SAMTAL. Sverige har bestämt sig för att gå med i NATO. Hur kommer detta beslut att påverka vår utrikespolitik? Kommer vi bli mindre trovärdiga när det gäller till exempel mänskliga rättigheter?
Anna Sundström inledde med att konstatera att reaktionerna från Palmecentrets partnerorganisationer på Sveriges beslut att gå med i NATO har varit mindre än förväntat.
– De bryr sig mer om andra saker som ökade livsmedels- och bränslepriser och fattigdom, slog hon fast.
Hon konstaterade samtidigt att många i fredsrörelsen, både i Sverige och internationellt, är besvikna på Sveriges beslut att gå med i NATO.
Andrés Rivarola, professor och verksam vid Latinamerikaninstitutet vid Stockholms universitet, betonade att de mest positiva länderna finns i västra Balkan. I Sverige pratar man mest om Turkiet, men vanligt folk i Turkiet diskuterar knappast Sveriges NATO-ansökan, noterade han.
15 år till med Putin
Wilhelm Konnander, säkerhetsrådgivare och Rysslandkännare, pekade på att Sveriges varumärke är demokrati och mänskliga rättigheter, en stark ekonomi och god konkurrenskraft, samt företagande. Även inom ekologi och socialt hållbar utveckling tillhör Sverige världstoppen. Vårt strategival har traditionellt varit att alliera sig med likasinnade länder och vi tillhör världstoppen i välmående och bidrag till världen, menade han. Att vi lämnar vår alliansfrihet behöver inte nödvändigtvis ändra på detta.
Petter Bolme lyfte fram 2016 års utredning av Krister Bringéus om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten och dess slutsats att NATO-medlemskap inte torde begränsa våra möjligheter att medla som en internationell aktör.
Panelen var ganska eniga om att Sveriges medlemskap inte är något som får länder runtom i världen att reagera. Många har nog redan räknat in Sverige på den sidan. Men vårt och Finlands medlemskap ses som en risk för att det ökar på spänningarna mellan Ryssland och Kina på den ena sidan och NATO (USA) på den andra sidan.
Oro för polarisering
Hur ser då människor runt om i världen på Sveriges NATO-medlemskap och dess följder? Olof Palmes Internationella Center har från sina partners i det turkiska civilsamhället och i de kurd-dominerade områden i Syrien uttryckt en oro för en turkisk invasion av norra Syrien. Det finns en stor oro att Sverige ska gå med på att lämna ut personer som Turkiet begärt utlämnade och att svenska vapen säljs och används.
I södra Afrika finns det en generell politisk konsensus, menade Andrés Rivarola, att NATO-expansionen är en av huvudförklaringarna till kriget i Ukraina. Flera länder intar en neutral hållning till den ryska invasionen av Ukraina, till exempel Sydafrika. Han jämförde deras val att inte rösta mot Ryssland i FN med hur alliansfria stater agerade under kalla kriget: ett sätt att stå emot och försvara sin egen suveränitet i en värld styrd av en konflikt mellan två starka block.
Alla uttryckte en oro för ännu mer polarisering i världen. Något som kan riskera arbetet med fattigdomsbekämpning, Agenda 2030 och vår förmåga att lösa klimatkrisen. För när hoten om konflikter mellan de mäktigaste länderna ökar minskar samtidigt möjligheterna att hitta vägar för att lösa stora globala problem.
Flera av paneldeltagarna tog upp att det i många av de länder som tidigare varit europeiska kolonier råder ett starkt anti-imperialistiskt narrativ. Utifrån detta ”köper” ganska många länder den ryska bilden av att kriget i Ukraina egentligen handlar om en expansion av NATO. Man lyfter också fram den dubbelmoral som finns bland Natoländerna sedan de själva varit delaktiga i att invadera Afghanistan, Libyen och Irak.
Andrés Rivarola pekade på att invasionen av Ukraina fungerar som en ögonöppnare och som visar på riskerna med vårt globala beroende, till exempel när våra vinterdäck tillverkas i Ryssland och en stor del av världens alla halvledare kommer från Taiwan.
– När inte Ryssland kan tillgodose vårt behov av sällsynta metaller och litium träder Kina in som leverantör. På längre sikt, och i ett globalt perspektiv, handlar det om en konflikt med Kina i centrum, förklarade han.
Vilhelm Konnander betonade risken att vi kommer att leva med Putin och den aggressiva politik han för under lång tid framåt. Minst fem, men kanske 15 år. Samtidigt ser Kina, västvärldens kanske största hot på lång sikt, Ryssland som en vasallstat. Riskerna med denna politik är därför svåra att överblicka.
Petter Bolme påpekade att USA kan komma att välja en president som för en helt annan politik. Att den ledningen kanske vill närma sig Ryssland för att kunna fokusera på hotet mot Kina. Vad händer då med Ukraina och Europas försvar?
Samtliga paneldeltagare och åhörare påpekade att det saknas en diskussion om vår utrikes- och säkerhetspolitik. Utrikespolitiken har städats undan inför valet. Något som de flesta partier gjort medvetet, samtidigt som vår utrikes- och säkerhetspolitik är viktigare än på mycket lång tid.
Tomas Nordberg
Här kan du se samtalet i dess helhet
Medverkande:
- Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret
- Andrés Rivarola, professor och Latinamerikaforskare
- Wilhelm Konnander, säkerhetsrådgivare med lång erfarenhet av Ryssland
Moderator
- Petter Bolme
