Trots att världens intresse flyttat vidare finns många flyktingar kvar i Belarus, på gränsen till Polen. Anna Karin Sjöblom från Läkare Utan Gränser som nyligen var där ser bara alltför tydliga paralleller med hur EU stoppar flyktingar vid andra gränser.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Färden från Minsk mot Grodna vid den polska gränsen sker i en skåpbil på en spikrak motorväg. Det ser lite ut som E4:an norrut från Uppsala mot Gävle. Fast fler björkar. Himmeln är mjölkvit, slasket är grått. Vi äter en mikrad wrap på en bensinstation innan vi far vidare.
Jag och ett par kollegor är här för att försöka få en bild av de humanitära och medicinska behoven bland de flyktingar och migranter som är fast i Belarus och se vad Läkare Utan Gränser kan göra på plats.
Av flera anledningar en mycket knepig uppgift. Men det hindrar oss inte från att försöka.
Sist jag jobbade vid en landsgräns var i december 2015 i Idomeni i norra Grekland, ett stenkast från Nordmakedonien. Veckor jag aldrig glömmer. Vid tolvslaget på nyårsafton stirrade vi ut mot en kall, klar natt. Och ett sprillans nytt taggtrådsstängsel vid en stängd gränsövergång. Jag och kollegorna önskade oss ett mer sansat och klokare 2016 där människor inte skulle behöva dö på väg mot trygghet. Sedan gick vi in på den lilla vårdcentralen och fortsatte jobba.
Sällan har en nyårsönskan slagit så fel. Den som har hängt med det allra minsta vet vad jag menar.
I början av december 2021 landade jag i Minsk. På samma flygplats ifrån vilken människor börjat skickas tillbaka till Irak och Syrien.
Att östra Belarus blev platsen för höstens stora EU-drama var oväntat för många, men inte för de som haft orken att läsa de små nyhetsnotiserna, eller följer vilka vägar migrationen inom Europa tar.
Kontexten må vara ny, men inte situationen. Människor vid en gräns som EU:s ledare gör allt de kan för att hålla stängd. Det är unga och gamla, både kvinnor och män, barnfamiljer, personer i grupp och de som rest själva. Framför allt kommer de från Irak, Syrien och Afghanistan, men också från Kongo-Kinshasa, Somalia och Kamerun och en handfull andra länder.
Det som för åttio år sedan var en frontlinje i ett världskrig har idag blivit en förstärkt gräns, nya staket och patrullerande gränsvakter. Och en plats där människor dör till följd av kylan, misshandlas av gränsvakter och fastnar i ett ingenmansland.
Situationen eskalerade i november när flera tusen personer tog sig till gränsen mellan Belarus och Polen. 15 000 soldater skickades till gränsen på den polska sidan för att stoppa människor genom så kallade ”push backs” och våldsamma sammandrabbningar uppstod.
Efter några veckor flyttade belarusiska myndigheter människor till ett tillfälligt läger inne i en lagerlokal i Bruzgy ett par kilometer från gränsen. Därifrån började folk sedan tas tillbaka till flygplatsen.
Händelseförloppet har skapat en politisk kris mellan EU-länderna och Belarus, där bland annat Polen, Litauen och även EU-kommissionen anklagade Belarus ledare Alexander Lukashenko att försöka destabilisera unionen genom att uppmuntra och hjälpa flyktingar att ta denna väg.
Och även om världens uppmärksamhet nu riktats åt annat håll betyder det inte att situationen är löst. I Belarus finns många människor kvar. En del gömmer sig, en del är fast vid gränsen mot Polen där det råder brist på både mat och vatten. Under vissa dagar och nätter i sträng kyla. Och våldet från gränspolisen fortsätter.
Anledningarna till att människor hamnat i Belarus skiljer sig vida åt. De finns de som lämnat för att söka sig något bättre, återförenas med sin familj, hitta ett jobb, få vård till sitt barn. De finns de som försöker hitta ett sammanhang med mindre våld och rädsla. Och det finns de som flytt för sina liv. De kan inte resa hem. De kan inte vända tillbaka.
Detta har blivit väldigt tydligt för mig från de berättelserna jag fått höra på plats. Och det är därför flyktingkonventioner, asylrätt, och FN-organisationer med mandat att skydda är så viktiga. Vi humanitära aktörer kan mest försöka göra något litet för någon i det här kaoset. Täcka upp för ett system som fallerar och eventuellt skapa en liten luftficka av normalitet i en situation som är så onormal. Men att kunna bistå flyktingar, migranter och asylsökande har sedan 2015 inte varit självklart. Detta har vi på Läkare Utan Gränser lärt oss den hårda vägen både i Grekland, på Balkan och nu även vid den belarusiska gränsen.
Tillträdet för oberoende organisationer som EU-länderna brukar hävda är så viktigt när det gäller kriser i andra delar av världen, är visst inte så viktigt vid de egna gränserna.
Det är en dubbelmoral som provocerar.
Och om regeringar tänker fortsätta bryta ned och offra systemen som är skapta för att ge skydd och möjliggöra livräddande insatser till de som behöver det för att hålla ihop sin politik på hemmaplan, ja då vet jag inte vilket hopp man kan ha om framtiden faktiskt.
Men även om uppgivenheten flåsar mig i nacken där under den mjölkvita belarusiska himmeln så vet jag att det är rätt sak att fortsätta försöka. För om man vill koka ned det humanitära uppdraget till en kort mening så är det att göra allt vi kan för att vara där vi behövs och göra det som behövs.
Även när detta är nästintill omöjligt.
Anna Karin Sjöblom
Medicinsk humanitär rådgivare, Läkare Utan Gränser
|
Uppläsning av artikel
|
