Indiens storsatsning på kol hotar urfolken


Kolbrytning i Burdwan, Västbengalen. Foto: Shutterstock.

ANALYS. I slutet av 2021 inledde hundratals urfolk en lång protestmarsch mot regeringens planer på en stor utbyggnad av kolbrytning på deras land. Kol står fortfarande för nästan 70 procent av Indiens elproduktion och för landets premiärminister Modi är en ökad kolbrytning ett sätt att ta sig ur fattigdomen.

Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.

”Denna mark är vår mark! Det här landet är vårt land!” skanderade män och kvinnor på hindi när de navigerade i skogsområden, bystigar och statliga och nationella motorvägar på en 300 kilometer lång vandring för att göra sina röster hörda. Byborna från Indiens ursprungsbefolkning från så kallade Adivasi-samhällen, kommer från Hasdeo-området i den centrala indiska delstaten Chhattisgarh. Området utgör en av de största sammanhängande sträckorna av tät skog på subkontinenten och är enormt rik på biologisk mångfald och vilda djur, inklusive elefantkorridorer som är avgörande för skogsplantering. Men Hasdeo Arand-skogen är också rik på kol och det är en resurs som Indien inte verkar få nog av nuförtiden. Mycket av Indiens ökade kolproduktion kommer från ”kolbältet” centrala och östra delstaterna Orissa, Jharkhand och Chhattisgarh, där Adivasi urfolkssamhällen lever i områden som är rika på biologisk mångfald och vilda djur.

Adivasi-samhällena i Hasdeo Arand-skogen har fört en decennier lång kamp för att skydda sina förfäders mark, kultur och deras sätt att leva, som styrs av inhemska trossystem som tillmäter andligt värde till alla egenskaper i skogarna, från frukter och blommor till spannmålen och fröna som upprätthåller deras försörjning.

Hasdeo Arand-skogen utsågs till ett ”no-go-område” där gruvdrift förbjöds med syfte att bevara den biologiska mångfalden, men trots detta har Hasdeo Arand-skogens status ständigt undergrävts av komplexa juridiska och administrativa manövrar av den nuvarande regeringen med myndigheter som delar ut stora gruvkontrakt. I avsaknad av utländska intressenter i en krympande kolgruvsektor som plågas av bestämmelser om miljöröjning och markägandefrågor, har buden på detta kolområde östs in av indiska privata företag. Företag som redan gjort sig kända för en miljö- och klimatbrutalitet.

2011 tillät Indiens dåvarande miljöminister, Jairam Ramesh, tre kolområden i no-go-zonen för gruvdrift. De var ”uppenbart i utkanten” av Hasdeo Arand-skogen, sa miljöministern till reportrar. ”OCH de är de första och de sista” som öppnas för gruvdrift, lovade han.

Det var ökända sista ord. Det har sedan dess skett en oerhörd försvagning av dessa skydd. Mer gruvdrift hotar nu Hasdeo-skogen.  Företag får gruvkontrakt och Adivasis urfolken står för de direkta kostnaderna.

Och medan Modis dramatiska tal och försök till greeenwashing skapar rubriker, förbises ökningen av kolproduktionen på landsbygden av en nationell media under press att ”stå på den hindunationalistiska regeringens linje”, enligt Reportrar utan gränser, alltmedan oliktänkande ses som ”antinationella”.

Indiens premiärminister Narendra Modi har gjort självförsörjning till en central del av sin pandemiåterhämtningsplan. I ett tv-sänt tal förra året lovade Modi att övervaka ett ekonomiskt ”kvanthopp” så att ”Indien kan vara självförsörjande”.  Monsunöversvämningar av inhemska kolgruvor, tillsammans med en global energikris som fick kolpriserna att stiga på grund av ökad efterfrågan från Kina, ledde till en minskning av den indiska kolimporten. Krisen kommer när en av världens snabbast växande ekonomier tar sig ur pandemin med skyhöga energibehov.

På den internationella scenen hyllar Modi Mahatma Gandhis doktrin om ett ”förtroendeskap för planeten med en plikt att ta hand om den”. Men även när FN:s generalsekreterare Antonio Guterres vädjar om ett slut på det ”dödliga beroendet av kol”, har Modi-administrationen åtagit sig en aggressiv expansion av kolproduktionen till en miljard ton år 2024. Men kritiker varnar för att detta språng sker på bekostnad  av Indiens mest marginaliserade grupper och till enorma miljökostnader – och med knappa sociala skyddsåtgärder. Kol står fortfarande för nästan 70 procent av Indiens elproduktion.  Nationellt finns det 55 nya kolgruvor planerade och det finns utbyggnadsplaner för 193 befintliga gruvor. Åttio procent av den nya expansionen är på Adivasis urfolksmark och de kommer att bära bördan av det. 

År 2013 hade Adani Group, ett av Indiens största och rikaste företag inlett kolproduktion i gruvan Parsa East-Kente Basan (PEKB) i Hasdeo. Modis regering har sedan dess godkänt fler gruvor, vilket utsätter skogar och bybor i fara, enligt miljöaktivister som numera tystats ner genom hot och anklagelser om ”anti-nationalistiska aktiviteter”. 

Adani Group som drivs av Indiens näst rikaste man, Gautam Adani, har hamnat under en internationell mediegranskning sedan miljöaktivister och aktivister för ursprungsbefolkningens rättigheter i Australien startade en kampanj mot gruppens kolgruva Carmichael i Queensland. Financial Times noterade de nära kopplingarna mellan Adani och Modi och rapporterade förra året att ”Sedan Mr Modi tillträdde har Adanis nettoförmögenhet ökat med cirka 230 procent till mer än 26 miljarder dollar sedan han vunnit statliga anbud och byggt infrastrukturprojekt över nästan hela Indien.”

När Indiens regeringen försöker påskynda tillväxten genom att aggressivt öka resursutvinningen, noterar kritiker att koncentrationen av kapital i ett fåtal gynnade händer sker på bekostnad av minoriteters rättigheter och nationellt välbefinnande. Alltför ofta framställer media Adivasis (urfolken)  som ”vidskepliga” och ”primitiva” och förringar deras koppling till sitt land; deras liv och mark behandlas som engångsartiklar. De förväntas betala ett högt pris i denna massiva upptrappning av kolbrytning för det så kallade nationella intresset, som faktiskt är inriktat på att tjäna indiska privata företag.

Under de senaste decennierna har klimatförändringskrisen upphävt moderniseringsmodellen för tung industrialisering och resursutvinning som drivs av billiga fossila bränslen som kol. Men för länder som Indien och Brasilien som hävdar att de försöker få miljoner av sina medborgare ur fattigdom är ett miljömässigt hållbart alternativ till tillväxt fortfarande oöverkomligt dyrt. Västvärlden som producerar mycket av sina varor och tjänster i Indien, eller köper in och upphandlar från landet, måste vägleda och kräva Indiens regeringen på en grön omställning. Indiens kolavvänjning måste börja nu innan miljontals urfolk drabbas ytterligare, och planeten värms upp än mer av nya kolgruvor.

Parul Sharma
Människorättsjurist med fokus på hållbarhetsfrågor

Uppläsning av artikel

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.