Vi svenskar verkar helt oförberedda när vi ifrågasätts. Vi är ju bäst på bistånd, på hållbarhet, på jämställdhet – så hur kan någon komma på tanken att kritisera just oss? Vad säger denna stingslighet om vår identitet och vår självbild, frågar sig David Isaksson på självaste nationaldagen.
Just den här dagen, nationaldagen, är jag på väg till Norge, ett land som onekligen vet hur de firar sin nationaldag. I Sverige lär det inte gå lika livat till, varför? Har Sverige ingen identitet, eller har vi en identitet som vi inte uttrycker på samma starka sätt som till exempel norrmännen?
Den diskussion – och på sina håll – upprördhet som uppstod i samband med diskussionen kring svenskars förhållande till andras barn – de där andra barnen som inte fick äta när de var hemma och lekte hos familjen (eller som slapp äta den äckliga maten, beroende på vem som skriver) visar lite på den upprördhet som uppstår när någon ifrågasätter det svenska.
Människor från länder som USA eller Tyskland är vana vid att få kritik och bli ifrågasatta. Vi svenskar verkar däremot helt oförberedda när vi ifrågasätts. Vi är ju bäst på bistånd, på hållbarhet, på jämställdhet – hur kan någon komma på tanken att kritisera just oss?
Själv tycker jag att hashtagen #swedengate bjuder på en hel del nyttig läsning, elegant sammanfattat av Petter Bolme i denna artikel.
Mitt i Stockholm ligger nu ett stort amerikanskt krigsfartyg. Hotfullt, skriver en del, andra tackar USA för det skydd som vi nu får. Oavsett vilket så är vår identitet påverkad. Vi är plötsligt en del av något annat. Av en slump så hamnar jag på ett långbord på en av Stockholms uteserveringar med ett gäng unga soldater från just det där fartyget. Vi börjar så klart snacka, för om det är något amerikaner är bra på så är det just att snacka. De är glada, inte bara för vädret och för att få lite permission, utan för att de gillar det de ser. De är alla kring 20, kommer från (gissar jag) fattiga bakgrunder och hade skrivit på för två-tre år. Efter avslutad tjänst i det militära kan de därmed också få sponsrad universitetsutbildning – något som annars är omöjligt för många unga i USA där några år på universitetet innebär livslång skuldsättning för deras föräldrar.
Så vilka var de? Framför allt så var de blandade på ett sätt som nog inte hade varit tänkbart i Sverige. För det första var hälften tjejer, sen etniciteten. Där med drinkarna i Sommarstockholm sitter ett gäng afro-, latin-, asia-, och euro-amerikaner, allt i en flamsigt bubblande mix. Hade ett sånt etniskt blandat gäng svenskar gått ut tillsammans? Jag tror inte det (men hoppas jag har fel).
I Sverige odlar vi gärna bilden av att vi är lagom, mellanmjölkens land, men sanningen är att vi är extremister, sett till den globala värderingskartan World Value Survey.
Vi har en stark individualism, som samtidigt baseras på ett kollektivt kontrakt. Vi tycker vi är fria och oberoende, samtidigt som vi rättar oss efter staten betydligt mer än de flesta. Vi tycker att vi är sekulära och icke-religiösa, men kämpar med näbbar och klor för att skolavslutningar ska hållas i en religiös lokal (för vi tycker inte att kyrkan har något med religionen att göra!). Vi ser oss som världsbäst på planering och organisering, men klarar inte ens av att fixa pass till våra medborgare.
Det är med andra ord en självbild som inte alltid stämmer överens med verkligheten.
Och – känns det som – i Sverige tycks det bara vara möjlighet att ha en identitet åt gången. Att någon kan vara både svensk och afghan, det går liksom inte, för i Sverige envisas vi alltid med att fråga människor som ser minsta avvikande ut varifrå de egentligen kommer. Som om det skulle spela någon roll.
Man kan säga mycket om USA, men en storhet med landet är att det där går att ha flera identiteter samtidigt, utan att det är det minsta konstigt. Du kan samtidigt vara från både Nigeria och USA och ingen tycker det är det minst konstigt att du pratar igbo eller yoruba på tunnelbanan på väg till Yankee stadium.
En av dem som verkligen försökt göra något inkluderade av det svenska nationaldagsfirande är Thomas Gylling och gänget runt honom. Men efter flera års firande i Rålambshovsparken blev det stopp. Och inte heller i år blir det något. Thomas Gylling säger i en video på Facebook:
I en storstad har många medborgare DUBBLA stoltheter. Många av oss har ju kärlek och koppling till ett annat land och det berikar sedan Sverige och huvudstaden. Detta är sedan många många år en del av vardags-Sverige alltså en del av landet. Med svenska flaggan i topp är det även den dualitet som har rätt att erkännas och bejakas den 6 juni.
Vi delar de blå-gula färgerna med ett annat land där identiteten numera är så stark att människor är beredda att gå i döden för den. Jag syftar förstås på Ukraina.
Krävs det ett krig för att vi ska uppskatta vår egen identitet? Ska man tro människor från både Norge och Ukraina så är svaret kanske ja på den frågan.
Jag hoppas förstås att de har fel. Jag hoppas att en inkluderande svensk identitet ska kunna växa fram på helt andra vägar.
Med detta önskar jag er alla en glad nationaldag!
David Isaksson
Chefredaktör
Läs också
