SAMTAL. Det senaste året har inneburit en katastrofal utveckling i många länder. Våldet har slagit till – i Belarus, Hongkong och Burma/Myanmar. Och i Afghanistan har talibanerna precis tagit makten. I både Burma och Belarus har protesterna, från att ha varit massiva, på grund av våld och övergrepp, allt mer tvingats under jord.
– Sverige borde vara tydligare och mer konsekventa i sitt avståndstagande från alla auktoritära stater, menade Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström i en diskussion om världens auktoritära regimer under Global Bar Talks.
Medverkande:
- Anna Sundström från Olof Palmes Internationella Center
- Michael Sender från föreningen Sveriges Belarusier
- Patrik Oksanen tankesmedjan Frivärld
- Moderator: David Isaksson
Michael Sender började med att slå fast att Belarus har förändrats i grunden det gångna året och att denna förändring är permanent.
– Motståndet mot regimens propaganda har ökat. Protesterna har flyttat under jord och förloppet liknar en torvbrand, konstaterade han.
Anna Sundström från Palmecentret hyllade de demonstrerande motståndarna till regimen i Burma för deras mod, samtidigt som hon konstaterade att utvecklingen i landet är skrämmande. Även i Burma har de stora demonstrationerna avtagit och istället protesterar man lokalt i bostadskvarteren, noterade hon.
Patrik Oksanen från Frivärld framhöll Litauens viktiga roll som ett land som inte låter sig kuvas av en totalitär regim, i detta fall Kina. Detta var också något han nyligen lyfte fram i en artikel på SvD:s ledarsida.
– Litauen är en moralisk stormakt, på grund av att landet fungerar som en fristad för den belarusiska motståndsrörelsen, menade han och föreslog att Sverige borde skapa ett frihetsuniversitet i Stockholm för belarusiska frihetskämpar i exil i Sverige – finansierat av biståndsbudgeten.
Finns det då andra länder som på samma sätt står upp mot de auktoritära stormakterna? Taiwan (som inte erkänns av mer än ett fåtal länder i världen), är ett sådant exempel, konstaterade David Isaksson.
Naiv syn på utvecklingen
Men hur kommer det sig att vi gång på gång blir tagna på sängen när utvecklingen till synes plötsligt förändras mot det sämre? Är vi naiva, litar vi alltför mycket på att det ska gå att reformera regimer inifrån genom att som i t ex Belarus och Kambodja ge stöd till statliga myndigheter och institutioner? Francis Fukyama kom 1992 ut med sin bok The End of History and the Last Man i vilken den amerikanske statsvetaren argumenterade för att historien nu ”tagit slut” i och med Sovjetunionens fall. Därmed hade den liberala demokratin för alltid vunnit. Trodde man. Nu vet vi att det inte blir så, men den aningslösa bilden präglar fortfarande en stor del av världen, menade Patrik Oksanen.
Anna Sundström höll med och lyfte fram Turkiet som ett exempel på hur tecknen till försämring länge funnits där, men att vi ändå inte agerat i tid:
– Sverige borde vara tydligare och mer konsekventa i sitt avståndstagande från alla auktoritära stater. Denna fråga har Palmecentret drivit frågan i många år, inte minst när det gäller Turkiet och vi har varnat för Erdogan ända sedan 2006.
Det var förstås också ofrånkomligt att diskutera dessa frågor utan att också komma in på Afghanistan och det svenska biståndet.
– Afghanistan är ett informationsmässigt nederlag för den västerländska biståndsmodellen, menade Michael Sender som också var starkt kritisk till hur Sverige genom biståndet samarbetat med staten i Belarus.
– Bistånd bör inte ges till de som arbetar i symbios med dessa regimer utan till de som bryter ned systemet inifrån, menade han.
Patrik Oksanen var för sin del bedrövad över bristen på koordination kring tillbakadragandet från Afghanistan och Anna Sundström var även hon starkt kritisk till hur Sverige och resten av västvärlden agerat de senaste tjugo åren:
– Hela den internationella biståndsinsatsen är ett exempel på naivitet kring vad man åstadkomma på tjugo år. En väldigt liten del av det bilaterala biståndet går till icke-statliga aktörer. Förändringsaktörerna i de berörda länderna behöver identifieras och understödjas och dialog med staten är ofta nödvändig för att man ska kunna verka som biståndsgivare i dessa länder. Men tyvärr har debatten här mest av allt fokuserat på hur vi kan stoppa flyktingarna från Afghanistan från att komma till Europa. Men även i framtiden måste vi hjälpa det afghanska folket, inte minst för att undvika att landet blir en fristad för framtida attacker liknande 11 september 2001.
Tomas Nordberg
