ANALYS. Många afrikanska ledares och intellektuellas kritik av väst – och försvar av Putin – handlar om en frustration över att utvecklingen inte blev som tänkt. Väst används som förklaring för att vända bort uppmärksamheten från egna misslyckanden och bristande självinsikt om det egna ansvaret. Det skriver Anders Östman, mångårig biståndsarbetare med ett förflutet som bland annat biståndsråd i Uganda, Mali och Liberia.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.
I boken Africa Works: Disorder as Political Instrument (Patrick Chabal, Jean-Pascal Daloz, 1999) återfinns en kort talande mening om Afrika: ”You don’t get what you see.” Det en utifrån kommande besökare möter är en fasad, där det pågår något annat bakom, till en början osynligt för betraktarens öga. Malena Liedholm Ndounou har sin artikel, där hon försöker förklara varför det finns så många afrikaner som sympatisera och till och med hyllar Rysslands invasion av Ukraina, hamnat i den fällan.
En av bokens två författare, Patrick Chabal, berättade för mig att det största misstaget västlänningar gör när de försöker förstå Afrika (om generaliseringen tillåts) är att använda västerländska glasögon, statsvetenskapliga angreppssätt, värderingar och ekonomiska modeller som utgångspunkt vid jämförelser av livet i Afrika och dess utveckling, eller brist på utveckling. På liknande sätt präglas de västliga biståndsgivarnas angreppsätt och framförallt när det gäller stöd till mänskliga rättigheter och demokrati. Vid en presentation på Sida för ungefär tio år sedan svarade Chabal en ung statsvetare, som frågade varför utvecklingen i Afrika gick så långsamt: ”Tror du Sveriges utveckling och hur svenska värderingar formades, bara handlar om de senaste hundra åren?”
I slutet på 90-talet besökte jag Kabale i södra Uganda tillsammans med en före detta district chief från norra Uganda och nu arbetade för en NGO. Han hade inte besökt Kabale tidigare och visste att staden klarat sig bra under orosåren och krigen och nu såg (relativt) välmående ut. Plötsligt slängde han ur sig: ”om vi (från norra Uganda) hade suttit kvar vid makten, hade vi jämnat staden med marken!” Jag blev svarslös.
Afrika har en längre historia än bara kolonialtiden, som i ett historiskt perspektiv var kort jämfört med andra koloniserade världsdelar och vissa länder. Den förkoloniala tidens samhällssystem fortsatte efter avkoloniseringen att prägla tänkesätt, värderingar och uttryck och gör det även idag, kanske mer än för säg trettio år sedan.
Demokratiska val, om det går att kalla dem så, handlar i hög grad om att köpslå om olika etniska gruppers röster, utlova fördelar och belöningar, inte om sakfrågor. Det görs på liknande sätt som i det tidigare förkoloniala, patrimoniella, patriarkaliska afrikanska samhället. Under valkampanjerna betalar kandidater människor att närvara vid möten, för att ge ett intryck av ett stort stöd. Vid röstsammanräkningen manipuleras resultaten eller genom direkt valfusk. Det är få afrikaner som är stolta över detta, men närmast generade att erkänna.
Det koloniala styret kännetecknades även av ”indirect rule”, varför påverkan på en då glest befolkad kontinent var begränsad. I till exempel Västafrika var fransmännen mest intresserade av att utbilda en liten afrikansk elit för sin maktutövning i huvudstaden. I stort sett lämnades länderna att styras av lokala ledare (chiefs).
Malena Liedholm Ndounou ser endast kolonialtiden, framför allt den franska som avgörande för dessa direkt skrämmande åsikter jag även stött på i Kenya. När det på caféerna med välbehag i Dakar dricks café au lait till bagetter och franska bakelser av eliten och den lilla medelklassen, liksom i Nairobi, där det dricks engelskt te med toast eller egg-n-bacon till frukost, då är det koloniala inflytande plötsligt bortblåst eller glömt.
Såklart finns uppfattningar, ”teaching the West a lesson” och ”under dog perspectives” som förklarliga orsaker, men de döljer mer än de förklarar. Skadeglädjen lyser dock igenom på många håll.
Det fanns ingen entydig uppfattning i Väst om agerandet i Afghanistan, Syrien och Libyen. Det vet de intellektuella i Afrika, men ändå hänger de sig åt påstående som att väst ”is dragging Africans around like cattle”. Att länderna söder om Afrika skulle anse sig tillhöra samma gemenskap med Nordafrika bara för att de är en geografisk del av kontinenten, är också en chimär. I Västafrika är islam förhärskande och därmed kan sympatier med andra muslimska länder vara en förklaring, men inte i lika hög grad i östra och södra Afrika där till exempel slavhandeln hade sitt ursprung på den arabiska halvön. Att afrikaner utsätts för rasism i Mellanöstern är ett välkänt faktum få talar om.
Jag tror det mer handlar om en frustration av att bristen på utveckling inte blev som tänkt. Väst används som förklaring för att vända bort uppmärksamheten från egna misslyckanden och bristande självinsikt om det egna ansvaret. Då plockas slavhandeln och den koloniala historien fram, som om den inte funnits på andra håll i världen och i många fall inte hindrat en klart bättre utveckling än Afrikas. Utveckling handlar om att ta tillvara på människors förmåga och vilja till ett bättre liv, inte om den skadeglädje över andras olycka som jag ser och hör nu.
Afrikanska ledare har dessutom visat sig lika benägna som Putin till att ta till vapen och begå övergrepp mot den egna befolkningen eller grannar. Hur mycket väst har ansvar för kan diskuteras, men det finns inga rimliga skäl att ursäkta eller förminska de fruktansvärda övergrepp som Putins invasion och krigsbrott utgör, även för Afrikas intellektuella och ledare.
Anders Östman
Läs också
