Sedan 1996 har Tomas Andersson och Stefano Foconi skrivit böcker tillsammans. ”I skuggan av muren: Israel/Palestina” är deras tredje bok om Mellanöstern. Vad är det som fascinerar dem med regionen? Och hur gör man för att inte bara upprepa det andra redan skrivit? Vi ställde åtta frågor till författarparet.
Hur kom de sig att ni började skriva tillsammans?
Stefano: Ja, det är en bra fråga, detta är vår femte bok och vi har skrivit tillsammans under 22 år.
Tomas: Det började 1996 när vi var med i samma författardelegation till Indien och delade rum. Vi märkte direkt att vi var mer intresserade av att resa än många av våra kollegor. Sen fick vi 1999 chansen att åka till Iran där det inte var några västerlänningar alls och då insåg vi – varför skriver vi inte en bok? Boken om Iran kom 2004 och därefter har vi skrivit om Egypten, Turkiet, Levanten, och så nu – boken om Israel och Palestina.
Vad är det som fascinerar er med Mellanöstern?
Stefano: Komplexiteten, vi har valt en region som räcker för en livstids skrivande. Det är en mosaik med olika perspektiv, religioner och traditioner som konstant bryts och förändras. Man blir aldrig fullärd, utan tvingas hela tiden skärpa sig.
Tomas: Mellanöstern är så likt vår egen världsdel, samtidigt som den skiljer sig så fundamentalt. Man känner igen allt, men så kan människor analysera en och samma situation på ett helt annat sätt än vad vi gör. Inför den senaste boken besökte vi nog Israel och Palestina vid tio tillfällen under en månad vardera.
Stefano: Ja, och det tror jag är oerhört viktigt. Det som gör intryck är att man kommer tillbaka, det visar på ett ärligt sätt att samtala: andra gången börjar människor slappna av, fjärde gången får vi till ett samtal.
Hur fungerar det när ni skriver ihop?
Tomas: I den senaste boken har vi markerat vem som står huvudansvarig för respektive kapitel, men själva skrivandet gör vi till stor del ihop. Vi brukar träffas på flygplatsen i Istanbul, sen kör vi igång – under 3-4 veckor diskuterar och analyserar vi dygnet runt. Sen, när vi lämnar varandra och reser hemåt mot varsitt håll, känns det ganska skönt att vara av med varandra. Därefter skriver vi respektive texter och bollar fram och tillbaka. Fördelen med att vara två är att vi hela tiden kan korrigera varandra.
Vad händer om ni har olika åsikter?
Stefano: Det är bara en tillgång. Vi känner varandra extremt väl sedan 1996 och vi är bästa vänner. Det är som ett äktenskap. Vi har delat hotellrum i totalt tre år, pratar med varandra hela tiden. Så det är perfekt och utmärkt att någon har en annan åsikt – det finns ingen prestige i vårt arbete.
Tomas: Men så klart att vi är ganska så överens om det mesta, eftersom vi trots allt har en grundläggande samsyn.
Det är ju otroligt många som skriver om Israel-Palestinakonflikten, hur gör man för att inte bara upprepa det andra skriver?
Stefano: Det visade sig faktiskt inte vara så svårt. Vi har genom åren förfinat vårt skrivsätt. Vi blandar essäer med intervjuer för att belysa det vi vill lyfta fram. Dessutom förhåller det sig så att de flesta andra böckerna är rena partsinlagorna, för den ena eller den andra sidan. Vi sänker oss istället ned i material och utvärderar hela tiden det vi möter.
Tomas: Många av dem som skriver om Mellanöstern är extremt dåligt pålästa; de börjar med 1948 och sen ligger Förintelsen där bakom och spökar. Men regionen har en lång historia ända från antiken som är helt avgörande att förstå om man på ett seriöst sätt ska ta sig an frågan. Hos de flesta skribenter finns dessutom en politisk agenda: de vill att en tvåstatslösning ska bli möjlig och det färgar deras skrivande.
Varför blir människor så upprörda över det som händer i Israel?
Tomas: I grunden har det att göra med att hela världen har investerat mentalt i den här regionen, och därför blir allt så svart-vitt, laddat med söndagsskolefilosofi och en massa känslor som bäddas in.
Stefano: Dagens Israel-Palestina är Europas sista koloniala projekt, det fortsätter hela tiden att generera konflikter. Men på lång sikt så kan ett land inte vara grundat på rasism och brutalitet.
Och så 10 000-kronorsfrågan. Kommer det någonsin att bli fred i Israel/Palestina? Och vad krävs i så fall för att fred ska kunna uppnås?
Tomas: På länge sikt är en en-statslösning det enda alternativet. Inte att Israel ska försvinna, men att alla människor som lever i området ska ha samma möjlighet att förverkliga sina drömmar och leva på ett demokratiskt vis.
Stefano: Och om det ska bli verklighet så är det ett par saker som måste förändras hos israelerna: De måste sluta att se sig som ett utvalt folk, ett som är bättre än andra.
Och vad är sannolikheten för att det blir så?
Tomas: Historien är nästintill oförutsägbar. De flesta trodde att Öst- och Västtyskland skulle finnas kvar i evighet, men så blev det inte heller vad gällde det vita Sydafrika. Men en förändring i Israel och Palestina kommer nog att ta flera generationer. Det måste till en politisk vilja från både palestinier och israeler.
Stefano: USA måste ta ett helt annat ansvar. Dessutom finns det en stark splittring mellan ultraortodoxa och icketroende i Israel. Frågan är vilken sida som kommer att vinna.
David Isaksson
Läs också
