar tidigare erfarenheter.
Den tillträdande regeringen sa också i samband med presskonferensen att Ukraina och närområdet ska prioriteras. Då behöver långt bort liggande områden tas bort. Sannolikt ligger biståndet till Palestina illa till. Sverige är en stor givare till FN-organet UNRWA och Sverige skulle kunna göra som Trump gjorde, nämligen att helt ta bort det – liksom det svenska bilaterala stödet till Palestina.
Som av en händelse befann sig cheferna på flera av de ledande svenska biståndsorganisationerna på resa i Israel och Palestina när avtalet presenterades. I ett gemensamt uttalade skriver organisationerna (Amnesty, Palmecentret, We Effect, Act Svenska kyrkan och Kvinna till Kvinna) bland annat:
– Vi är bekymrade över att Ebba Busch under presskonferensen, när hon fick en fråga om biståndet, valde att göra svepande och dåligt underbyggda uttalanden om att ”ösa in pengar i verksamhet med tveksam effekt” snarare än att peka på de viktiga och väldokumenterade resultat som Sveriges bistånd ger, och de extrema behov som finns i världen idag.
Länder som ligger illa till skulle kunna vara biståndets ständiga hatobjekt Tanzania och länder som inte tar avstånd från Rysslands krigföring i Ukraina, till exempel Moçambique. Eller varför inte hela Latinamerika, en kontinent som få i Sverige bryr sig om (annat än om det gäller Amazonas).
Annat som sannolikt drabbas är det stöd till olika FN-organ som går direkt från Utrikesdepartementet, som faktiskt hanterar över 40 procent av det svenska biståndet. Ingen i den nya regeringskoalitionen är särskilt förtjust i FN och utan egna lobbyister kan det bli svårt för FN-organ att försvara medlen. FN:s utvecklingsprogram UNDP eller FN:s befolkningsfond skulle kunna ligga risigt till, liksom ett antal mindre FN-organ och Globala fonden. Insatser för miljön skulle också kunna få stryka på foten.
För de organisationer som ägnat all kraft åt att försvara enprocentsmålet gäller det nu att ställa om. Biståndet kommer att minska och då gäller det att prioritera det som är viktigast. Civilsamhället, FN-organ och andra som vill ha fortsatta svenska pengar, måste etablera en relation med de som kommer att styra biståndet de närmaste tre åren. Det handlar helt enkelt om att gilla läget. Josephine Sundqvist, generalsekreterare för Läkarmissionen, konstaterade i samband med att den nya biståndsinriktningen presenterades, att civilsamhället nu måste blicka framåt:
– För oss på Läkarmissionen handlar det framför allt om HUR-frågorna; Hur kan vi öka biståndseffektiviteten? Hur säkerställer vi ett mer katalytiskt och innovativt bistånd som tydligt prioriterar att höja levnadsvillkoren för de mest fattiga och sårbara i fragila stater?
Ja, det finns väl ingen som inte tycker att långsiktighet, effektivitet, och transparens är bra. Betydligt svårare blir det med den så kallade praktiken när situationen i världen sannolikt kommer att försämras ytterligare.
David Isaksson
Chefredaktör
Läs också
