DEBATT. Trots att Afrikanska unionen antagit Maputoprotokollet som innebär ett totalförbud av kvinnlig könsstympning har flera länder ännu inte ratificerat beslutet – däribland stora mottagare av svenskt bistånd. Om Sverige menar allvar med den feministiska biståndspolitiken måste frågan om kvinnlig könsstympning prioriteras högre. Det skriver Josephine Sundqvist och Isabella Olsson från Läkarmissionen.
Detta är en debattartiklar. De åsikter som framförs är författarnas egna.
Idag på den Internationella dagen mot kvinnlig könsstympning kan vi konstatera att vi närmar oss två decennier sedan Maputoprotokollet antogs av Afrikanska Unionen. Trots en ambitiös ansats har flertalet afrikanska stater ännu inte ratificerat protokollet. Artikel 5 som innefattar både ett totalförbud av kvinnlig könsstympning och juridiskt stöd till offer och stärkt skydd för flickor på flykt har ännu inte realiserats. Det är dags att höja ambitionsnivån inom ramen för Sveriges feministiska biståndspolitik. Med protokollet som verktyg kan vi utrota kvinnlig könsstympning som skadlig sedvänja och säkerställa rätt skyddsmekanismer och juridiskt stöd till drabbade.
För snart tjugo år sedan antog den Afrikanska Unionens medlemsstater den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter i Afrika, ofta kallat Maputoprotokollet, för att främja och upprätthålla kvinnors och flickors rättigheter i Afrika. Protokollet fastlade ett gemensamt språk och ramverk för kvinnors rättigheter och representerar en betydande milstolpe förUnionen. Idag har 42 av 55 medlemsstater undertecknat och ratificerat Maputoprotokollet. Flertalet medlemsstater har också påbörjat en verkställande process genom nationella politiska åtgärder och lagstiftning eller genom ansvarsutkrävande jurisprudens på både nationell och regional nivå. Trots dessa framgångar återstår stora utmaningar. Tretton länder har ännu inte ratificerat protokollet inkluderat prioriterade samarbetsländer inom svenskt bistånd såsom Somalia och Sudan. Vidare har ett antal samarbetsländer som Kenya, Uganda och Rwanda, ratificerat med reservationer, i synnerhet vad det gäller rättigheter om sexuell reproduktiv hälsa, med motiveringen att protokollet strider mot nationell lagstiftning.
I anknytning till den Internationella dagen mot kvinnlig könsstympning kan vi i dag fastslå att Artikel 5 om totalförbud av könsstympning och stöd till de drabbade ännu inte har realiserats. Som i flera andra afrikanska länder har Läkarmissionen under sitt långvariga arbete mot könsstympning i västra Kenya bevittnat att reform av lagstiftning och strukturell förändring är möjligt. Därav är det helt oacceptabelt att så många flickor fortfarande könsstympas eller är på flykt från sedvänjan på den afrikanska kontinenten. Sedvänjan är livsfarlig och flertalet mammor riskerar att mista livet eller att drabbas av allvarliga komplikationer, tillexempel vid förlossning. Charity Resian, Läkarmissionens globala talesperson mot könsstympning och Huvudman flydde som tolvåring från sitt hem i ’ilchambai Village i Maasai Mara, Kenya. Tack vare ett informationsarbete i linje med Artikel 5 kunde Charity ta det aktiva beslutet att säga nej till att könsstympas. Beslutet resulterade i att Charity fick fly sitt hem. ”Allt för många flickor blir berövade på sina röster, sina rättigheter och sina kroppar. Det måste få ett slut” säger Charity.
Nu krävs action! Med Maputoprotokollet och den feministiska biståndspolitiken som ett gemensamt verktyg kan vi utrota kvinnlig könsstympning. Tillsammans måste vi biståndsaktörer vässa den normativa dialogen och vårt strategiska påverkansarbete, och arbeta mer slagkraftigt för att stödja Sveriges samarbetsländer i kampen för universell ratificering av protokollet. Vi träder snart in i ett tredje decennium med Maputoprotokollet och det är dags att höja ambitionsnivån inom svenskt bistånd! Därför bedriver nu Läkarmissionen ett påverkansarbete för ratificering och vidare implementering i flera av de länder vi arbetar. Den nya regeringen har uttryckt ett starkt stöd för Maputoprotokollet och jämställdhetsagendan i Afrika.
Tidigare i veckan anordnande Läkarmissionen ett globalt digitalt seminarium med fokus på protokollet då det även blev tydligt att nya statssekreteraren för Internationellt Utvecklingssamarbete, Jenny Ohlsson, och Sveriges globala jämställdhetsambassadör, Sofia Calltorp, ser Maputoprotokollet som ett centralt instrument för främjande av kvinnors rättigheter. Med utgångspunkt i regeringens uttalade engagemang för dessa frågor är vi många aktörer i biståndet som förväntar oss en ambitionshöjning från regeringens sida. Nu krävs också ytterligare påtryckning och en större kollektiv kraftansträngning inom svenskt bistånd i stort. Fler aktörer i Sverige måste kliva fram och verka för både universell ratificering och fortsatt implementering tillsammans med nationella och lokala partner i våra samarbetsländer. Genom utökat stöd, tydligare påtryckning och nya innovativa partnerskap i form av bättre samverkan över sektors-, land- och regiongränser kan vi uppnå strukturell förändring.
Med Maputoprotokollet som verktyg kan vi utrota kvinnlig könsstympning. För de 60 miljoner flickor som Unicef uppskattar riskerar att drabbas framtill år 2030 är frågan livsavgörande.
Om Sverige menar allvar med den feministiska biståndspolitiken måste universell ratificering av Maputoprotokollet, och frågan om kvinnlig könsstympning inkluderat, prioriteras högt.
Josephine Sundqvist
Generalsekreterare, Läkarmissionen
Isabella Olsson
Global Pressekreterare, Läkarmissionen
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
