DEBATT. Svensk säkerhetspolitik är alltför ensidigt kopplad till det militära försvaret och dess förmåga att möta ett potentiellt hot från Ryssland. Mer fokus borde riktas på frågan om hur en demokratisk utveckling i Ryssland kan främjas, något som i sin tur skulle minska det säkerhetspolitiska hotet. Det skriver Martin Uggla, Ordförande för Östgruppen.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
De senaste veckornas medierapportering har i stor utsträckning kretsat kring ökade säkerhetspolitiska spänningar i Sveriges närområde. Uppskruvad retorik med mer eller mindre hotfulla inslag har lett till internationella krismöten på högsta politiska nivå, och det finns befogade farhågor för att situationen kan leda till förnyade krigshandlingar, särskilt i Ukraina. Det var också en massiv mobilisering av ryska soldater nära Ukrainas gräns som gav upphov till den senaste försämringen i relationen melan Ryssland och Nato.
Den ryska regimens aggressiva framtoning har hos många ökat oron för att också Sverige skulle kunna dras in i någon form av väpnad konflikt, inte minst på grund av Gotlands säkerhetspolitiskt strategiska läge i Östersjön. Den svenska regeringens hantering av detta hot har hittills främst bestått i att förflytta soldater och materiel för att med försvarsminister Peter Hultqvists (S) ord ”markera svensk suveränitet och viljan att försvara Sverige och Gotland”. Samtidigt har politiska diskussioner om det svenska försvarsanslaget och ett eventuellt Nato-medlemskap blossat upp igen.
Men det är olyckligt om svenska åtgärder för att minska den säkerhetspolitiska spänningen i Östersjöregionen inskränks till det egna militära försvaret. Minst lika viktigt är att försöka främja en positiv demokratisk utveckling i Ryssland.
Ett demokratiskt och av rättsstatsprinciper styrt Ryssland skulle nämligen utgöra ett mycket mindre hot mot omvärlden. Dels för att ett sådant Ryssland kan förväntas respektera ingångna avtal och internationella åtaganden. Dels för att en fungerande rättsstat främjar samhällelig stabilitet, vilket i sin tur också minskar risken för sociala oroligheter som i förlängningen kan få internationell spridning.
Det är olyckligt om svenska åtgärder för att minska den säkerhetspolitiska spänningen i Östersjöregionen inskränks till det egna militära försvaret. Minst lika viktigt är att försöka främja en positiv demokratisk utveckling i Ryssland.
Rysslands president Vladimir Putin har inget intresse av att demokratins grundläggande principer och de mänskliga rättigheterna respekteras, eftersom hans maktposition är beroende av förtryck och repression. Men Ryssland är större än Putin. Det finns många modiga ryssar – bland annat inom det oberoende civila samhället – som arbetar för en demokratisk utveckling och därmed utmanar regimen. De verkar under svåra förhållanden, många har till och med tvingats fly landet för att inte fängslas eller drabbas av annan politiskt motiverad förföljelse, och är därför i behov av ökat stöd från omvärlden.
Ett sådant stöd kan och bör ges av Sveriges regering. Det handlar dels om att tydligt kritisera och kräva ett stopp för den ryska regimens övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Kritiken bör vara skarp och offentlig, så att den utgör ett moraliskt stöd för dem som utsätts för regimens förtryck. Men stödet kan också ges genom ekonomiska bidrag till dem som bekämpar förtrycket, till exempel oberoende journalister, människorättsförsvarare och andra demokratiskt sinnade aktivister.
Sverige har länge bidragit med ekonomiskt demokratistöd till Ryssland. Men nivån har inte följt utvecklingen i landet. Som störst var stödet i mitten av 00-talet då det uppgick till ungefär 100 miljoner kronor per år. Trots att Putin sedan dess fört Ryssland i en alltmer auktoritär riktning utgör stödet idag bara drygt 50 miljoner kronor per år. Sett i relation till det svenska försvarsanslaget handlar det i praktiken om kaffepengar.
Med hjälp av repressiv lagstiftning – bland annat i form av den så kallade agentlagen – gör den ryska regimen förvisso vad den kan för att hindra utländsk finansiering av människorättsfrämjande arbete i Ryssland. Men sådant ekonomiskt stöd är legitimt att ge enligt folkrätten, och det finns många demokratiskt sinnade ryska aktörer som är beredda att trotsa riskerna för repression och fortsätta ta emot finansiering från utlandet. Att då inte hjälpa dem är i praktiken liktydigt med att ge Putin vetorätt över de mänskliga rättigheterna.
Den svenska Rysslands- och säkerhetspolitiken bör präglas av ett helhetsperspektiv, och de resurser som finns tillgängliga bör fördelas med utgångspunkt i hur de kan göra mest nytta. Det kan vid första anblick framstå som mest handlingskraftigt att genomföra satsningar på det svenska försvaret, men det förändrar knappast grunden till det potentiella säkerhetshotet, något som däremot en kraftfull satsning på stöd till Rysslands demokratiska krafter skulle kunna åstadkomma.
En drastisk ökning av det ekonomiska stödet skulle betyda mycket för den ryska demokratirörelsens möjlighet att verka, och därmed i förlängningen alltså främja svensk säkerhet. Samtidigt skulle det bara ha en marginell påverkan på det totala belopp som årligen anslås till detta syfte i den svenska statsbudgeten.
Martin Uggla
Ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter
Lyssna också på
