KRÖNIKA. Mon Laferte har släppt sin andra platta under 2021. Hon håller på att göra Chile stort igen. Inte bara Laferte, det finns en våg av chilenska artister som tar sig upp på listor och är ute på vägarna i Europa och Amerika (och då Amerika som kontinenterna mellan Alaska och Patagonien), skriver Marcus Nilsson.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Alldeles nyligen vann vänsterkandidaten Gabriel Boric det chilenska presidentvalet med klar marginal. De unga gjorde det, som många var tveksamma till, de gick ut och röstade. Inte bara de i huvudstaden.
Chile är nu på väg att gå vidare med den förändring som började på riktigt hösten 2019 med gigantiska demonstrationer och gick vidare i skrivandet av en ny konstitution.
Musikscenen har varit en tydlig bild av förändringen, en ny syn på mannen, och på kvinnan, en ny syn på musiken där melodin, innehållet och rytmen väger lika tungt som rösten.
Mon Laferte är en självklar del av den här förändringen, tillsammans med artister som Ana Tijoux, Francisca Valenzuela, Javiera Mena, Moral Distraida, Alex Anwandteroch Gepe.
I Sverige är hon mest känd för låten ”Amárrame”, tillsammans med Juanes, som var en hit på P3. Hon spelade även på Sommarscen i Malmö för något år sedan.
Efter att ha bott flera år i México City kom hon tillbaka till Chile. En del tyckte hon lät som en latinamerikansk Amy Winehouse, andra att hon var ganska störig. Men hennes sånger hördes överallt.
Den reggaetonaktiga ”Plata ta tá”, fanns med i manifestationerna, men det är framförallt i kvarteret och på den lokala ”ferian”, frukt- och grönsaksmarknaden, som hon gjort avtryck.
Om du snirklat dig igenom en marknad i Latinamerika, satt dig ner med en snabbkaffe och en sandwich, eller en tortilla. Om du har suttit på en buss (microi Chile) eller tunnelbana (metro) när den bärbara högtalaren går på och någon av stans röster börja jobba. Då har du basen till var Laferte står någonstans.
Under 2021 har Laferte varit väldigt produktiv med två starka album. Grammybelönade “Seis” är en hyllning till hennes tid i Mexiko, och har blivit hyllad i musikpress över hela Latinamerika och USA. Den börjar i en lägenhet eller ett café nära Zócalo, fortsätter ner bland mariachis på kvarterets marknad och har höjdpunkter som akustiska ”No lo vi venir”, boleron “La mujer” och cumbian i ”La democracia”. I ”Amigos simplemente” sjunger hon om att vilja vara vänner men helst inte bara vänner.
På nyligen utgivna albumet “1940 Carmen”fortsätter hon temat om frustrerande kärlek, där hon sjunger på både engelska och spanska. Det är ett modigt grepp, inte så många chilenska artister har vågat sjunga på engelska.
Plattan börjar med “Placer Hollywood”som har ett bryggackord som skulle kunna vara lånat från Perssons Packs klassiska ”Bröllopsdag”, singeln ”Algo es mejor” och en av hennes första låtar på engelska, kanske plattans höjdpunkt, den eskapistiska ”Good boy” med mantrat ”We lie down on the roof”.
Andra låtar som sticker ut är ”Supermercado”, om att lyckan inte finns i gångarna på matbutiken eller köpcentret, och ”No soy para ti” om att inte vilja ta upp tiden för någon som inte är intresserad på riktigt.
Det senaste albumet är mer släpigt, kroppsligt och personligt. Det finns något av Lana del Rey i anslaget, men Laferte är så mycket mer. Hon är både ett hopp, en röst och en inspiration. Hon gör Chile stort igen, och rockmusiken ändå större.
Marcus Nilsson
Musikskribent i Santiago de Chile
Texten har tidigare publicerats på Marcus Nilssons Blogg 30 Minutos Santiago.
