DEBATT. Varje kväll går 800 miljoner människor i Syd till sängs hungriga. Få tycks bry sig om denna katastrof, utan klimat och skydd av skog ges ofta prioritet framför jordbruk och åkermark. Följden kan bli att många fler tvingas gå till sängs hungriga i framtiden när jordbruksmarken minskar ytterligare, skriver Reidar Persson, skogsbonde och före detta biståndshandläggare.
Detta är en debattartikel. Då åsikter som framförs är författarens egna.
Enligt en färsk rapport från University of Maryland (UMD) har åkermarksarealen i världen ökat med 100 miljoner ha (eller 9 procent) under de senaste 20 åren. Mycket av den nya åkermarken kommer från s.k. ”skövling” av skog. Katastrof anser många som tycker skog är viktigare än åkermark! Åkerarealen borde naturligtvis öka, som UMD (och i viss mån även FAO) rapporterar, eftersom antalet människor ökar med ca 80 miljoner per år. Den ökande produktiviteten i jordbruket minskar förvisso behovet för ny åkermark, men inte på långt när tillräckligt. FN skattar att befolkningen år 2050 kommer att vara 9,7 miljarder. Om inte produktiviteten i jordbruket ökar måste jordbruksarealen öka med ca 350 miljoner ha – merparten sannolikt från skog. Vi vet också att klimatet kommer att ändras och detta lär leda till att jordbrukets produktivitet går ner i många områden. Så mer skog kan behöva röjas. På grund av erosion minskar också åkerarealens produktivitet i många områden. Mer skog kan behöva röjas. 1–2 miljoner hektar med bra åkermark asfalteras varje år. För att ersätta detta kan 3–6 miljoner hektar med skog behöva röjas och omvandlas till åkermark. Vad kan i praktiken göras för att förbättra läget för den framtida matproduktionen och för att skydda skogen? Förbättras inte jordbruket kan ju avskogningen behöva öka!
Här kan nu nämnas, som ett avskräckande exempel på förslag om åtgärder, att EU:s miljökommissionär år 2021 föreslagit att Europa skall förbjuda import av jordbruksprodukter som orsakat avskogning. Avskogning orsakar ju CO2-utsläpp med mera! Klimatet ges prioritet ett! Kommissionären vet tydligen inte att praktiskt taget all mat vi äter kommer från avskogad mark. När är den gamla avskogningen preskriberad? Kan ett tillskott på 2–3 miljarder människor ges föda utan viss avskogning? I Indonesien är också till exempel 25 miljoner människor beroende av odling av palmolja. Hur skall de kunna försörja sig om palmolja förbjuds? Återgå till arealkrävande svedjejordbruk? Mig synes det nödvändigt att man i diskussioner om vad som kan göras för att minska CO2-utsläppen också tar hänsyn till de fattiga i Syd som är beroende av jordbruksproduktionen både för mat och inkomst. EU-kommissionären borde nog ha reflekterat över denna komplikation. Kanske borde en kommissionär kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Vid COP26 i Glasgow kom ca 100 länder överens om att stoppa avskogningen till år 2030. Detta p.g.a. omtanke om klimatet. Jag har under 50 års internationellt arbete upplevt många dylika överenskommelser. Framgång i arbetet med att minska avskogningen drastiskt förutsätter i praktiken att produktiviteten i jordbruket måste öka i framför allt Syd. Minskat matsvinn och ändrad diet behövs säkert också. Om inte detta sker lär det bli nödvändigt att öka jordbruksarealen och detta kommer naturligtvis att drabba skogen.
Skogsexperter har länge velat ha en internationell konvention för skog. Avskogning anses nu ofta vara det svåraste miljöproblemet och det vore säkert bäst om den skog som finns blev kvar. För fattiga människor är dock jordbruk oftast viktigare än skog. Det är ofta konkurrens mellan jordbruk och skog och en isolerad skogskonvention skulle inte göra stor nytta. Jordbruket är den starkare partnern. Däremot skulle kanske en markanvändningskonvention kunna vara av värde. Man skulle kunna få en diskussion om hur tillgängliga markresurser skulle kunna utnyttjas på bästa sätt.
Många experter hävdar med frenesi att förstörda skogar behöver återskapas? Detta skulle öka inbindningen av CO2! Några forskare har skattat att det finns 900 miljoner ha med degraderade marker som kan och bör återbeskogas. För tillfället planteras dock bara 1–3 miljoner hektar per år (plus lite spontan återbeskogning). Det kommer alltså att ta åtminstone 300 år innan ”målet” nås. Planteringsprogram i FN:s regi lär knappast bli någon succé. För att öka tempot behövs i stället att träd blir en kommersiell gröda som det lönar sig för bönder i Syd att odla. För att åstadkomma detta behövs forskning och pilotprojekt. Det finns många frågor som måste besvaras.
Den indiske miljökämpen Anil Agarwal sade på sin tid att det viktigaste för Indien inte var BNP utan BMP (Biomasseprodukten). Jag vill hävda att detta också gäller för planeten Tellus. Viktigt nu är att hitta metoder så att den globala BMP kan ökas. Hur producera den biomassa som behövs (till exempel mat) med så begränsade miljöeffekter som möjligt? Forskning inom detta område måste intensifieras.
De stora framtida problemen med markanvändning och jordbruksproduktion lär komma i det som fordom kallades u-länder (det vill säga i Syd). Det viktigaste nu borde vara att förbättra produktiviteten i jordbruket i Syd. Inte bara för att 2–3 miljarder människor ytterligare behöver mat, utan också för att det är bästa sättet att skydda skogarna. Bättre jordbruk kan också leda till en ekonomisk ”take off”. Med tanke på detta är det märkligt att biståndsgivare – inte minst Sida – i stort sett upphört med stöd till jordbruk, markvård och areella näringar. Demokrati, jämställdhet och bättre samhällsstyrning är populära inom biståndet och må vara viktiga, men det är också nödvändigt att försörja en ökande befolkning med mat/biomassa. Mig synes det nödvändigt att areella näringar på nytt görs till en prioritet inom biståndet. Dagens ointresse från politikers sida är en skandal.
Reidar Persson
Skogsbonde och före detta biståndshandläggare
|
Uppläsning av artikel
|
