DEBATT. Sverige satsar mer än dubbelt så mycket pengar i det autokratiska Zimbabwe än i det frihetliga Ukraina. Med tanke på hur stark Ukrainakärleken visar sig vara nu, så är det märkligt att biståndet har varit så litet. Nu behöver Sverige behöver göra upp med spårbundenheten i att försöka lindra nöd i länder där staten är rutten, och satsa mer där frihetsfrön gror och utveckling är möjlig. Det skriver Martin Ängeby, generalsekreterare för SILC.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Sveriges regering berättar i ett pressmeddelande (24/3-22) att man fortsätter stödet till Zimbabwe. Man utesluter inte stöd till regimen, som har utvecklats från gravt odemokratisk till ännu mer auktoritär under de senaste åren. ”Där så är möjligt och lämpligt kan verksamheten även bidra till att stärka statliga aktörer” skriver regeringen i sin strategi.
Under 2021 har Sverige bistått Zimbabwe med 401 miljoner kronor i bistånd, enligt vad som rapporteras på OpenAid.se. Sex miljoner har gått direkt till offentlig sektor, ytterligare summor stöder regimen genom Världsbankens och FN:s utvecklingsprogram UNDP (ca sju miljoner) och FNs barnfond UNICEF ca 87 miljoner. FN-ledda samarbetsprojekt har alltid regeringen i ett land som partner, och regeringen får avgöra vilka övriga parter som får ingå i samarbetet. Men man kan konstatera att minst 25 procent av Zimbabwebiståndet 2021 genomfördes med den odemokratiska staten.
Idag vill många ge stöd till Ukraina, men svenskt bistånd har varit mindre generöst här. Under 2021 rapporteras att ca 280 miljoner gick i stöd till Ukraina, varav tio miljoner till offentlig sektor.
Vår solidaritet ska inte begränsa sig till vårt närområde. Men gemensamma intressen och värderingar skapar bättre förutsättningar för att biståndet ska lyckas och ge resultat. Sverige har visat enorm solidaritet med Zimbabwe i över 40 år. Tar vårt uppdrag någonsin slut? Har vi inte samma förpliktelser gentemot ukrainare? Och, ska vi satsa biståndsmedel där behoven är som stört, även om resultaten är magra, eller där förutsättningarna att lyfta människor ur fattigdom är större? Det är frågor som vi bör ställa oss i biståndspolitiken
Tunisien är det land där den arabiska våren varat längst. Sedan i somras råder politiskt dödläge och presidenten styr per dekret. Ska man tro att Sveriges bistånd har uppmuntrat den tunisiska demokratin, och stått vid Tunisien som en trogen partner till allt gick fel? Nej, från en låg biståndsnivå 2011 på 50 miljoner så krympte stödet succesivt till 18 miljoner 2021, varav två miljoner till offentlig sektor.
Biståndspolitiken älskar engelska uttryck. ”More for more” är ett av dem, som betyder att man ska satsa mer på länder som reformerar sig och utvecklas framåt. Det är inte något som har påverkat allokeringarna. Må Ukraina bli en väckarklocka. Vi kan inte negligera våra grannar, vi ska inte negligera kämpade demokratier. Dags att uppdatera kartan och satsa biståndspengar där det finns bäst förutsättningar.
Martin Ängeby
Generalsekreterare Silc (Svenskt internationellt liberalt center)
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
