DEBATT. Den tidigare diplomaten Ingmar Karlssons memoarbok om hans liv som diplomat i bland annat Mellanöstern innehåller så många faktafel att det finns anledning att fråga sig om hans bristande kunskap också påverkade hans tjänsteutövning. Det skriver Nuri Kino, journalist, debattör och grundare av organisationen A Demand for Action.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs i texten är författarnas egna.
Karlsson berättar i sin bok Ett utrikes liv om en resa han och jag gjorde till Turabdin, Guds tjänares berg. Han skriver att vi, han, en stor delegation och jag, bland annat besökte ”de två kvarvarande klostren i området”. Det var konstigt, att han trodde att det endast finns två kloster kvar i det som tidigare var kristendomens vagga. Det finns ett tjugotal kloster. Jag tänkte att han kanske menade att vi endast besökte två av dem, fast det var inte heller sant.
Jag bestämmer mig för att titta lite närmare på fakta i de stycken i Ett utrikes liv (Historiska media) som handlar om hans tid i Syrien och Turkiet och specifikt de delar som handlar om assyrier/syrianer och andra kristna. Den del av världen jag kan en del om och som jag själv föddes i.
Jag har alltså träffat Ingmar Karlsson. År 2005 hade han, filmaren Håkan Berthas och jag, sällskap till sydöstra Turkiet. Håkan och jag var där för att filma för SVT. En av våra karaktärer, Tuma från Istanbul, hade kommit till Turabdin för att göra anspråk på sin mark. En familj hade ockuperat den och byggt ett hus på den. När vi kom fram till huset blev det snabbt tumult, två män riktade gevär mot Tuma och oss, Håkan filmade. En äldre kvinna skrek att kristna borde ha utrotats för länge sedan, och refererade till folkmordet 1915. Några assyrier/syrianer rusade dit och hotade tillbaka. Det var en mycket svår situation att bevittna. Så många känslor.
Ingmar Karlsson hade försvunnit vid utbrottet av bråket. Det var väldigt varmt och han hade hittat en sval plats. När Håkan berättade för Karlsson om vad som hade hänt försökte han av någon märklig anledning att släta över det.
Fem år senare förnekade Karlsson folkmordet på armenier, assyrier/syrianer och greker under Första världskriget. De hade provocerat fram striderna, påstod han. Det ledde till en debatt i bland andra Svenska Dagbladet. Den 25 maj i år säger Karlsson, i ett samtal anordnat av Värnamo bibliotek, att hans främsta uppgift under hans tid i Istanbul var att kämpa för ett turkiskt EU-medlemskap. Det kanske förklarar hans agerande. I boken fortsätter Karlsson att förneka folkmordet, som är erkänt av både den svenska riksdagen och ett otal regeringar världen över. Han kallar det i stället för ”massmord”. Detta är att förminska det som skedde och gå folkmordsförnekares ärenden. Turkiets hållning är ju att folkmordet aldrig inträffat och att de som hävdar annat ska bekämpas med alla medel, man kan till och med dömas till fängelse.
Jag har intervjuat Karlsson om hans bok. Han hävdar att misstaget beror på att han ville hålla samma linje som ”det offentliga Sverige”. I ett mejl till mig efter samtalet skriver han ”jag håller med Dig om att jag borde ha använt folkmord med tanke på de känslor som Seyfo väcker hos dig och alla andra drabbade och beklagar om det sårade Dig”. Han förminskar här konsekvenserna av folkmordet än en gång. De kristna folkgrupperna i Osmanska riket utplånades nästan helt. Forskare är överens om att det inte handlade om något annat än folkmord. Men Karlsson får det till att handla om mina känslor, inte om fakta.
Karlsson menar i sin bok att Sverige under 80-talet, av assyrier/syrianer i Syrien, kallades för Amu Djibu (farbror Djibu). Han hävdar att det betyder en välbärgad man som försöker skaffa sig vänner och sympati genom att strö pengar omkring sig till människor, oavsett om de behöver hjälp. Karlsson menar i Ett utrikes liv att begreppet Amu Djibu användes föraktfullt om Sveriges välfärdssystem. Det är inte sant. Tvärtom så användes det som en beskrivning av ett generöst land och folk. Ammo, vilket betyder farbror. Ammo Djibu var en förmögen man i nordöstra Syrien som bland mycket annat var chef för ett bussbolag. Han blev känd för att inte ta betalt av resenärer som saknade pengar. Han hjälpte också behövande på annat sätt. Ammo Djibu användes av assyrier/syrianer som en benämning på socialtjänsten i Sverige, att den hjälpte personer i behov. Begreppet används också om till exempel en grupp kvinnor i Södertälje från Syrien som samlar pengar till fattiga. Ryktet om Ammo Djibu ska enligt Karlsson ha fått till följd att inte bara familjer, utan hela släkter och klaner bröt upp för gott och flyttade till Sverige. När jag i samtalet med Karlsson berättar för honom om ursprunget för uttrycket Ammo Djibu blir han förvånad och säger att han inte hade undersökt var det kom ifrån eller vad det betydde. En person, eller enstaka personer hade gett honom den tolkning han använder i boken.
I boken skriver han också: ”Ryktet gick snart bland syrisk-ortodoxa kristna i Syrien, till vilka det fanns blodsband, om generös svensk flyktingpolitik. Allt fler drömde om ett bättre liv och sökte därför asyl i Sverige genom att hävda att de var förföljda som både kristna och ättlingar till det forna assyriska riket.” Det är märkligt att Karlsson väljer att peka ut just ett trossamfund, inte alla assyrier/syrianer tillhör den syrisk-ortodoxa kyrkan. När jag påtalar det för honom beklagar ännu en gång att han skrivit fel i sin bok. Han borde vetat bättre, säger han.
Karlsson skriver också om lögner vid asylansökan. Jag har tjugo års erfarenhet av att granska asylärenden. En del ljuger, oavsett etnicitet, religion eller vilket land de kommer ifrån. De vill stanna i Sverige. Många av dem som behöver skydd får det inte. Andra har inte rätt till det, men får skydd. Den svenska asylprocessen är ett lotteri.
Karlsson erkänner att det var fel av honom att peka ut en folkgrupp på det sätt han gör i boken. Självklart finns det assyrier/syrianer som, precis som personer från de flesta andra folkgrupper som kommit till Sverige, har ljugit i sina asylansökningar.
Med det sagt finns det som sagt flera anledningar till flykten. Karlsson skriver själv om muslimska brödraskapet och andra muslimska extremisters ilska över att Syrien gick mot en allt mer sekulär stat och att demonstrationer utbröt som ledde till massakrer mot demonstranterna. Detta skrämde många kristna som var ättlingar till personer som upplevt folkmordet. När jag konfronterar Karlsson med de uppgifterna säger han åter att han missat att göra den kopplingen och beklagar det.
Något annat han inte verkar ha känt till är att den syriska staten hade förstatligat bördiga landområden tillhörande assyrier/syrianer och armenier. De miste sitt levebröd. De fick dessutom inte vara öppna med sin etniska bakgrund. Det var förbjudet att kalla sig aramé (syrian) eller assyrier och deras språk fick inte läras ut. Som ättlingar till folkmordet 1915 i Osmanska riket och till massakrerna i Irak 1933 som många i nordöstra Syrien flydde ifrån, blev de rädda och ville skapa en trygg framtid åt sina barn.
Karlsson skriver att många medlemmar i den syrisk-ortodoxa kyrkan lämnade Västtyskland för Sverige i början av 70-talet för att reglerna för gästarbetare hade skärpts där. Min mor, min morbror och min syster och jag kom på semester från Västtyskland till Södertälje sommaren 1974. Bara några dagar efter att vi anlände började tecken på nya pogromer mot kristna i Turkiet dyka upp. Det var krig mellan Turkiet och Grekland och kristna identifierades som greker och skulle därför åter förföljas. Min morfar som bodde i Södertälje krävde att vi skulle stanna kvar i Sverige för att tillsammans jobba, samla så mycket pengar som möjligt och sända till släktingar så att de kunde köpa biljetter och ta sig hit för skydd. När jag berättar detta för Karlsson beklagar att han inte gjorde den kopplingen. Han hade inte ens tänkt på kriget om Cypern. Det borde han ha gjort menar han.
Karlsson skriver syrier, syrianer och syrisk-ortodoxa om vartannat, och flera gånger skriver han fel. Han ber om ursäkt för detta när jag intervjuar honom. Det här med benämningar och rätt val av ord är inte den före detta diplomatens styrka. Han skriver till exempel att alaviter är en sekt som styr Syrien. När jag säger att jag tror att han tänkt på ordet sect på engelska som ju är något annat än sekt på svenska säger han att det stämmer, att han tänkt fel även där.
Det är beklagligt att en av Sveriges toppdiplomater inte har bett någon faktagranska sin bok. Det är konstigt att inte förlaget har faktagranskat den. Jag undrar också hur det var när Karlsson tjänstgjorde. Vilka konsekvenser kan hans brist på kunskap ha fått för enskilda personer och hela folkgrupper när han inte ens får termer rätt i sin bok?
Samtidigt är jag glad att Karlsson skrivit boken. Det är viktigt att vi lär oss om mer om den svenska diplomatin. Jag hoppas att dagens diplomater har lite mer kunskap. Tyvärr verkar det inte så. Det kan man till exempel hitta i asylbeslut jag har läst, att svenska myndighetsutövare missförstått situationer i andra länder. Kanske är det dags att granska vilken kunskap våra diplomater egentligen har om de länder de har i uppgift att bevaka?
Nuri Kino
Journalist, debattör och grundare av organisationen A Demand for Action.
|
Uppläsning av artikel
|
