Läs ett utdrag ur Helena Thorfinns nya bok

Helena Thorfinns nya bok I Munkens skugga berättar historien om de år då Burma öppnades upp för världen, om tech-entreprenörer, unga idealister, andeväsenden, militärer – och så munkar förstås. Här kan du läsa ett utdrag exklusivt för Global Bar Magazines läsare ur boken som du kan köpa till exempel här. Läs en intervju med Helena Thorfinn här.

En digital färd mot framtiden (ur kapitel 3).

Så här års hade monsunen ett sätt att med en elegant vindpust ge människorna några minuter att söka skydd under närmsta palm, eller springa inomhus, innan regnet föll. Efter månader av ett regn som aldrig upphörde, som dag och natt lät sina silverrep oförtröttligt piska jord och plåttak och växter, innebar slutet av monsunen att det fanns luckor, öppningar med blå himmel. Blommor sökte ljuset, frukter mognade och föll till marken, slöa insekter som domnat bort under monsunen vaknade till liv. Stunderna utan regn blev längre och längre och människorna i Yangon hoppade mellan vattenpölar och kunde ibland lämna paraplyet hemma. Men så kom en trumvirvel av vind, palmernas kronor rasslade till, människorna sprang och minuten senare kom regnet.

I det stora grovköket i villan hade monsunen lämnat fläckar av mörk fukt på väggarna, fläckar som snart skulle målas över och glömmas till nästa monsun. Bonnie märkte dem inte, men hon tittade ut och funderade över hur mycket ris hon skulle mäta upp och om regnet skulle lägga beslag på hela förmiddagen. Den blå himlen var oändligt välkommen.

Idag skulle det förmodligen komma ett tjugotal ungar direkt från gatan, hälften skulle hon aldrig ha sett förut, hälften skulle vara samma barn som dök upp varje dag och som mer eller mindre hörde till familjen. Aung, Myint Thoo, Maing och så småflickorna, Mimmi, Hmon och lilla Naing Naing. Ungar som hon älskade att ha omkring sig och vars trassliga liv hade blivit en del av hennes.

Det stora grovköket var en sambandscentral i det pampiga, koloniala huset som låg inbäddat i den tunga, tropiska grönskan i stadsdelen Bahan i Burmas tidigare huvudstad Yangon. Det hade varit övergivet och förfallet när Bonnie och Steven hittat det för tjugo år sedan. Då hade djungeln flyttat in på bottenvåningen, den eleganta trappan hade rasat och den gräsmatta där barnen nu lekte, hade varit hem för ormar och alla de smådjur som de levde på.

Machete, målarfärg och ”en herrans massa mindfulness”, som Bonnie sa, hade gjort huset till en levande samlingspunkt i Yangon, känd som ”Bonnies hus”. Bottenvåningen var kombinerad syverkstad och Fairtradebutik och på övervåningen bodde hon själv och Steven. Från köket serverades varje dag ett mål lagad mat till alla som råkade vara där, och på bakgården renoverades gamla teakmöbler. De hade kommit som baptistmissionärer från Minnesota. Bonnie som växt upp som Bodil i Göteborg, var utbildad sjuksköterska och hennes man Steven, ambitiös pastor från Minnesota, hade av församlingens fått uppdraget att bygga ett college för lokala baptistpastorer. Bonnie hade fått den lite vaga uppgiften att arbeta med ”barn och kvinnor”, något hon löst på sitt eget sätt. 

Stadsdelen Bahan var ett villaområde norr om den välbefolkade och intensiva stadskärnan och hade varit britternas jaktmarker under tidiga 1800-talet då det jagades tigrar i trakten. Men eftersom britternas Rangoon hade vuxit snabbt under några febriga, koloniala decennier efter det anglo-burmesiska kriget 1852, och floden Irrawaddy hade förhindrat all expansion söderut, så hade djunglerna norrut blivit platsen dit kolonialherrarna och deras familjer dragit sig tillbaka. Stora egendomar anlades och än idag var Bahan, eller Golden Valley som det kallades i folkmun, full av anslående kolonialvillor i mer eller mindre förfallet skick. Ofta omgivna av parkliknande trädgårdar som i hörnen fått ge plats för små cementgjutna buddhastatyer och pagoder. Spontana marknader hade uppstått lite här och var, och allt oftare på senare år: oväntat moderna arkitektritade villor som militären låtit uppföra, vilka omgavs av höga murar och taggtråd. Alltihop hölls ihop av ett excentriskt vägnät som få begrep sig på, och servades av samma öppna avloppssystem som de koloniala britterna initierat.

Den stora villans kök, där Bonnie styrde och ställde, var utrustat med två gasspisar av AGA-modell och två kylskåp som betjänade huset. I mitten ett högt, kvadratiskt arbetsbord där ungar ofta trängdes och mat bereddes. Ovanför Bonnie där hon stod och rörde i riset, snurrade en loj fläkt som fick de sönderslitna näten av spindelväv och damm som hängde från taket att röra sig som fågelvingar.

Bonnie såg sig om och sneglade på klockan, om en liten stund skulle maten ut till barnen och det var full aktivitet runt grytorna. En flicka stod och rensade bönor på en pall, en pojke hackade lök, i en gryta kokade grönsaker och husets kokerska Kyi Kyi la sista handen vid en currysås som doftade starkt av vitlök och gurkmeja. Trots alla år i Myanmar hade Bonnie svårt för den unkna doften från den fermenterade fisksåsen som burmeserna älskade, så den var förbjuden i köket. Men Kyi Kyis curry var ändå populär. Själv hade hon ägnat morgonen åt att göra kolarutor efter ett svenskt recept, och gick nu fram till gallret där de låg och svalnade och bet i en. När barnen hade ätit skulle hon be Kyi Kyi att laga till några omeletter och göra en grekisk sallad till alla andra som bodde i olika hörn av egendomen och som föredrog västerländsk mat.

Hela techgänget hade varit på nattklubb igår och kommit hem sent och högljutt. Hon hade sneglat på klockan när hon hörde hur huvudgrinden med ett gnissel gled upp i gryningen. Alla kvarterets hundar hade satt igång att skälla på hemsläntrarna och skällandet hade övergått i ett ylande som till sist väckt tupparna en timme tidigare än vanligt. Klockan hade varit fyra och hon var glad att Steven inte vaknat.

Nu låg alla nattklubbsbesökarna avdomnade och sov under fläktarna i det gamla teakhuset på pålar som stod i ett skuggat hörn av den parkliknande tomten och som dottern Trish och hennes techstartup hyrde in sig i. Hon tänkte snabbt igenom dagen som låg framför henne. Regnet hade kommit över dem som en öppen dusch och alla barnen hade kommit springande och stod antingen i kö för att tvätta händerna i handfatet eller hade satt sig runt det avlånga matbordet under terrasstaket. Genom fönstret kunde hon se att Zaw fick medla mellan Tun och Min Min, som kivades om bästa platsen, och små skålar delades ut av ivriga barnhänder.

Efter lunch skulle det komma ett danskt ambassadörspar och hämta ett teakskåp som de beställt. Hela bakgården var full av mer eller mindre antika teakskåp i alla upptänkliga former och färger som de räddat från närliggande kloster och hus och nu sålde med god marginal till förtjusta västerlänningar som hade börjat strömma in i landet sedan sanktionerna lyftes. När hon var klar med danskarna skulle hon och Kyi Kyi hämta tio rullar tyg nere i centrum, annars blev sömmerskorna sittande sysslolösa, och sedan skulle en av lärlingarna till doktorn med en skadad tumme.

Bonnie bar tillsammans med Kyi Kyi ut maten till barnen. Den hungriga barnaskaran visste vad som gällde och knäppte sina händer och rabblade den för dem helt obegripliga kristna bönen och kastade sig sedan över skålarna med mat. Zaw satt avspänd vid sidan om och täljde på en träbit samtidigt som han såg till att barnen höll sams. Tillbaka i köket dök Trish upp, våt av regnet, och Bonnie kunde på håll se att flickan var bakis. Ett par träningsbyxor hängde långt ner på höfterna, hon hade håret i en tovig tofs och ett generande litet linne på överkroppen. Sminket låg som skuggor under ögonen.

”Gumman…” Bonnie gick fram och tog tag i hennes huvud och försökte stryka bort sminket. Hon pratade svenska med sin dotter.

”En liten ansiktstvätt hade inte skadat, du ser ut som en tvättbjörn…”

Trish ryckte tillbaka huvudet och tog ett glas och gick bort till dricksvattenbehållaren. ”Det blev lite sent. De har öppnat en ny takbar, Treetops, nere vid Mahabandoola Road, otroligt cool. Det börjar bli som Bangkok här. Någon sorts infinity pool löper runt hela och det är grymt fin utsikt över Shwedagon.” Hon svepte flera glas vatten medan hon pratade.

”Åh, jag är galet törstig, vi måste sätta en ny vattenbehållare ute i teakhuset.”

”Visst, bara be Kyi Kyi byta.” Bonnie gick fram till småkakorna på gallret, och bet i en. ”Vad tror du om de här?”

”Vadå?” Trish kastade en blick på kakorna. ”Har du något nytt projekt på gång?” 

”Jag tänkte att vi syr små påsar och säljer tio kakor i varje påse? Som en liten, ja… gå-bort-present? Här, smaka!” Bonnie höll upp en kaka mot Trishs mun, men hon tog emot den med handen.

”Tack, jag tar den efter frukost.”

”Jag tyckte jag såg att Simon redan satt uppe och jobbade?” Bonnie tittade ut genom fönstret och kastade en blick bort över gräsmattan som omgav huset. Inne i skuggorna stod teakhuset insnärjt i grönska. Trish gick fram till sin mamma och gav henne en puss på kinden.

”Ja, han har varit uppe ett tag. Fint om Kyi Kyi kan fixa med omeletter, mamsen.” ”Och imorgon landar Simons moster, eller är det faster? Katja? Åker du med och hämtar?”

Utanför köket hade barnen ätit klart, vissa försvann tillbaka till gatan medan en liten grupp började spela nationalsporten chinlone på gräsmattan. Den lätta rottingbollen for som en loppa mellan pojkarnas fötter. Bonnie tog emot skålarna som Kyi Kyi langade tillbaka in genom det öppna fönstret.

”Jag har bett Kyi Kyi fixa bungalowen, kan ni kolla att allt ser bra ut? Frukt i skålarna, blommor på bordet, fräscha handdukar…?”

”Visst!” Trish såg genast piggare ut. ”Jag tror Simon vill åka själv och hämta. Kan han ta jeepen?”

Trish var egentligen en kopia av Bonnie, men några decennier yngre och trettio kilo lättare. Samma vilt lockiga hår som stod som en sky runt Trishs solbrända ansikte, hade hos Bonnie grånat och klippts pojkkort. De fräknar som blekts i Bonnies ansikte trängdes i dotterns, men gemensamt för dem var den uppmärksamma bruna blicken, amerikanskt vita och regelbundna tänder och ett energiskt sätt att röra kroppen.

”Har du hunnit tänka på mitt förslag?” Bonnie blev stående med en trave matskålar i handen och tittade på sin dotter. Trish stelnade till och undvek sin mammas blick, men tog matskålarna från henne och satte ner dem i en stor diskho.

”Jag har inte hunnit, vet inte riktigt om det är…” Bonnie gick fram till henne. ”Det är bra, Trish, det är riktigt bra. Teak och Tech, vi binder ihop allt här. Det blir så splittrat med ParamiTech hit och Teak & Fairtrade dit. Du kan väl tänka på det? Jag har skissat lite på en logga.”

”Jag vet inte, mamma. Ärligt talat, jag…” Trish märkte inte att en liten spenslig flicka kommit smygande in i köket bakom hennes rygg och blev överraskad när hon plötsligt kände ett par små armar om sig.

”Nämen, Thin Thin! Va? Är du här? Jag trodde ni flyttat till Dawei?” Trish vände sig om och gav flickan en kram.

”De är tillbaka”, Bonnie svarade i flickans ställe. ”Kom i veckan, hennes pappa har fått ett jobb på ett nybyggt hotell och storebror ska också få jobb där, är det sagt. Det finns en massa nya jobb här nu, alla verkar komma tillbaka.”

”Åh, gumman! Då kan vi fortsätta med simlektionerna, visst?” Hon lyfte upp den nätta flickan i famnen och försvann ut ur köket och meddelade samtidigt sin mamma. ”Vi kollar till bungalowen, okej?”

”Fint. Men tänk på det, Teak och Tech, med ett sådant där snirkligt ’och-tecken’ emellan?” ropade Bonnie efter henne utan att få något svar.

Trish hade själv varit en flickunge när Steven och Bonnie flyttade till Myanmar. Hon hade satts i den lilla internationella skolan i det nedstängda landet, där hon undervisats av backpackande lärare på jakt efter äventyr. Tillsammans med diplomaternas och missionärernas barn, men också generalernas, jadebaronernas och opiumhandlarnas barn, hade hon kämpat sig fram till en internationell examen och sedan pluggat vidare i USA.

Familjen hade anlänt under den period som ofta beskrevs som landets mörkaste tid, 90-talet, då det hemlighetsfulla landet återigen hade stängts ner mot omvärlden, den här gången av general Than Shwe. Nationalikonen och nobelpristagaren Aung San Suu Kyi hade då suttit i husarrest i en villa ett stenkast från Bonnies hus, och invånarna i landet hukade under militärens stenhårda förtryck och gömde porträtt av henne under sina sängar. Det var en tid då grannar spionerade på varandra, protester kvävdes i sin linda och det ökända Inseinfängelset mitt i staden fylldes med politiska fångar. Ekonomin hade krympt under militärregimens monumentala vanskötsel och på grund av de internationella sanktionerna haltat fram med hjälp av Kina. Långt senare, 2007, hade familjen följt när tiotusentals munkar i saffransröda kläder protesterade mot hur militären behandlade befolkningen.

Munkarna hade marscherat från hela landet och ut på University Road och ner till Shwedagonpagoden. Med sina tiggarskålar vända uppochner hade de vägrat ta emot dana, allmosor, från militären och därmed förnekat dem chansen att förbättra sin karma.

Munkar som hade slagits blodiga av militärens batonger hade kommit till Bonnies hus för att få vård och det hade under en tid varit rena sjukstugan där. De mäktiga bilderna från de tusentals tysta munkarna som bara gick och gick och gick hade kablats ut över världen, men inte varit nog för att få regimen på fall.

Det hade krävts något mer, en naturkatastrof, en cyklon vid namn Nargis som kom året efter och ödelade stora delar av landet, och kostade mer än hundratusen människoliv. Nargis och den katastrofala hanteringen av följderna blev slutligen brytpunkten som regimen behövde för att inse att landet hade allt att vinna på att sätta igång en serie reformer. Förändringen hade sedan dess gått snabbt och fortsatte att forsa framåt. De mörka tiderna låg bakom landet, framtiden såg strålande ut och människorna som hukat vände sig nu äntligen ut mot ljuset.

Den ende som muttrade om att det gick för snabbt var hennes egen make, Steven. Ständigt lyfte han ett varnande finger och sa att han inte litade ett ögonblick på Tatmadaw, som militären kallades. Varför skulle de släppa taget om den gyllene kalv som landet var för dem?

Jadegruvor, bryggerier, flygplatser, hamnar ägdes av militären, vad hade de egentligen för intresse av demokrati?

Men Trish avfärdade alltid irriterat sin far. Telekombolagen rullade ut sina nät och alla hade allt att vinna på en snabb, och vad Trish anbelangade, helst digital färd mot framtiden.

Helena Thorfinn

I munkens skugga (Norstedts 2021)

Läs också