I Palestina hänger våldet och hotet om våld ständigt i luften. Skulle jag klara av att leva med rädslan som ständig följeslagare? frågar sig Martin Nihlgård i denna krönika.
Det första som numera möter den som vill besöka gamla stan i Jerusalem genom Jerikoporten är tre strategiskt utplacerade halvöppna betonghus, eller skjul. I varje skjul står tre tungt beväpnade kravallpoliser. Första dagen i Jerusalem har jag bestämt frukostmöte med en palestinska journalist vid denna port. Journalisten gör mig uppmärksam på att i den ena kuren har poliserna fokus nedåt, mot den ytan du inte kan se utifrån. Hen menar att de tagit in en palestinsk ungdom och nu mer eller mindre brutalt förhör honom. Hen säger ”jag brukar ofta gå fram och filma det, men jag kan inte göra det varje gång då hade jag inte haft något annat att göra”.
De tungt beväpnade kravallpoliserna, normalt minst tre och tre i grupp, är utrustade med automatvapen, har på sig knäskydd och hjälm som hänger beredda i skyddsvästen. Jag möter dem överallt, ofta med vapnet riktat mot min midjehöjd när jag ska passera. Inte som jag fick lära mig i lumpen för många år sedan, att aldrig rikta ett vapen mot en person. Ofta plockar de in någon förbipasserande, rotar igenom deras väska, kollar deras ID och gör tydligt vem som har makten. Det drabbar inte mig, jag är inte palestinier.
En dag besöker jag och mina tre kollegor byn Saffa, 13 kilometer utanför Ramallah. Där träffar vi Adham och några andra ungdomar som bedriver småskaligt ekologiskt jordbruk. Ungdomarna ska ta med oss och visa det fält där de började sin verksamhet, en grön idyll långt utanför stadens larm. Det känns härligt att vara på landet – långt ifrån alla kravallpoliser.
Vi kör dit i två bilar, i den jag åker sitter jag och mina tre kvinnliga kollegor Randa, Sahar och Dalia. Vi stannar bilen och går ur. Då ser vi hur tre israeliska militärer med automatvapen kommer springande mot oss. Min första reaktion är att gå mot dem med händerna uppsträckta för att visa att jag är oskyldig. Mina kollegor säger ”snabbt in i bilen”. Vi sätter oss i bilen och Randa börjar backa därifrån. Militärerna fortsatte springa mot oss och jag hör hur skott avlossas, det låter som om de slår ner precis i närheten av bilen. Sahar i baksätet är i chocktillstånd, jag är livrädd och hukar mig ner, Dalia tröstar Sahar och Randa fortsätter köra därifrån.
På behörigt avstånd stannar vi och går ur bilen för att prata om vad som hänt. Jag frågar lite naivt varför vi inte bara sträckte upp händerna och visade att vi var oskyldiga. Mina kollegor förklarar tålmodigt att de ville skrämma bort oss, säkraste sättet är att så snabbt som möjligt lämna platsen, annars vet man aldrig vad som händer. Polisen har inte skjutit, i alla fall inte med skarpa skott. Kollegerna är säkra på att det som hänt är att soldaterna kastat något de kallar ”ljudbomber” mot oss.
För de palestinier jag möter är detta mer vardagsmat. Hotet om våld finns ständigt där. En del av dem skämtar bort det. Andra har förvandlat rädslan till uppgivenhet och försöker lämna landet. Ytterligare några bär ett tydligt sår inom sig som snarast visar sig i ilska mot den totala övermakten.
Jag är väldigt osäker på hur jag skulle hanterat att i längden leva med rädslan som ständig följeslagare, men jag vet att en kort stund trodde en del av mig att jag skulle dö där, i en bil på den palestinska landsbygden.
Martin Nihlgård
Generalsekreterare, IM – Individuell människohjälp
