DEBATT. Bali och andra röster för sänkt bistånd bygger sin argumentation på okunniga antaganden om global utveckling och de faktorer som påverkar. Det finns aldrig något att vinna på att sprida okunskap, skriver staffan Landin i en replik till David Isakssons artikel om den pågående biståndsdebatten.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
I en kommentar till de senaste dagarnas biståndsdebatt frågar David Isaksson i Global Bar Magazine om vi borde tacka Hanif Bali för att han ”äntligen fått människor att förstå vad det handlar om”. Jag är inte helt säker på om det skulle bero på att hans insats givit utrymme och möjlighet för biståndskunniga att höras eller om det är det är det tydligare språkbruket som vi i så fall ska tacka.
Men oavsett vilket är svaret, från mitt perspektiv: nej. Och mitt perspektiv är i det här fallet verkligheten. Vad som är sant och vad som är falskt. Bali, liksom många andra röster för sänkt bistånd de senaste åren, bygger sin argumentation på okunniga antaganden om global utveckling och de faktorer som påverkar den och det finns aldrig något att vinna på att sprida okunskap. Vi blir aldrig klokare av att några blir mer okunniga.
För det är det som händer. Vi har sett det om och om igen. När politiska företrädare påstår att saker förhåller sig på ett visst sätt, då kommer deras anhängare att tro det också. Det är inget nytt, så fungerade det säkert också med Palme, Bildt, och Reinfeldt. Så kan Trump fortfarande vara nästan halva USAs ledare trots att nästan allt han säger är lögn. Men för ett ämne som biståndet, där förkunskaperna av naturliga skäl är begränsade, räcker det med att säga att folks pengar ”försvinner till korrupta diktaturer” för att folk ska tro att pengarna försvinner till korrupta diktaturer, det är ju till exempel så Hanif Balis slutsatser skapades.
Hans Roslings livsgärning de sista 20 åren av sitt liv var att försöka lära folk den grundläggande skillnaden på åsikter och fakta. Inte för att det ena är bättre än det andra, men för att det är olika saker, med olika syften och olika verktyg.
I SVT-debatten argumenterade Lars Adaktusson utifrån åsikter. Han tycker bistånd är rätt sak att göra. Han menar att ett samhälle mår bra av att visa solidaritet. Bali argumenterade mestadels i sak; att bistånd (som inte är katastrofbistånd) inte fungerar, att pengarna försvinner på vägen, att bistånd tas från fattiga svenskar och ges till rika i fattiga länder. Inga av Balis påståenden ifrågasattes, trots att många var uppenbart osanna. Båda diskussionerna är ytterst relevanta, men de är inte samma diskussion. Och framför allt är de ständigt pågående.
Och det är här jag reagerar på Isakssons fråga. Det finns en enorm kompetens i Sverige kring dessa frågor. Vi har vetenskapliga institutioner och andra institut som verkat under årtionden, vi har mängder av människor med lång erfarenhet av biståndet från alla tänkbara perspektiv. Vi har, kanske mer än något annat givarland, haft en öppen och deltagande process om hur den svenska biståndspolitiken ska utformas. Vi har och har haft flera olika insatser för kritisk granskning biståndspolitiken.
Det finns ingen som helst rimlig anledning till att den offentliga debatten om biståndets storlek skulle behöva bygga på gissningar eller påhittade beskrivningar. Ingen.
Det finns därför heller ingen anledning till att det skulle vara positivt att Hanif Bali, med ogrundade och svepande påståenden skapar en snedvriden uppfattning av utvecklingssamarbetet. Inte ens om han använder så ny-fräscha termer som ”fittigt”.
Så svaret på frågan är: nej.
Förutom det finns det några andra saker från debatten som gnager. En saklig debatt om biståndet går åt båda hållen. Bara för att Adaktusson och Bali bjudits in till en debatt utanför deras kompetensområde betyder det inte att de inte har rätt till en åsikt, eller att de förtjänas att förlöjligas. Det gynnar ingen och inget. De senaste dagarnas debatt har tyvärr också givit exempel på det. Jag tycker till exempel inte att sarkasmerna i inledningen av artikeln I Global Bar Magazine landar särskilt väl, om Bali som självklar expert på bistånd för att han levt på bistånd och socialbidrag. Dessutom förstod jag inte vad kopplingen till att biståndsbranschen domineras av kvinnor har för relevans.
Slutligen vill jag förtydliga en aspekt som flera i den efterföljande debatten tycks ha missförstått, möjligen också Isaksson. Mina inlägg handlade inte om att försvara biståndet eller enprocentsnivån. Jag är inte alls säker på att jag tycker det är en särskilt smart politik. Jag ifrågasatte grejen med att vilja minska anslagen med 20-30 miljarder utan att veta något om vad de gör idag eller vad konsekvenserna skulle bli. Och syftet med att såga sönder det gamla Sydkorea-vs-Tanzania exemplet var inte på något sätt att försvara Tanzania. Ingen kan, eller har, påstått att Tanzania lyckades bättre 1970-1990 är Sydkorea. På grund av en lång lista av faktorer som krig, aids och misslyckad ekonomisk politik, kunde skillnaden i ekonomisk utveckling inte var större. Men om vi låter det stå oemotsagt att orsaken till detta var bistånd, då har vi slagit in ytterligare en spik den gemensamma fördumningens kista.
Staffan Landin
Skribent och föreläsare om fattigdomsbekämpning, mänsklig utveckling och förhållanden i Sverige och världen.
Svar direkt:
Ironi är svårt och uppenbarligen nådde jag denna gång inte hela vägen fram, åtminstone inte till Staffan Landin som jag – utan parentes – tycker gör ett utmärkt jobb när det gäller att öka kunskapen om globala frågor.
Staffan Landin argumenterar för att fakta ska få tala. Och det är gott nog. Problemet är bara – smärtsamt nog – att fakta och kunskap långt ifrån räcker. Det blev Hans Rosling också varse om på sin tid. I en värld där budskapen är korta, förenklade och många gånger provokativa så måste man också lära sig svara på ett slagkraftigt och tydligt sätt, utan att för den sakens skull frångå fakta. Här behöver biståndsbranschen bli bättre. Det räcker inte med 20 000 insamlande namn om biståndet ska räddas, det krävs mer än så för att lyckas. Och – man måste också själva våga kritisera det som gått fel, även om det kan slå tillbaka mot biståndet i dess helhet. Tanzania som varit allt annat än en svensk succéhistoria blir där ofta en bild – eller metafor – och detta oavsett om vi väljer att jämföra med Sydkorea eller inte.
Staffan Landin – du gör ett viktigt jobb – men om biståndet ska räddas måste nog fler också lära av Hanif Bali och hur man formulerar sig för att nå fram.
David Isaksson
Chefredaktör
Global Bar Magazine
Läs också
