KRÖNIKA. Pandemin har gjort det svårare att granska företagens produktionskedjor, samtidigt som arbetsvillkoren för de mest utsatta blivit ännu värre. Men EU:s nya lagstiftning om företagets ansvar för miljö och mänskliga rättigheter ställer tydliga ansvarskrav. Därför måste företag och myndigheter bli än mer alerta i sin uppföljning av produktionskedjorna, skriver Parul Sharma i denna krönika.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs i texten är artikelförfattarens egna.
Världens produktionskedjor drabbas hårt av den globala covid-19-pandemin. Förutom folkhälsan har det förekommit enorma ekonomiska och sociala störningar i miljontals arbetstagares långsiktiga försörjning. De flesta som är sårbara för pandemins värsta effekter är de miljontals arbetstagare som ligger längre ner i produktionskedjan, ofta kvinnor och primärvårdare i sina familjer som lever i redan marginaliserade samhällen. Dessa arbetstagare är integrerade i den globala ekonomin, och en stor del av den dolda arbetskraften i den globala produktionen och som redan innan pandemin exploaterades med farliga och osäkra arbetsvillkor och utan socialt skydd.
Migrantarbetare i produktionskedjor står nu mer än någonsin inför risker för otillräckliga och trånga levnadsförhållanden och en hög grad av exploatering och diskriminering. Detta inkluderar arbetstagare i produktionskedjor över sektorer och har tydligt identifierats inom elektronik och IT. Dessa risker och effekter har dokumenterats inom gruvsektorn i Latinamerika, samt inom elektroniktillverkningen i Kina – förutom den utsatta situationen av löpande människorättsliga kränkningar av uigurerna. Vidare har människorättsorganisationer rapporterat en ökning av tvångsarbete i Indien, Indonesien, Malaysia, Thailand, Vietnam, Mexiko, Tjeckien, Italien, och Brasilien.
På grund av globala restriktioner och nedstängningar har det varit nästan omöjligt att kontrollera och mildra de negativa effekterna på arbetstagarnas rättigheter. I min rådgivande roll förbereder jag företag och myndigheter som upphandlar produkter från högriskmarknader på vad som krävs för att bygga ännu striktare revisionsuppföljningar nu framför allt som en ”post-covid” åtgärd. Detta gäller särskilt inom följande områden: kompensation och andra arbetsrättsliga aspekter som drabbats under pandemin (till exempel inställda löneförhöjningar och avgångsvederlag), hälso- och säkerhetsåtgärder med fokus på brist på skyddsutrustning, brist på åtgärder för social distansering, men också en verifiering av olika statliga dokument relaterade till hälsa och säkerhet. Företagen och myndigheterna behöver också vara mer alerta i förhållande till falsifierade licenser, eller myndighetskontrakt som erhållits genom mutor. Min stående rekommendation just nu är att alla licenser och certifikat som är kopplade till arbetstagarnas rättigheter som producerats under pandemin bör verifieras och autentiseras. Till exempel kan ett vanligt matsalsgodkännande genom statlig licens för 150 arbetare som utfärdats under pandemin indikera en bedräglig transaktion, inga sådana licenser var nämligen godkända under pandemin, då 150 personer inte fick vistas i samma lokal under så kallade ”lockdowns”.
Transparens och spårbarhet i leveranskedjan är dock relevanta för alla branscher, men inom IT och elektronik har frågorna om spårbarhet, särskilt de områden som rör utvinningsindustrin och metaller, varit en fråga om enorma utmaningar under flera år. Frågan om bristande spårbarhet har stått i centrum för IT- och elektronikindustrin, har resulterat i många viktiga initiativ och lagstiftningar, vilket är positivt. En annan aspekt som gör att denna industri sticker ut är den totala produktionscykeln för elektronisk utrustning, från utvinning till produktion, till el-avfall och återvinning. Produktions och konsumtionsfaser som till sin natur har en enorm inverkan på överlevnadsfrågor och försörjning för miljontals människor vars luft, mark och vatten förstörs sakta men säkert inom samtliga faser.
Effekterna av el-avfallet och dess föroreningar på människor är fortfarande ett oprioriterat område och behöver mycket mer fokus. Miljöföroreningar och hälsoeffekter av elektroniskt avfall går längre än det som anses åtgärdas på återvinningsanläggningar. Transport av avfallet och omvandlingsprocesser påverkar samhällen, såsom barn, jordbruksmarker och livsmedelskedjor.
Dessutom är återvinningssektorn för just el-avfall i utvecklingsländer till stor del oreglerad. Och sektorn drivs till stor del med hjälp av ålderdomliga metoder för att återvinna värdefullt material och metaller. Många ILO-rapporter och rapporter från lokala organisationer i högriskmarknader visar hur återvinningsprocessen utförs med bara händer, utan användning av masker, rengöring, krossning, eller uppvärmning av delarna. Många arbetare vistas i trånga farliga oventilerade rum med otillräcklig belysning, utan rent dricksvatten eller toaletter. I länder där temperaturen redan är mellan 35-45 grader. Antalet personer som klagar över ögonirritation, andningsproblem och konstant huvudvärk är stort och detta drabbar också deras barn som lever i närområden.
Manuella demonteringar av e-avfall ökar dessutom utsläppet av skadliga ämnen i miljön, till exempel när lysrör bryts vilket resulterar i utsläpp av kvicksilverånga. Jag har sett hela samhällen drabbas av detta och tänker ofta på hur barn ens kan överleva i en sådan miljö. Personligen mår jag illa med huvudvärk efter ha vistats på dessa platser så lite som en halvtimme i samband med granskningar och revisioner.
Ett krig pågår i Europa just nu, samtidigt som en kamp för överlevnad pågått i västerländska produktionskedjor under flera generationer. Miljontals arbetare kämpar för att kunna överleva, för att kunna förse sina barn med i bästa fall ett mål mat om dagen. Därför är det så viktigt att vi inte blundar för det som sker längre bort i produktionen av våra varor och tjänster.
Parul Sharma
Människorättsjurist med fokus på hållbarhetsfrågor
Läs också
