Biståndet har skaffat sig ett nytt älsklingsord – agilt. Men vad händer när de fina nyorden krockar med verklighetens byråkrati och detaljkontroll? Och hjälper orden oss när vi ska förklara för skattebetalarna varför biståndet behövs? Det frågar sig Global Bar Magazines chefredaktör David Isaksson i denna krönika.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Jag har genom åren genomfört ganska många kommunikationsutbildningar för personer från biståndsbranschen. Ett moment som brukar ingå är att de får göra en fri, kort presentation (elevator pitch) av sitt projekt eller sin verksamhet på maximalt en minut. Och ibland – för att göra det ännu mer utmanande – brukar jag sätta upp en lista med ord som de inte får använda. Självskrivna på den listan är förstås ord och uttryck som gender, hållbar utveckling, resiliens, stakeholders, beneficiaries. Ja, jag behöver nog inte räkna upp alla.
Det slående är att utan dessa ord att hålla sig i har många faktiskt svårt att förklara vad de håller på med – och varför det de gör är så viktigt!
Under tiden före pandemin, då vi träffades i det verkliga livet för oändliga seminarier där dignitärer från godhetsbranschen (Sida, UD, FN-systemet och NGO-världen) höll tal som innehöll alla de där rätta ordet (men inte alltid så mycket mer) hände det inte sällan att det uppstod något som brukade kallas floskelbingo när deltagarna prickade av alla de rätta orden på en fiktiv bingobricka.
Jag tänker på detta nu när vi fått ytterligare ett ord att lägga till på denna lista: Agilt. För den som inte vet så kommer ordet agilt från datavärlden. 2001 skrevs det så kallade agila manifestet och när dagens agilitetsgurus pratar om vad agilt är så är det i termer av kundorientering, inre motivation, förtroende och snabb anpassning. Eller som det står i manifestet:
- Individer och interaktioner framför processer och verktyg.
- Fungerande programvara framför omfattande dokumentation.
- Kundsamarbete framför kontraktsförhandling.
- Anpassning till förändring framför att följa en plan.
Och den som nu blir sugen på att jobba med agila processer kan man fördel söka jobb på Sveriges Radio. I en aktuell platsannons står bland annat att läsa:
”Den agila transformationen på Sveriges Radio går in i en ny fas! Nu bygger vi intern förmåga inom coachning och söker därför en strategisk enterprise agile coach som driver vår fortsatta agila transformation framåt, ansvarar för att hålla ihop vad agilt på Sveriges Radio är och leder arbetet med att bygga upp vår interna agila coachningsförmåga.”
En organisation som börjat prata i termer av agilt är Sida:
– Jag vet att agilt är ett modeord, men målet är att vi ska jobba snabbare och mer experimentellt. Snarare än konsensussökande, menar vi att man som chef ska ha förmågan att ta till vara olika perspektiv, men vi behöver utan tvekan sätta ihop team som är mer heterogena, säger Sidas personalchef Torbjörn Pettersson när jag intervjuar honom om bristen på mångfald inom den egna organisationen.
Ja, ordet agilt känns misstänkt likt flexibelt. Men hur ”agilt” är egentligen biståndet när det samtidigt präglas av mycket detaljerade redovisningsformer och där nytänkandet hämmas av det faktum att det mesta måste vara storskaligt (ge UNDP 100 miljoner till!) och där utbetalningsmålen (särskilt i november-december) är viktigare än resultaten? Ändå vill allt fler använda sig av uttrycket, även inom civilsamhället.
I boken ”Det omätbaras renässans” (2018) beskriver filosofen Jonna Bornemark en samtid där allt kommit att handla om att mäta och kvantifiera, där meningsfullheten i och liv reduceras till att fylla i rätt rutor och kunna leverera ”rätt” resultat. I boken myntar hon begreppet ”förpappring” som beskriver hur kraven på dokumentation till stor del ersätter själva verksamheten. 25 procent av personalkostnaden i vården går till att skapa material som kan granskas i efterhand, konstaterar Jonna Bornemark. Kvalitetssäkring innebär att någon skriver en rutin, en manual, som sätts in i en pärm.
Bornemark lyfter fram vårdsektorn, men hade hon lika gärna kunnat skriva om biståndet och dess eviga kedja av – input – output – impact, dess mallar och matriser, RBM och LFA, workshops och allt högre krav på akademisk bakgrund och allt mindre fokus på egen erfarenhet från det som brukar kallas verkligheten.
Nytänkande kräver flexibilitet och småskalighet där man får prova sig fram. Och frågan är hur mycket av den varan som finns inom biståndet. I sin avhandling ”Matrixing Aid, the Rise and the fall of result initiatives in Swedish Aid” beskriver Janet Vähämäki hur reformvågorna inom det svenska biståndet kommit och gått, med perioder av starkt fokus på resultat som är lätta att mäta, avlösta av mer ”processorienterade” perioder. I en senare studie, In Proper Organization We Trust –Trust in Interorganizational Aid Relations, från Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) av Janet Vähämäki och Susanna Alexius konstaterar författarna hur biståndet allt mer präglas av likriktning, där ett antal VIP-partners ständigt får nya pengar, medan andra organisationer riskerar att slås ut. Inte heller är det resultatet i sig som alltid är det viktigaste, utan att man använder rätt metod och verktyg för att nå målen, menar Janet Vähämäki och Susanna Alexius.
Agilt var ordet, sa Bill.
Hjälp, sa Bull.
Godhetsbranschen har redan nu tillräckligt många fina ord som alla under dess tak förstår, men som för de flesta andra ter sig obegripliga. Snart är det val och vill de som kämpar för att behålla biståndet på dagens nivå övertyga majoriteten av Sveriges befolkning så räcker det inte med fina ord, eller för den delen med ett agilt arbetssätt.
Det krävs att man talar med skattebetalare på skattebetalares vis.
David Isaksson
