Hur kan ett rasistiskt parti attrahera 20 procent av väljarna i fantastiska Sverige? Varför pratar ni våld utan att diskutera narkotikalegalisering och tänker ni också omhänderta barn till vita invandrare om de inte vill lära sig svenska? Nej, det är inte lätt att förklara det svenska valet för internationella besökare, konstaterar David Isaksson.
Under mer än trettio år som journalist har jag hunnit följa ett gäng valrörelser i Afrika, Asien och Latinamerika. Nu handlar det om Sverige.
Att se sitt eget land och eget samhälle med andras ögon är många gånger nyttigt, inte minst vid valtider. De senaste tre veckorna har jag haft en grupp på som mest 70 latinamerikanska journalister, mediechefer och andra personer med inflytande över sina länders mediepolitik, på besök här i Sverige. Det har blivit många frågor, en del svårare än andra att besvara.
Det är lätt att bli hänförd över Sverige: renhet, punktlighet, jämställdhet, kreativitet och ett samhälle där människor kan känna tillit, både till varandra och till staten. För den som lever i ett land där presidenten med en handviftning kan avsätta Högsta domstolen känns en förmiddags presentation hos Justitiekanslern som rena Alice i Underlandet – kan allt det där verkligen vara möjligt? Är yttrandefriheten så starkt förankrad hos er?
Men så har vi de andra frågorna. Hur kan ett parti som är så uppenbart rasistiskt kan få stöd av mer än var femte svensk? Hur starkt är egentligen ert rättssystem den dag det verkligen utmanas av auktoritära krafter? Är ni inte väl naiva?
Sett utifrån har den svenska valrörelsen präglats av en rad illiberala utspel där politiker i jakt på marginalväljare gladeligen lovar att inskränka demokratiska fri och rättigheter som vi annars är så stolta över.
Dessutom har kampanjen en rasistisk baksida. När en partiledare hotar med att tvångsomhänderta tvååringar som inte får lära sig svenska är det knappast barnen till IT-specialister från USA de tänker på. Och när segregeringen ska brytas är det ingen som föreslår att rika Djursholmsbor ska tvångsförflyttas för att skapa bättre uppblandning.
Och vad anser svenskarna om frågan av legalisering av droger som marijuana? undrar journalistkollegorna. Jag försöker svara så gott jag kan, att även om frågan om gängvåld står i fokus för snudd på alla svenska politiker så skulle ingen våga tala en av de viktigaste grunderna: narkotikahandeln och behovet av en eventuell legalisering. Att kunderna består av köpstarka, vita medelklassmänniskor är helt enkelt en icke-fråga.
En annan icke-fråga är förstås klimatet. Och – får man tillägga – snudd på allt som innebär att partierna höjer blicken bortom Sveriges gränser. Att höjda energipriser skulle ha något att göra med kriget i Ukraina verkar inte ha slagit de politiker som lovar att trolla fram nya kärnkraftverk ur rockärmen.
Och varför vill ingen prata NATO eller säkerhetspolitik i stort?
Ja, jag vet, det är lätt att klaga. Men vi har ett storkrig utanför våra gränser, ett krig som sannolikt kommer att påverka oss decennier framåt i tiden, vi har en hungerkatastrof i stora delar av världen (som kommer att tvinga ännu fler på flykt) och ett allt mer expansivt Kina.
Jag hade önskat ett aningen mer globalt perspektiv på våra svenska problem – åtminstone en ukrainsk, afrikansk eller kinesisk anka i den svenska plaskdammen.
I eftermiddag ska en indisk tv-kanal intervjua mig om det svenska valet. Jag misstänker att deras frågor kommer att påminna om de som mina latinamerikanska kollegor ställde.
Och att jag kommer att ha lika svårt att svara också då.
David Isaksson
Chefredaktör
Global Bar Magazine
