Den politiska krisen i Tunisien riskerar att permanentas. Sverige och EU bör kliva fram och ställa tuffare krav. Tunisien är ett hoppets stjärna för hela regionen. Vad som sker nu är avgörande. Att rulla tummarna i det här läget är därför oacceptabelt, skriver Martin Ängeby, generalsekreterare för SILC.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Förra veckan tillkännagav Tunisiens president Kaïs Saïed en förlängning ”tills vidare” av det undantagstillstånd som råder sedan natten den 25:e juli. Undantagstillståndet innebär bland annat att landets parlament är avstängt. En ny regeringschef har ännu inte tillkännagivits; den tidigare premiärministern Hichem Mechichi avskedades i juli. För närvarande är både lagstiftande och verkställande institutioner i staten i stort sett frusna. Det rapporteras om flera reseförbud, husarrester och åtgärder mot vissa medier.
Presidenten införde undantagstillståndet efter en våg av protester i hela landet. Rent legalt åberopades artikel 80 i den tunisiska konstitutionen som föreskriver undantagstillstånd ”i händelse av överhängande fara som hotar nationens institutioner eller säkerheten”. Det råder inte någon konsensus om att det skulle ha varit befogat att införa undantagstillståndet. Stödet för president Saïed är dock överväldigande, även om det också finns personer som talar om en statskupp.
Tio år efter Jasminrevolutionen har Tunisien stora utmaningar. Ekonomin är i kris, medborgarnas köpkraft ökar inte och korruptionen breder successivt ut sig igen, även om nivåerna är lägre än under diktaturen. Bristande samförstånd har stått i vägen för nödvändiga reformer i Tunisien. Samma fackföreningsrörelse som har varit omistlig i att mobilisera människor för frihet har stått i vägen för reformer av den stora och ineffektiva offentliga sektorn. Sedan valet 2019 har samarbetet i parlamentet försämrats och det är svårt att komma fram till nödvändiga beslut. Turistsektorn, som är bland de viktigare för den tunisiska ekonomin, skadades svårt av terroristattacken mot det fantastiska Bardo Muséet i huvudstaden den 18:e mars 2015 där 22 människor dödades. Ytterligare en attack, med 38 dödsoffer på ett turisthotell i Sousse i juni samma år, skadade turismen för lång tid framåt och fungerade som argument för att skruva upp säkerhetsapparatens befogenheter och resurstilldelning. Tunisien är inte heller betjänt av att vara granne med det oroliga Libyen och vad gäller utländska influenser i politik och civilsamhälle är det inte bara EU-länder som är aktiva, utan även Gulfstaterna.
Covid-19-pandemin har ökat landets elände, och Tunisien rapporterar den högsta dödligheten i regionen, vilket förvisso kan vara en effekt av en högre grad av informationsfrihet och kvalité i hälsovården.
Förlängningen av undantagstillståndet öppnar många frågor om landets politiska framtid.
EU är en viktig partner för Tunisien, och Sverige är ett av de aktiva EU-länderna. Svensk Tunisienpolitik har sedan Jasminrevolutionen gått ut på att helhjärtat stödja Tunisiens demokratiseringsprocess. En viktig insats har varit stöd till landets decentraliseringsprocess. Det tog väldigt lång tid, men till slut höll landet 2018 demokratiska lokalval för första gången i historien. Representationen av kvinnor i parlamentet är högre än i flera EU-länder, till exempel Italien och Nederländerna.
Det är omöjligt att förutspå vad som kommer att hända, men Sverige och EU bör inte anta attityden att vänta och se. Sverige och EU behöver inte lägga sig i debatten om konstitutionalitet, men det är viktigt att kräva att presidenten gör vägen framåt tydlig. Resten av världen ska inte acceptera ett undantagstillstånd som ett permanent tillstånd. Det finns avskräckande exempel i regionen. I Syrien råder undantag sedan 50 år tillbaka, i Egypten har undantagstillståndet förlängts 17 gånger sedan det infördes i april 2017, efter bombningen av två koptiska kyrkor.
En vägkarta med milstolpar behöver läggas på bordet. Detta är också vad flera i civilsamhället och politiska partier kräver. Det är tydligt att det politiska systemet inte levererar reformer och utveckling i den takt som människor förväntar sig.
Tunisien är det enda landet i regionen där den arabiska våren inte sjunkit tillbaka i permafrost. Tunisien är ett hoppets stjärna för hela regionen. Vad som sker nu är avgörande. Att rulla tummarna i det här läget är oacceptabelt. Tuff kärlek till Tunisien anmodas.
Martin Ängeby
Generalsekreterare Silc (Svenskt internationellt liberalt center)
I ett aktuellt avsnitt av Podden Frihet från Förtryck diskuterar Martin Ängeby situation i Tunisien med sakkunniga
