DEBATT. I media får vi bilden av att det svenska biståndet ständigt behövs i akuta katastrofer. Men hur kan vi samtidigt bidra till en långsiktigt hållbar utveckling och också förmedla en hoppfull bild av de framsteg som görs? Det skriver Inge Gerremo, fd lantbruksråd i Rom och Göran Hydén, professor emeritus i statsvetenskap vid University of Florida i ett inlägg i debatten Vad har hänt med Sida?
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarnas egna.
Vi har med intresse följt diskussionen mellan Anders Östman och Torbjörn Pettersson, Sida, som fått rubriken Vad har hänt med Sida? Diskussionen om dagens statliga utvecklingssamarbete och vad som förmedlas till oss medborgare är alltför viktig för att stanna vid detta. Förutsättningarna för den diskussionen förändras med nödvändighet över tid. Kanske frågan idag hellre bör vara, Hur ser dagens omvärld ut? Går det, trots katastrofer i en allt ökande omfattning, att upprätthålla den ursprungliga ambitionen om ett fokus på främst det långsiktiga utvecklingssamarbetet?
I dagens media framtonar lätt bilden av att det svenska utvecklingssamarbetet ständigt behövs för att mildra nya oroshärdar och rädda människor från akut svält och andra umbäranden. Detta är givetvis en oerhört viktig och angelägen uppgift som knappast går att prioritera bort. Men, hur kan vi samtidigt bidra till en långsiktigt hållbar utveckling och förmedla också en hoppfull bild av de framsteg som då görs? En sådan känsla av hopp behöver också kunna förmedlas till oss svenska skattebetalare för att säkerställa ett fortsatt engagemang. För detta krävs sannolikt ett handfast jordnära samarbete som kan beskriva lika handfasta resultat.
I det statliga biståndets början var samarbetet mer projektorienterat och med ett stort antal svenskar direkt involverade i insatserna. De rekryterades från olika delar av Sverige. Lokalpressen förmedlade förhoppningar och intryck kring dessa insatser. Rapporter kom också under hand och med avslutande reflektioner efter hemkomsten. Hur kan vi skapa en liknande känsla av jordnära kontakt med dagens utvecklingssamarbete och då inriktat på likaledes handfasta områden som matförsörjning, hälsovård och undervisning m.fl. områden. Hur kan vi visa på praktiska resultat av betydelse inte minst för enskilda människor i samarbetsländerna, dvs målgruppen för svenskt bistånd. Allt annat bör ses som medel för att nå dit. En sådan känsla är ofta lättare att få förmedlad genom de insatser enskilda organisationer gör. Dessa insatser i all ära, men ska de få effekt för hela länder krävs betydligt mer, främst satsningar som bidrar till att skapa en utvecklingsbefrämjande miljö med regeringar villiga att anamma och genomföra de komplexa beslut som så ofta krävs. Ska Sverige fortsätta att vara med och bistå de fattiga länderna krävs därför ett långsiktigt utvecklingssamarbete med berörda länder något som liksom förr bör ses som Sidas huvuduppgift.
Multilateralt utvecklingssamarbete inom FN-systemets ram är i och för sig viktigt, men det tenderar samtidigt att i många fall kännas alltför avlägset för oss vanliga medborgare. Även av det skälet behövs ett väl synligt långsiktigt bilateralt samarbete. I dagens verksamhet finns av naturliga skäl allt mindre av svensk utsänd expertis. Samtidigt finns allt fler kunniga och erfarna personer från de egna länderna, som likaså med fördel skulle kunna medverka i förmedlingen av information om det svenska biståndsarbetet och dess effekter. Därför att många av dem har haft långvariga kontakter med Sverige är de väl placerade att skapa ett ökat engagemang hos en svensk allmänhet genom att visa på hur biståndets effekter upplevs bland folk i deras hemländer. Idag finns många fruktbara samarbeten där expertis från såväl Sverige som det berörda landet gemensamt kan förmedla lärdomar av värde för bägge parter.
Östman och Pettersson berör också frågan om hur väl Sida idag jobbar utifrån de direktiv, dvs regleringsbrev, som regeringen ger myndigheten. Vi skulle gärna se en återgång till mer handfasta insatser inom områden som landsbygdsutveckling, hälsovård, och utbildning på olika nivåer inklusive ökad forskningskapacitet. Likaså behöver befolkningsproblematiken på nytt tas på allvar. De tvärfrågor som demokrati, MR, och jämställdhet vilka bestäms mer av våra interna politiska diskussioner än de påtagliga överlevnadsbehov människor i berörda länder känner, kan ofta med fördel införlivas i de mer konkreta insatserna.
För att detta ska vara möjligt krävs en bredare kader av ämnesmässigt sakkunniga tjänstemän inom Sida. Under de senaste decennierna har den kategorin hamnat i skuggan av de mer allmänorienterade tjänstemännen med huvudsakligt ansvar för biståndets former. Ingen ifrågasätter formernas betydelse för biståndets effektivitet men det finns anledning att diskutera om sakinnehållet inte bör ges en mer framskjuten plats i både handläggning och information till de svenska skattebetalarna. Detta blir särskilt viktigt om man vill illustrera och framhålla hur biståndet är förankrat i lokala sammanhang.
Biståndets utveckling i riktning mot ökat lokalt ägarskap i mottagarländerna är ett steg i rätt riktning men det innebär inte att man ska lämna det konkreta biståndsinnehållet ur sikte. I själva verket är det just detta innehåll som ger biståndet legitimitet och möjlighet att mer framgångsrikt ta sig an de viktiga frågorna om demokrati, MR och jämställdhet. Där finns en särskild utmaning för Sida såväl i det egna arbetet som i mediearbetet.
Inge Gerremo
fd lantbruksråd i Rom och hedersledamot av Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien
Göran Hydén
professor emeritus i statsvetenskap vid University of Florida och Afrikaforskare
Läs det ursprungliga inlägget här:
