Jag hörde till dem som ändå inte ville tro att Ryssland skulle gå till fullt angrepp, att man skulle nöja sig med att skapa kaos i östra Ukraina. Så blev det alltså inte. Jag hade fel.
Under början av 2000-talet kändes det som om jag hade klippkort på flyget till Kyiv. När vi landade var det nästan alltid efter ett plan från Israel, och den långa kön till passkontrollen var fylld av ortodoxa judar. I Kyiv (inte Kiev, det är den ryska stavningen!) blandades ryska och ukrainska i alla samtal, vad man pratade var inte så noga, alla var ju ändå från Ukraina och Ryssland och det ryska hade man inga problem med.
Ukraina var då en ung nation utan starka nationalistiska drag. Till skillnad från länder som Georgien där människor tycktes övertygade om sin egen förträfflighet så fanns det i Ukraina en vilja av att öppna sig och lära av andra, inte minst av oss i Sverige.
Sverige har länge varit en av de största biståndsgivarna till Ukraina, även om de flesta i Sverige fortsatta vara glatt ovetande om det stora landet nära oss. Vårt stöd har handlat om saker som just nu känns futtiga: decentralisering, miljöfrågor, pressfrihet och annat. Nu måste det ställa om, till vad vet ingen än men de humanitära behoven blir sannolikt enorma.
Nu tävlar världens ledare i att uttala sig. Men då man samtidigt så tydligt deklarerat att ingen kommer att strida på Ukrainas sida blir det minst sagt tandlöst. Det internationella samfundets löständer glappar betänkligt.
I Global Podd och de samtal vi hållit har vi de senaste två åren flera gånger återkommit till den naivitet som präglat världen de senaste decennierna, idén om att historien nått sitt slut och att alla nu var trevliga grannar. Det var därför som ingen ifrågasatte byggandet av den första ryska gasledningen under Östersjön, för var kunde gå fel när den globala ekonomiska eliten samarbetade? Nu sitter vi där: när jag sätter på spisen i mitt italienska kök är det från Ryssland som gasen kommer.
Vi har det senaste året sett ett antal sanktioner mot militären i Burma/Myanmar, mot Kina för agerandet i Hongkong och mot Ryssland, sanktioner som det inte varit några problem för regimerna att kringgå. Denna gång blir det hårdare, men hur hårda? Om Ryssland stängdes av från det internationella banksystemet SWIFT så skulle inga transaktioner kunna ske med resten av världen och kreditkort på schweiziska bankar inte längre fungera. Ryska oligarker äger fastigheter för miljardbelopp i London. Men vill Boris Johnson verkligen – på riktigt – utmana den sidan av den ekonomiska makten? Gång på gång har grävande journalister avslöjat hur den globala penningtvätten fungerar, och gång på gång har världens ledare ryckt på axlarna.
Utvecklingen i Ukraina kommer sannolikt också att skaka om den svenska inrikespolitiken. Hur kommer de partier som de senaste åren tävlat i en allt hårdare flyktingpolitik att agera den dag tusentals ukrainare behöver komma in i vårt land? Kommer de då att inse att det faktiskt finns skäl till att människor flyr. Blir det Putin-vänliga partiet Sverigedemokraterna en omöjlig partner i en möjlig, framtida moderatledd regering? Och nu när kriget är ett faktum – hur många kommer då att motsätta sig ett svenskt NATO-medlemskap?
Kriget ställer också frågan om svensk vapenexport i en ny dager. För om vi inte får exportera våra vapen till länder som invaderas av främmande makt, vilka ska då har våra vapen?
Ukraina är nära, mycket närmare än vad vi tror.
I Global podds avsnitt 98 deltog Vitali Shumchenko från Kyiv. Jag når honom nu på morgonen. Han svarar:
”Tack, vi strider”
David Isaksson
Chefredaktör
12.30 idag. Demonstration för Ukraina i Stockholm.
Idag har vi Global Bar, fokus är Sydsudan och den rättegång mot företaget Lundin som nu inleds, men vi kommer också att prata om Ukraina.
