Läs ett utdrag ur boken ”I skuggan av muren”


Bauhaus Poli House i Tel Aviv. Foto: Shutterstock.

I boken ”I skuggan av muren: Israel/Palestina” berättar Tomas Andersson och Stefano Foconi den komplexa historien om Israel och Palestina, om en fascinerande vardag och en konflikt som ingen kan se slutet på. Här publicerar vi ett utdrag ur boken.

Här kan du beställa boken
Läs en intervju med författarna här.

Tel Aviv – vit stad

Städer och platser förändras över tid. Några är så gamla att de tillhör människans äldsta minnen. Andra är så unga att murbruket knappt hunnit torka. Gemensamt för dem är att de vittnar om ett syfte. En stad kommer inte till av en slump. London var romerskt långt innan det blev britternas huvudstad och världens ekonomiska centrum. 

Göteborg kom till genom en kombination av inhemska och utländska handelsintressen, och var i uppstarten att betrakta som en nederländsk koloni. Rom är vad det är. New York skulle ha fortsatt att heta Nya Amsterdam om den politiska maktkonstellationen sett annorlunda ut kring Nordsjöns stränder. Beijing betyder den Norra huvudstaden, Nanjing den Södra.

Men Tel Aviv är förmodligen den enda staden i världen som var en bok innan den blev en stad. Det är nämligen titeln på Theodor Herzls roman Altneuland (Gammal-ny-landet) i den hebreiska översättningen från tyska 1904, där författaren i en utopisk vision skildrar en europeisk liberal judisk bosättning i Palestina. Namnet Tel Aviv hämtade han ur Gamla Testamentet (Hesekiel 3 :15). Det betyder » Vårens kulle « och var en av judarnas bosättningar under den babyloniska fångenskapen.

Namnet var heller ingen slump. Sionismens två övergripande mål var att återuppväcka hebreiskan som talat språk och att skapa staten Israel.

I början ville Tel Aviv inte charma oss utan tycktes kallt och människorna distanserade. Vår vana trogen började vi trampa in staden med milslånga promenader. Till en början rörde vi oss mestadels utmed stranden och kryssade mellan joggare och cyklister. Eftersom Stefano inte kan simma blev det aldrig några bad i det grönblå vattnet, där surfare låg och väntade på den perfekta vågen. Ibland slog vi oss ned på en strandservering, hamnade i slang med infödingar och njöt av det oförskämt perfekta klimatet.

Redan efter några resor lärde vi oss att uppskatta stadens puls. Det var skönt att slippa Jerusalems religionsmarinerade luft. Efter att ha 

testat flera olika delar av staden återvänder vi nu alltid till samma hotell vid Dizengofftorget, där vi i kvällsmörkret från balkongen ofta sitter och tittar ut över » Vita staden «.

» Tel Aviv. Hav. Ljus. Sand, byggnadsställningar, kiosker utmed avenyerna, en splitter ny vit hebreisk stad med enkla linjer, på väg att växa upp bland citrusodlingar och sanddyner. Inte bara en plats dit man köpte biljett och reste med buss utan en helt annan kontinent. « 

Citatet är hämtat ur Amos Oz självbiografiska roman En berättelse om kärlek och mörker, där författaren beskriver sin bild av Tel Aviv som barn. Hans ord väger tungt. Oz betraktas nämligen som Israels mest tongivande författare, född 1939 i det land som av britterna kallades Palestina. Givetvis har en författare rätt att skriva vad eller hur hen vill. Men överensstämmer Oz bild av Tel Aviv med verkligheten ? Eller är det en drömbild om hur han önskar att det skulle ha varit ?

Det finns ett känt fotografi där en grupp människor står tätt packade framför en hög sanddyn och lyssnar på en man som tycks hålla ett tal. Fotot av Avraham Soskin från 1909 sägs vara taget i samband med att 66 familjer, på en öde sandstrand strax utanför Jaffa, samlats för att lotta ut tomter i den judiska bosättningen Ahuzat Bayit, vilken allmänt betraktas som startpunkten för Tel Aviv. De högtidsklädda människorna tycks likt ett strandat fiskstim ha kastats upp ur havet på en jungfrulig plats. Inget tyder på att andra människor lever i närheten. Och just det är själva idén. Bilden passar in i den sionistiska drömmen om ett judiskt återvändande från Europa till ett folktomt land som bara väntat på att dess döttrar och söner skulle återvända och återupprätta landets storhet. Men det överensstämmer dåligt med den historiska verkligheten. Hur vi än vänder och vrider på frågan var Palestina ingen ödebygd där kringvandrande nomadiserade beduiners fårhjordar vandrade över sönderbrända skoglösa kullar. Lika lite växte Tel Aviv upp ur strandlinjens sanddyner.

Historien om Tel Aviv består idag av utvalda pusselbitar som nödtorftigt fogas samman till en myt där sanddynernas obefläckade jungfrulighet utgör själva grundbulten. Den sionistiska propagandans verkliga konststycke är hur man lyckats förklara koloniseringen av ett främmande land i termer som » progressiv socialism, modernitet, upplysning, framsteg, civilisatorisk uppgift och historisk rätt «. Med Bibeln i ena handen och plogen / vapnet i den andra skulle en nationalistisk dröm förverkligas. Och lika tacksamma som indierna borde vara över britternas närvaro på subkontinenten, eller afrikanerna över boernas bosättningar i Sydafrika, borde » araberna « vara över den judisk-europeiska invandringen i Palestina, som per automatik skulle resultera i att landet blomstrade. Enligt arkitekten och författaren Sharon Rotbard, själv boende i Tel Aviv, finns det en standardversion av stadens utveckling från 1920-talet och framåt som lyder på följande sätt:

Under 1920-talet i staden Dessau i Weimarrepubliken fanns en arkitektskola som kallades Bauhaus. En avantgardistisk och internationell atmosfär rådde bland lärare och studenter. Bland dem fanns många tyska judar och söner till judiska pionjärer från Palestina. Den premiss som Bauhaus filosofi och internationella stilen grundar sig på var möjligheten att forma en bättre och mer rättvis värld. Då Adolf Hitler 1933 kom till makten i Tyskland stängdes skolan och lärare och studenter spreds i alla väderstreck. De som var judar flydde till » Lilla Tel-Aviv «, en liten stad med få invånare och blandad arkitektur. Där återuppväckte de Bauhausstilen och byggde Vita staden (Rotbard 2015, s. 5).

Fredligare än så kan det inte gå till. Världen tycks så enkel, svart eller vit, god eller ond. Men kustremsan var inte öde. Där låg redan en stad. Men den låtsades man inte se. Man vände Jaffa ryggen och började bygga bosättningar norr därom. Judiska nationalfonden köpte upp jordbruksmark av arabiska godsägare och staden växte fram på åkerjord och i fruktlundar. De få sanddynerna vid havet låg i Manshiya, som utgjorde en del av Jaffa.

De sionistiska nybyggarna distanserade sig från andra europeiska koloniala projekt världen över, genom att säga sig inte vilja ta något från någon annan. Deras målsättning i Palestina var istället att kolonisera territoriet, inte människorna. Tel Aviv byggdes av det som Gud skänkt dem : sand, grus, vatten och cement.

Dizengofftorget har förändrats sedan min och Stefanos första gemensamma resa 2012. Nu återställs torget till sitt ursprungliga skick så som det såg ut 1934, med en fontän i rundelns mitt. Platsen ligger mitt i det som kallas Vita staden. Det är ett vackert torg. Husen går i en enhetlig stil och skapar en gemensamhetskänsla med kvarteren runt omkring. 

Längs gatorna reser sig höga benjaminfikusträd som skänker skugga åt fotgängare och snabbt framfarande eldrivna cyklar och sparkstöttingar utmed trottoarerna. Caféer och krogar ligger tätt, med priser som får en nordeuropé att baxna. Konstgallerier skyltar grälla verk. Från fönster och balustrader på femvåningshöga vitrappade hus ser man israeliska fanor och regnbågsflaggor röra sig sakta i kvällsbrisen. Bara ett stenkast bort ligger bokhandeln Steimatzky, som ävenledes är ett bokförlag.

Stadsbilden är verkligen tilltalande. Den känns genuin, som vore den framväxt ur en välplanerad stadsplan, där arkitekter tagit hänsyn till invånarnas samtliga behov. Men mitt uppe i allt detta perfekta, här och nu, vilar nostalgin tungt över staden. Och det är väl inget underligt i sig. Vi människor tycks ha ett behov av en värld att kunna längta tillbaka till. Men här är den så märkbar att den går att ta på. I var och varannan offentlig lokal, i hotellfoajéer, pubar och restauranger hänger foton och bilder föreställande livet i Tel Aviv på 1930-talet, där unga män och kvinnor sitter på uteserveringarna, dricker kaffe och röker, skrattar och ler. Alla är vackra. Livet i Vita staden vid Medelhavets strand framstår både som verklighet och saga. I frusna fotoögonblick är varje detalj så som alla vill att de ska vara : rena, politiskt oklanderliga och utsöndrande en okuvlig tro på framtiden. I förlängningen är det visionen om sionismen som stirrar ned från väggarna, det inbillade landskapet där allt blev som det var uttänkt av Theodor Herzl.

Men denna nostalgi är tydligt inbäddad i en politisk agenda. Det finns ett syfte med att staten Israel vill få medborgarna, och i förlängningen resten av världen, att erkänna Tel Aviv som en judisk stad, obefläckad av krig och etnisk rensning, ett rättskaffens samhälle byggt på modernism, progressivt radikalt tänkande och framför allt den historiska rätten för europeiska judar att återvända till sitt sionistiskt-bibliska hemland. Tel Aviv ska framstå som motsatsen till arabernas förstelnade, ja, rent av bakåtsträvande livsföring. Och historien om hur israelerna, efter nästan 20 år av lobbying, lyckades få Unesco att i juli 2003 uppta Vita staden i Tel Aviv på FN :s världsarvslista är inget annat än ett politisk-strategiskt mästerverk där historiska » sanningar « underordnas uppsatta mål.

Idag pratar alla i Tel Aviv om kopplingen mellan arkitekturen från 1930-talet och Bauhaus. Man gör gällande att det ska ha funnits en direkt länk mellan Vita staden och Bauhaus, en skola för arkitektur, formgivning och konsthantverk grundad 1919 i Weimar i Tyskland, flyttad till Dessau några år senare, innan den stängdes av nazisterna efter maktövertagandet 1933. Bauhaus var en föregångare till funktionalismen och dess grundläggande idéer var att sammanfoga de olika konstformerna till en enhet där gränserna mellan finkultur och konsthantverk skulle suddas ut. Nazisterna stängde skolan eftersom den betraktades som » dekadent « och » o-tysk «.

Sommaren 1984 slogs dörrarna upp till utställningen White City : The International Style Architecture in Israel, A Portrait of an Era på Tel Avivs konstmuseum. Utställningen lyfte fram ett antal högkvalitativa moderna byggnader i staden och presenterade samtidigt en rad arkitekter som var verksamma i Israel under 1930-talet, bland andra Richard Kauffmann, Erich Mendelsohn och Karl Rubin. Men utställningen var mycket mer än en odyssé över tidens byggnadsverk. Den var ett första försök att skapa en nationell israelisk arkitekturhistoria. Årtiondena mellan krigen gjordes till en nollpunkt från vilket allt utgick.

Utställningen kom att forma Tel Aviv-bornas bild av sin egen stad. Det var en bild de gärna ville ta till sig. Den stämde så väl överens med den sionistiska drömmen om det rena och obefläckade. Den gjorde Tel Aviv till en helt » vanlig « stad bland andra » vanliga « städer världen över. Tel Aviv fick helt plötsligt en egen identitet som inte hade med » Orienten « att göra. Staden kunde resa sig och vinna ett internationellt erkännande på egna meriter.

Vita stadens slutgiltiga koppling till Bauhausskolan fastslogs under 1990-talet, då arkitekten Nitza Szmuk såg som sin livsuppgift att bevara och skydda 1930-talsarkitekturen (internationell stil) i Tel Aviv. När hon återvände till Israel efter studier och arbete i Italien utsågs hon till stadens första bebyggelseantikvarie och utarbetade en plan för bevarandet av det som definierades som den » Vita staden «. Men hon engagerade sig också i att sprida budskapet genom att leda stadsvandringar och hålla föredrag, både för allmänheten och professionella. 1994 organiserade hon Bauhaus i Tel Aviv-festivalen, som lockade till sig en stor internationell publik och ledande arkitekter. Samtidigt anordnades ett flertal konst- och designutställningar runt om i centrala Tel Aviv. I tusentals artiklar, föredrag, guidade stadsvandringar och i samtal människor emellan, omnämndes plötsligt Bauhaus och Vita staden i Tel Aviv som synonyma begrepp. Mot slutet av sin tid inom stadsförvaltningen tog Nitza Szmuk initiativet och formulerade ansökningen för att få Vita staden i Tel Aviv med på Unescos världsarvslista.

Kopplingen till Bauhaus är i grunden ett falsarium. Byggnaderna i det som kan kallas Vita staden från 1930-talet uppfördes av byggherrar som var på jakt efter profit. Det fanns ingen ideologisk tanke liknande den vid Bauhaus i Tyskland. Faktum är att de offentliga husen byggda i Tel Aviv någorlunda efter Bauhaus estetiska principer, som de i Dessau, Stuttgart och Berlin, byggdes under 1950- och 1960-talet. I den israeliska officiella historien över Vita staden nämns fyra israeler som tagit examen vid Bauhaus i Tyskland, men bara en av dem lämnade något avtryck i Tel Aviv, nämligen Aryeh Sharon.Det fanns aldrig någon judisk / israelisk Bauhausgrupp. Och kanske viktigast av allt : Bauhaus var känt genom sina lärare och inte genom sina elever. Ingen av lärarna satte någonsin sin fot i det heliga landet.

Men varför blev just Bauhaus utvalt att » representera « Tel Aviv ? Bortsett från rent inrikespolitiska aspekter i början av 1980-talet, då Likud under ledning av Menachem Begin tagit makten från Arbetarpartiet och den gamla makteliten nostalgiskt blickade bakåt och återfann sin jungfruligt Vita stad, torde just kopplingen till Tyskland och det nazistiska maktövertagandet 1933 ha varit den främsta anledningen. Bauhaus blev ett effektivt vapen i den israelisk a/ sionistiska propagandan. Det kan knappast uttryckas tydligare än vad konstnären Dani Karavan sade i en israelisk radiointervju 2003 i samband med att Unesco upptog Vita staden på världsarvslistan :

Jag föddes för många år sedan, då Tel Aviv fortfarande låg i sanddyner. Hela mitt jag finns inom denna stad, inom dess underbara förflutna, bland alla dessa speciella hus byggda av arkitekter som kom från Europa. Faktum är att jag idag kan se att min konst blivit influerad av vad jag uppfattat på dess gator. Idag vet jag att denna Vita stad är en av sionismens underbaraste skapelser. Ingen kan förneka det, och ingen kan avfärda det. Idag vet jag att en byggnadsstil överlevde här, en stil som nazisterna ville utrota, exakt på samma sätt som de ville utplåna andra former av civilisation. Tel Aviv överlevde, övervann nazismen (Rotbard 2015, s. 42).

Jaffas äldsta delar. Foto: Tamara Malaniy/Unsplash

Sionisterna var inte de första européerna som ville lägga vantarna på Jaffa. Napoleon belägrade staden i mars 1799 under sitt egyptiska fälttåg. Uppfylld av sin självpåtagna historiska uppgift att » befria « fjättrade länder och folk, påstod han i ett brev till judarna i Europa, skrivet i Jaffa, att det var hög tid för dem att återvända till sitt land, nu när möjligheten gavs. Att han skrev brevet just då torde ha berott på att han under samma period arbetade för att ge judar i Frankrike samma rättigheter som alla andra. Napoleon ville helt enkelt på hemmaplan framstå i positiv dager.

Under 30 timmar våldtogs och mördades den gången människorna i Jaffa, oavsett om de var kristna eller muslimer. Av de tio judiska familjer som levde i staden vid denna tid överlevde endast en. När Napoleon fick höra talas om truppernas extremt brutala framfart sökte han få till stånd en vapenvila. De turkiska trupperna gick med på att kapitulera i utbyte mot att deras liv räddades. Efter två dagars funderande över vad den franska armén skulle göra med 4 000 krigsfångar, » löstes « problemet genom att alla avrättades i en offentlig arkebusering på stranden. 

Det skulle komma att dröja drygt hundra år innan Herzls bok Altneuland ersatte Napoleons brev som sionismens viktigaste text. Då var det en annan stormakt, Brittiska imperiet, som underblåste den europeiska judendomens dröm om återupprättande av en nationalstat. Under mellantiden hade Jaffa rest sig ur ruinerna. Redan 1840 hade judiska handelsmän från Nordafrika och Levanten återigen lockats till staden, människor som dock inte delade européernas romantiska visioner. Mot slutet av seklet var den arabisk-judiska befolkningen i Jaffa så betydelsefull att staden också gick under namnet Shaár Zion – Zions port.

Ganska snart mutade jag och Stefano som sagt in området vid Dizengofftorget som vårt » hemmakvarter « i Tel Aviv. Vi lärde oss att hitta runt ikring, vilken mataffär som var bäst, caféerna som hade godast frukost, var bokhandlarna låg, apoteket och prisvärda restauranger. Redan efter några veckor nickade vi igenkännande åt kassabiträden, falafelförsäljare och servitörer. I hotellreceptionen blev vi ofta hängande och pratade om ditt och datt med David, som är den vänligaste och mest hjälpsamma person man kan träffa på den andra sidan Göta älv. Kort sagt mutade vi in vårt revir i staden, ett där vi kände oss bekväma och kunde andas ut efter allt flackande.

Fram mot eftermiddagen, efter en stunds läsande eller skrivande i skuggan på balkongen, brukar vi ge oss ut. Oftast går vi Pinskergatan i riktning mot havet, korsar Bograshovgatan, där flera riktigt bra restauranger av olika kök ligger på rad. Ibland följer vi Pinsker fram till Allenby, stillsamma kvarter där ett flertal » vita « hus håller på att totalrenoveras, i vissa fall så till den milda grad att endast ytterväggarna blir kvar när innanmätet blåsts bort. Men allt oftare går vi in på de mindre gatorna som leder upp till Bialikgatan. Då passerar vi ett av Tel Avivs vackraste små torg, inramat i ljudet av en fontäns plaskande. Här ligger nationalpoeten Chajim Nachman Bialiks hem, som nu är museum. Han föddes i Ryssland, skrev på hebreiska men även jiddisch, och betraktas som en av den moderna hebreiskans verkliga förgrundsfigurer. Några hundra meter längre fram kommer vi så ut på Allenbygatan, namngiven av de judiska bosättarna i Palestina för att ära den brittiska fältmarskalken, viscount Allenby av Megiddo, som förutom sina militära insatser under första världskriget även förespråkade ett nationalhem för judarna i Palestina.

Vid denna punkt börjar staden ändra karaktär. Det är först svårt att sätta fingret på vad det beror på. Men efter marknaden Carmel, i riktning mot havet, är det som om något annat tar vid. De » vita « husen lyser plötsligt med sin frånvaro. Höghus skjuter upp som svampar ur jorden, det ena lyxhotellet efter det andra, stora parkeringsplatser och välordnade grönområden. Inte ett spår av någon äldre bebyggelse. Om man går in på Google Maps och zoomar in området finns strax väster om israeliska försvarsmaktens historiska museum ett parkeringsområde som heter Manshiya. Det var namnet på en stadsdel i Jaffa som enligt FN :s delningsplan 1947 skulle bli en arabisk enklav i den judiska staten.

Innan vi korsar leden, Kaufmanngatan, och kommer över till Charles Clore-parken som följer stranden hela vägen ned till Alma Beach, passerar vi Hassan Bek-moskén, världens kanske mest lösryckta bönehus. Som en märklig relik är den vid sidan av väggarna i Etzelmuseet, lite längre söderut i parken, det enda som finns kvar av Manshiya. Resten jämnades med marken.

Har dessa byggnader lämnats kvar av en slump, eller är de monument över sionisternas » storsinthet «, då stadsdelen utplånades under april och maj 1948, därför att dess fördrivna invånare inte skulle kunna återvända och kräva tillbaka sina hem ?

Ödsligheten utmed stranden är vacker. Joggare och flanörer njuter av havsbrisen och bruset av Medelhavets vågor. Men det finns också något spöklikt över miljön. Den är så tydligt konstruerad. Parkens gräsmattor vill förmedla historien om att här låg sanddynerna, den öde stranden, innan Tel Aviv blev till, den plats där de judiska bosättarna under slutet av 1800-talet först satte sina fötter för att vandra vidare in i landet uppfyllda av den sionistiska drömmen. Det är som om Manshiya aldrig har funnits.

Utanför Alma Beach ligger och sitter unga män på surfingbrädor och väntar på vågor, med T-tröjor på för att skydda kroppen mot den starka solen. Just denna eftermiddag arbetar ett fototeam med att plåta en söt flicka i 16-årsåldern som vältrar sig i vattenbrynet och skriver I love … i sanden. Den äldre kvinnliga fotografen ber henne gång på gång kasta sig i böljorna och sakta vandra tillbaka in till stranden igen.

Vi närmar oss staden som en gång i tiden utgjorde en av Medelhavets mest pulserande och äldsta hamnstäder, där kanaanéer, fenicier, greker, judar, araber, egyptier, romare, perser, assyrier, makedonier, levantiner, korsriddare, osmaner och européer blandades med sjöfolk och handelsmän från världens alla hörn. Ett klocktorn, några kyrktorn och minareter vittnar om ett brokigt förflutet. Men det är också allt. Jaffa är idag inget annat än en kuliss. Den sista känslan av något genuint dunstar bort ett par kvarter bortom de fantastiska fiskrestaurangerna ett stenkast från klocktornet. På avstånd ser det ut som om gamla Jaffa fortfarande existerar. Men på nära håll ser man att det är ett skal. Visserligen kan man strosa utmed vattnet längs vackra traditionella byggnader från framför allt osmansk tid, besöka fiskhamnen och vara med om när palestinska fiskare landar sin fångst. Därifrån ser staden ut som man föreställer sig att den gjort i århundraden. Husen klättrar upp på den utskjutande udden och siluetten kröns av Sankt Petersklostrets magnifika korskrönta torn. Men letar man sig upp bakom denna fasad, upp längs trapporna, förstår man snart att gamla Jaffa inte finns kvar.

Jaffa blev som sagt aldrig den arabiska enklav som FN bestämt. Inom loppet av några år hade uppskattningsvis 97 procent av stadens arabiska befolkning fördrivits. Striderna började så tidigt som 2 december 1947. Både palestinska och israeliska källor vittnar om extrem brutalitet redan från början. Tunnbomber rullades ned längs stadens trånga gator och krypskyttar bevakade entréerna till populära caféer. Under den kommande våren, innan britterna formellt lämnat Palestina, utsattes Jaffa för ett fullskaligt anfall från Etzelgruppen, som enligt palestinska utsagor samtidigt i högtalare meddelade Jaffaborna att de skulle gå samma öde till mötes som invånarna i byn Deir Yassin gjort några dagar tidigare, då milismän ur Etzel- och Lehiförband massakrerade civilbefolkningen. Om begreppet » driva ut dem i havet «, som använts och används när den israeliska-palestinska konflikten diskuteras, ska få en konkret betydelse så var det då. Staden kapitulerade den 13 maj 1948, två dagar före grundandet av staten Israel. Detta rimmar falskt med det tal som Ben-Gurion höll i samband med självständighetsdeklarationen, bara några kilometer bort i en lokal på Rothschildboulevarden, samtidigt som Jaffa låg i ruiner :

VI VÄDJAR (APPEAL) – mitt i det angrepp som utslungats mot oss i månader – till de arabiska invånarna i Staten Israel för att bevara freden och delta i uppbyggnaden av staten på grundval av fullt och jämlikt medborgarskap och vederbörlig representation i alla dess provisoriska och permanenta institutioner (Rotbard 2015, s. 106).

Staden tömdes på sin palestinska befolkning. Uppskattningsvis fördrevs mellan 100 000 och 150 000 personer från området kring Tel Aviv. Än idag är det osäkert vad som hände flertalet av Jaffas invånare.

Jaffa tömdes inte bara på sin befolkning, det berövades sin historia och kulturella identitet. När man vandrar upp från hamnen, och går rakt igenom teaterkulissen, inser man att allt » arabiskt « systematiskt sopats bort. Det som en gång i tiden utgjorde kärnan av staden är nu ödetomter förvandlade till parker och grönområden. Det är en stad där segrarna försöker skapa en ny historia som passar in i deras friserade verklighet. Med exakthet har israeliska myndigheter valt vad som ska bevaras och vad som ska exponeras. Det judiska och kristna lyfts fram medan det arabiska och muslimska förtigs, förutom några moskéer som pliktskyldigt lämnats kvar, kanske främst för att påvisa statens » tolerans «. Jaffa har blivit allt förutom en arabisk stad. Det har gjorts till ett slags friluftsmuseum där korsriddare och lämningar från antiken och berättelser från Bibeln knutna till platsen står i centrum. Någon levande stad är det inte tal om. Den är tänkt att fungera som ett annex till det Tel Aviv som både finns och inte finns, ett slags Gamla stan, politiskt neutraliserat, romantiskt ofarligt, utan någon 1900-talshistoria, men med judiska rötter från antiken. Idag har endast judiska konstnärer och arkitekter rätt att bo i det som kallas Gamla Jaffa.

Tomas Andersson och Stefano Foconi

Läs också

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.