DEBATT. Även om de så kallade DAC-reglerna innebär att stöd till Ryssland inte räknas som bistånd är det inget som hindrar Sverige från att öka stödet. Sveriges kommande bistånds- och utrikesminister måste våga stå upp för Rysslands demokratikämpar, oavsett vad byråkratin säger. Det har vi råd med! Det skriver Martin Uggla, ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Efter ett par turbulenta veckor i svensk politik är nu en ny regering på väg att tillträda. På utrikespolitikens område har den möjlighet att sätta ett omedelbart avtryck genom att agera till stöd för den ryska demokratirörelse som just nu attackeras av landets regim och är i akut behov av hjälp.
Repressionen mot oliktänkande i Ryssland har pågått under lång tid, men eskalerat ännu mer det gångna året. Dess senaste uttryck är en förbudsprocess mot organisationen Memorial, den ryska människorättsrörelsens flaggskepp.
Många befarar att ett förbud mot Memorials verksamhet kan få ödesdigra konsekvenser. Och samtidigt attackeras hela det ryska oberoende civilsamhället mer än någonsin tidigare i modern tid. Oberoende massmedier, människorättsförsvarare, miljöaktivister och andra aktörer inom demokratirörelsen gör ett oerhört viktigt arbete och utgör i många avseenden det främsta hoppet för en demokratisk framtid i Ryssland. Men på grund av repressionen får de allt svårare att verka. Behovet av hjälp utifrån är därmed också mycket stort.
Här skulle Sverige kunna spela en viktig roll genom ekonomiskt stöd, och det finns också sedan länge ett svenskt demokratibistånd riktat mot Ryssland. Men tyvärr är detta bistånd i dag lägre än för 15 år sedan, trots att situationen i Ryssland förvärrats drastiskt under samma period. Och trots att de riksdagspartier som vill öka stödet tycks utgöra en bred majoritet.
Förklaringen till att denna märkliga situation uppstått är att flera svenska regeringar – av olika partifärg – anpassat sig till OECD:s biståndstekniska regelverk, som grundas i en omodern syn på fattigdom och utveckling, och som dessutom är inkompatibelt med Sveriges egen officiella biståndspolitik.
OECD:s DAC-kriterier för mottagare av bistånd baseras nämligen ensidigt på olika länders ekonomiska situation. Eftersom Ryssland – med bland annat stora naturtillgångar – inte har tillräckligt låg BNP så klassas landet inte som legitim mottagare av bistånd. Och då spelar det ingen roll att den ryska ekonomins tillgångar naturligtvis inte kommer landets demokratiska krafter till del, utan i stället används för att upprätthålla den auktoritära regimens styre.
Sverige får alltså inte räkna in Rysslandsstödet i sin biståndsredovisning till OECD. Men denna regel handlar just om vad som får redovisas till OECD, ingenting hindrar Sverige från att ändå fördela biståndsmedel i enlighet med sin egen biståndspolitik – som enligt officiella styrdokument ska präglas av ett mångfacetterat perspektiv på fattigdom, där också bristen på mänskliga rättigheter räknas in. Att då likväl låta OECD:s ensidigt ekonomiska kriterier vara vägledande för hur Sverige disponerar biståndet är därför både inkonsekvent och svekfullt.
Vad som krävs av svenska beslutsfattare är i grunden politisk vilja, jämte modet och kraften att inte passivt låta sig inordnas i ett biståndsbyråkratiskt system som faktiskt bara gynnar den auktoritära regimen i Ryssland.
Värt att notera i sammanhanget är för övrigt att även en stor ökning av demokratistödet till Ryssland endast marginellt skulle påverka ovan nämnda OECD-redovisning, samtidigt som det skulle betyda oerhört mycket för den ryska demokratirörelsen.
Sveriges tillträdande utrikesminister och biståndsminister har nu möjlighet att visa just politisk vilja, mod och kraft, och låta ett av den nya regeringens första steg bli ett tydligt ställningstagande för Rysslands demokrater. Alternativet, att återigen avstå från att förverkliga den svenska officiella biståndspolitiken av lojalitet med OECD:s bristfälliga och i detta sammanhang icke förpliktigande regelverk, skulle innebära ett fortsatt svek mot de ryssar som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter.
Martin Uggla
Ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter
|
Uppläsning av artikel
|
